I somras besökte jag flera gånger en vän som låg på sjukhus i Hackney, en kommun i östra London. På väg dit passerade jag Sutton House, en ålderdomlig byggnad som är museum. En dag när jag satt fast i en bilkö utanför huset sökte jag information om byggnaden på mobilen. På National Trusts hemsida står det helt kort att den är från Tudortiden. Därefter följer en uppmaning för barn att glömma vad de lärt sig i skolan, att komma till Sutton Houses anarkiskola, där man lär sig att bryta regler, slåss för sina rättigheter och stå upp för det man tror på. Andra aktiviteter för sommaren 2017 är att bygga sandslott och klä ut sig till skalbaggar. Där nedanför kan man läsa: ”Sutton House Queered”. Hela året uppmärksammas hbtq-frågor. ”Sutton House Queered aims to question and disrupt, challenge and celebrate.” Först därefter kan man hitta information om att huset är byggt 1535 och har fantastiskt välbevarade interiörer med skulpterade paneler. Men lika fina anses väggmålningar skapade av husockupanter på 1980-talet vara.

Min vän var på besök från Sverige då han insjuknade i London. Och jag kunde konstatera att en annan sjuka som härjar i Sverige drabbat även London, nämligen skammen för kulturarvet. Det är inget fel på sandslott eller hbtq-frågor. Anarkiskolan är jag mer tveksam till och att jämföra 1500-talspaneler med vandalisering gjord av husockupanter gör mig upprörd. Det är ett så flagrant exempel på vad den postmoderna relativiseringen, där alla former av kulturella yttringar ses som likvärdiga, kan leda till.

Alla dessa aktiviteter visar att man tycks ha tappat tron på att 1500-talshuset i sig är en tillgång. Personalen på Sutton House verkar bara ha ett förstrött intresse för den historiska byggnaden och de tror uppenbarligen att intresset inte heller finns hos allmänheten. Därför försöker de locka folk genom verksamheter som inte har något med själva Sutton House att göra. Hur viktiga och intressanta dessa verksamheter än är finns det redan ett stort utbud av sådant. Vill man veta mer om anarkism är det knappast Sutton House man vänder sig till. Och hur queer Sutton House än blir har det ingen chans mot Londons gayvärld. Vill man däremot uppleva 1500-talet är Sutton House enastående, så varför framhäver man inte sin egen kvalitet, utan gömmer den i stället pliktskyldigast i ett hörn bland informationen om skalbaggar och sandslott? Enligt folkräkningen från 2011 betecknar sig endast 36,2 procent av invånarna i Hackney som ”white british”. En mängd olika minoriteter från jordens alla hörn utgör en stor del av befolkningen, men det är också betecknande att den snabbast växande befolkningsandelen är de som inte säger sig tillhöra någon särskild grupp och de som betecknar sig som ”blandade”. Historia ger rötter och i en stadsdel där en så stor del av befolkningen har sitt ursprung i andra länder kan den lokala historien hjälpa människor att på nytt slå rot.

Här hemma i Sverige pågår en debatt om kulturarvets framtid. Många har beskyllt den nuvarande regeringen, dess kulturminister och det makalösa prov på kulturpolitiskt program à la DDR som Miljöpartiet tagit fram, som boven i ett drama där museer stängs och kulturminnesvård förfuskas. Men faktum är att den nya kulturarvspropositionen är en tandlös papperstiger som inte alls beskriver den förändring inom kulturvården som pågått de senaste tjugo åren. Ersättandet av kunnig personal med människor utbildade för New Public Management inleddes redan på regeringen Perssons tid och har fortgått i stort sett utan politiska beslut, på tjänstemannanivå. Det påstås att ingen längre på Riksantikvarieämbetet har erfarenhet av fornminnesinventeringar i fält. Det är i så fall resultatet av en utveckling som pågått länge. Nedmonteringen har följts av en mängd program, visioner och målsättningar, där ord som öppenhet, tillgänglighet, deltagande och inkludering döljer det faktum att ett stängt museum inte är det minsta öppet, tillgängligt eller inkluderande.

Det fanns en tid då kunskap eftersöktes. Då var det lika självklart att en arkeolog eller historiker valdes till chefspositioner på museer och på Riksantikvarieämbetet som det var att en polis anställdes som rikspolischef. Men nu är den tiden längesen förbi. Den kunnige experten ses – enligt vad flera arkeologer berättat för mig – som mossiga figurer med glasögon på nästippen, med filttofflor på fötterna och damm i det okammade håret. Att det är en nidbild inser var och en, men det är lätt att glömma bort hur debatten gick för några årtionden sedan. På 1980-talet fanns en kritik mot både museer och den akademiska forskningen att de producerade litteratur ingen läste och gjorde utställningar ingen såg. Pendeln svänger som bekant ständigt fram och tillbaka. Överdrifterna är reaktioner på andra överdrifter. Experten som kunde sitt ämne, men som inte alltid lyckades förmedla sin kunskap till allmänheten har ersatts av aktivister som ”brinner” för saker som normkritik och genusfrågor och ägnar institutionens kärnuppgift ett förstrött intresse. Det är den naturliga följden av att postmoderna fluffteorier ingår i akademiska grundkurser och är oundvikliga för alla studier inom humaniora idag. Politiseringen av kulturinstitutioner, utbytet av kunnig kompetent personal mot rena förvaltningsmänniskor utan känsla för kulturarvet, stängandet och sammanslåendet av museer, den sammankrympande historieundervisningen, nedsmältningen av arkeologiska föremål, listan kan göras lång över hur kulturarvet behandlas med okunnig nonchalans, hur vi gör oss kulturellt urarva.

