För några helger sedan hittade jag en guldgruva i bokhyllan. Häromåret gav Henrik Sjögren ut En kultursidas uppgång och fall. Finkultur och masskultur i Kvällsposten (1950–1971).

De få anmälningar jag hittat på nätet handlar om ”fallet”. I familjen Wahlgren tog licentiaten Olof – som skulle tituleras doktorn – över Kvällsposten-skutan, anställde tidningsmakaren Lars Braw som redaktionschef och förleddes att ställa till med ”kulturrevolution” 1971. Revolutionen bestod i att kultursidan flyttades ihop med nöjets skvallerspalter, ingen fick skriva mer än 125 ord och varje ”expert” skulle paras med ett par, tre läsare när en ny bok eller pjäs skulle avhandlas. Kulturchefen Henrik Sjögren gick till Rikskonserter, hans drabanter Nils-Gunnar Nilsson till Sydsvenskan (där han blev smått legendarisk som kulturchef) och Tore Borglund till Arbetet. Revolutionen gick åt skogen, och 1985 kom den traditionella kultursidan tillbaka.

Men turbulensen skymmer det väsentliga. Bokens drygt 800 sidor är ett omsorgsfullt klippt urval tankar ur tusentals artiklar, ett koncentrat av Kvällspostens kultursida under drygt två decennier. För den som vuxit upp med ”Kvällsposten” som skällsord låter det kanske inte så lockande, men hej! vad man bedrar sig. Sjögren och hans medarbetare trollade fram något som i efterhand ter sig ganska märkvärdigt, välskrivet, skarpt, sprudlande, ömsom smal lyrikläsning, ömsom bred naturvetenskaplig allmänbildning.

Och det är det som dröjer sig kvar. Jag kan inte bedöma hur ovanlig sidan var i sin tid, men jämfört med dagens kultursamtal, alltför ofta insnävat av Facebook och Twitter, väcker boken många frågor. Den viktigaste handlar om specialiseringen. Varför har vi blivit så smala (jag nänns inte skriva dumma)? Utövare, skribenter, antagligen också läsarna – alla hade fler strängar på lyran än dagens deltagare i kulturens samtal.

de som skrev lyrik eller romaner gjorde inte bara det. Jag hittar min fars älskade lekkamrat och senare juristkollega, häromåret död som lagman i Mellansverige – hans poesi recenseras ett par gånger om. Tomas Tranströmer anmäls så fort han kommer ut, och intervjuas efter ett par samlingar i april 1963:

– Min dröm har alltid varit en halvtidstjänst någonstans på landet. Däremot tror jag inte att jag kan vara utan ett jobb. Det finns så många delar av mig själv som inte kan komma till uttryck genom att skriva. Alla erfarenheter kommer in i det man skriver.

Det är ännu mer påtagligt bland skribenterna. Jodå, åtskilliga litteraturvetare och författare, precis som nu, slående väl valda – Anna Rydstedt, Majken Johansson, Göran Printz-Påhlson, Göran Zachrisson, Göran Sonnevi, Per Wahlöö, Agneta Pleijel – men alls inte lika dominerande som på dagens sidor. Tvärtom – det lärdaste Lund paraderar: historikern Göran Rystad hjälper sidan tåga över Bält till minne av Roskildefreden, Birgit Rausing och Gunnar Bråhammar skriver om konst, Lennart Ljunglöf och Nordal Åkerman bistår med dagspolitiken. Somt är en svunnen tid – teologerna florerar, Sjögren och Nilsson recenserar predikningar, men vad de diskuterar vore lika angeläget nu.

Det mest imponerande är naturvetarna. Sjögren beklagade sig visserligen över att han hade svårt att locka tekniker och medicinare att skriva – de som kunde skriva var få, men dem hade han dessutom svårt att honorera. Ändå borde varje kulturchef idag bli grön av avund. Bengt Sjögren varvade botaniska och zoologiska forskningsresor med att skriva om det mesta i naturvetenskap och medicin. Staffan Ulfstrand förebådade en lång – pågående! – populärvetenskaplig gärning med att skriva om genteknik, koltrastar, befolkningsexplosion och den nakna apan. Fysikern Sven Gösta Nilsson – död alldeles för ung, medlem av Nobelpriskommittén – klev ned från banbrytande beräkningar av atomkärnan för att skriva om halsbrytande drömmar om cyklister som drabbades av relativitetsteorin, om kollegan Fred Hoyles sf-romaner och om förklaringar till höger- och vänsterskruv i naturen.

Ännu viktigare: de skrev inte bara om sitt. Ulfstrand engagerade sig i debatten om den föreslagna storflygplatsen (han föreslog Ljungbyhed istället för Holmeja eller Sturup, tänk om det hade blivit så väl!), Sven Gösta Nilsson – lika ofta vid Berkeley som i Lund – inledde sidans kritiska serie ”USA och vi” 1968. Och omvänt – vänsterårens värste rabulist på sidan, filosofen Per Henrik Wallin, blev i sinom tid en av landets främsta jazzmusiker.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

varför är det inte så längre? Jag kan tänka mig en mänsklig förklaring. När tidningarna blev rikare skaffade sig kultursidorna fler och fler medarbetare, ofta litteraturvetare och/eller författare. De andra tog man in på frilansbasis. Men när besparingarna började hagla våndades kulturcheferna för sina kontrakterade skribenters skull, och drog hellre ned på frilanskontot än att klippa fasta band. Därmed blev det ännu svårare att locka goda fackskribenter. Naturvetarna vande sig av med att skriva, istället fick skönandarna göra utflykter i kvistiga tekniska och medicinska ämnen, ibland med lika hisnande resultat som när Frans G Bengtsson lät sportreportern recensera Othello.

Men det är synd. Kulturen blir fattigare när den blir specialiserad. Det är de breda utövarna och skribenterna som kan hitta de halsbrytande associationerna. Tranströmers reflektion 1963 är lika giltig nu. Med sådana sidor blir det också roligare att läsa.