Om vi vill förstå denna utveckling kan vi läsa den digra mängd papper som uppmålar visionerna, men vi kan också försöka förstå på ett helt annat sätt. I sin bok The Vision of the Anointed beskriver Thomas Sowell hur stora delar av den akademiska världen, politiken, journalismen och kulturinstitutionerna idag styrs av människor som har en ”obegränsad” vision. Istället för indelningen i höger och vänster menar Sowell att mycket av skiljelinjerna går mellan människor med en begränsad och dem med en obegränsad vision. Den begränsade visionen kallar han också en tragisk livssyn. Vi människor styrs enligt denna syn av oändliga begär efter olika former av njutningar. Det som gör att de flesta av oss inte stjäl, våldtar eller mördar för att tillfredsställa begären är våra normer, traditioner och tabun. F A Hayek beskriver traditioner, som inte alltid är till synes rationella, som den beprövade erfarenheten. Ingen av oss kan veta allt, men genom att hålla oss till normer och traditioner som är utprövade genom århundradena, tar vi del av våra förfäders kunskap och visdom. Vi behöver inte göra om deras misstag, för genom historien har vi lärt oss vägar att hantera konflikter, våld och begär. Detta är en självklarhet för konservatismen, men det är ju också Karl Marx syn, att vi styrs av begär efter materiella fördelar.

För människor med en obegränsad vision är normer, traditioner och tabun förtryckande och hindrar människan att utvecklas fritt och självständigt. De skall därför bekämpas. De flesta av oss, såväl stora tänkare som vi andra, har oftast inte en renodlat begränsad eller obegränsad vision. De med en obegränsad syn erkänner att sjukdomar och död begränsar oss alla. De med en begränsad syn erkänner att det finns meningslösa traditioner som spelat ut sin roll och även djupt konservativa brukar inte vara motståndare till all utveckling. Men de som har en vision där den obegränsade synen dominerar har en del andra egenheter. De brukar se sin vision som sanning, gärna vetenskapligt bevisad och rationell. Och eftersom den är sann kan man göra våld på fakta för att få fram denna sanning. Ett exempel är Statens sjöhistoriska museums utställning om ostindiefarare, där en inhyrd konsult för ”rättvisefrågor” lyckades få med en bit om kvinnor och om slaveri för att det skulle bli politiskt korrekt. Att inga kvinnor seglade på ostindiefarare och att ostindiefararna inte hade något med slaveri att göra, saknade betydelse.

Människor som inte delar de obegränsades vision ses som fördomsfulla, oupplysta och ondskefulla och hänsyn till dem behöver man därför inte ta via demokratiska processer. Medan de med begränsad vision ser ondska och godhet som sammanblandade och förekommande överallt väljer gärna de med en obegränsad vision ut en viss grupp som ond och andra som goda. Därför är det helt i sin ordning att hata vita heterosexuella medelålders män och se svensk kultur som förtryckande, om man nu alls anser att den finns. Grupper som man ser som förtryckta ses däremot som allt igenom goda.

Den obegränsade visionen är dominerande idag, men den har djupa rötter. Sowell framhåller två författare från sent 1700-tal, fransmannen Nicolas de Condorcet och britten William Godwin. De uppvisar båda prov på de åsikter som kännetecknar den obegränsade visionen. De drömde om att befria människan från traditionens bojor för att en ny människa, fri och oförvägen, skulle kunna uppstå. Trots att de sade sig föra ”folkets” talan uttalade de sig ofta föraktfullt om vanligt folk. Eftersom de ansåg sig ha rätt och vara rationella kunde särskilt Godwin tillåta sig att göra så som man än idag gör, nämligen att framställa motståndaren som en moraliskt suspekt, illvillig, ondskefull varelse. Och båda var ointresserade av vad vi vet om den mänskliga naturen. Men man kan ju fråga sig hur rationellt det är att inte ta hänsyn till att vi styrs av känslor som sällan är särskilt rationella.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

William Godwin var gift med Mary Wollstonecraft, känd som en tidig feminist, men också författare till en rolig reseskildring från Västsverige. Deras dotter Mary Shelley skulle också beskriva drömmen om en ny människa. I en roman skildrade hon en vetenskapsman som ville skapa denna nya människa. Men den nya människan blev ett monster, som istället angrep sin skapare. Vetenskapsmannen hette Frankenstein.

Jag är rädd för att politiseringen av museer också kan bli ett monster som angriper sin skapare. Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har mycket av museernas verksamhet inriktats på att bekämpa just SD och den föreställning om kultur som finns delvis inom SD, delvis i motståndarnas fantasi. När kulturinstitutioner väl politiserats kan de efter ett val med annan majoritet politiseras åt annat håll också. Då kan Frankensteins monster bli ett mönster för hur framtiden ser ut.

Dan Korn är författare, kulturhistoriker och rabbin.