Frigjord energi
Det är en omtumlande upplevelse att läsa den brittiske filosofiprofessorn Ray Monks biografi Inside the Centre över atombombens fader, Robert Oppenheimer. En person vars liv är mer intimt sammanflätat med den tid han levde i är det svårt att föreställa sig. Och med det pågående kärnvapenskramlet från Nordkorea som fond till läsningen är det svårt att värja sig mot den isande känsla av suspenderad undergång som boken utmynnar i. Atombombsprojektet har ”allt” för att beskrivas som mänsklighetens absoluta och slutgiltiga ödesdrama. Så har det också format efterkommande generationers uppfattning om undergång. Vi som växte upp under kalla kriget drömde mardrömmar om bomben utan att vi själva någonsin varit i närheten av ett verkligt krigstillstånd. Skräcken har sjunkit undan med åren, men under läsningen av Oppenheimerbiografin händer det igen. Jag vaknar kallsvettig efter att i drömmen hört Ekot berätta att jordens atmosfär nått kritisk radioaktivitet på grund av Nordkoreas pågående kärnvapenangrepp mot Washington.
Men Monks teckning av Oppenheimer rymmer snarast en lågmäld tragik, en ödesmättad underton av frustrerad vilja och bortträngda förhoppningar som i lika hög grad speglar själva den korta 1900-talshistorien som det mänskliga liv som var Oppenheimers. Till känslan av undergång bidrar asymmetrin mellan de djupa historiska rötter Monk omsorgsfullt nystar i och den på många sätt abrupta avslutningen på såväl bokens historiska båge som Oppenheimers eget liv och söndertrasade familj. Men på vägen bjuds vi på ett helt livsprojekts underbara berg och dal-bana.
Oppenheimers kulturella rötter är den judiska upplysningens tyska 1800-tal. Hans far kom som en av många unga tyska judar till USA i slutet av 1880-talet, där han med hårt arbete så småningom byggde upp en förmögenhet och senare gifte sig med den amerikanskfödda Ella, från liknande familjebakgrund men med en generations ”försteg” ifråga om etablering i det nya landet. Robert Oppenheimer växte upp i ett välbärgat hem på Manhattan. En stor konstsamling och en omsorgsfull utbildning av barnen var lika självklara ingredienser i familjens liv som privatchaufför och hembiträde. Föräldrarna definierade sig som kultiverade amerikaner först och främst, sekulära judar i andra hand. Att barnen skulle bli framgångsrika samhällsmedlemmar var en självklar förväntan.
Men konflikten mellan ideal och verklighet blir tydlig redan tidigt i Oppenheimers livshistoria. Kampen för tillhörighet går som en röd tråd genom hela det porträtt som Ray Monk tecknar av Robert Oppenheimer. Barndomen är präglad av ensamhet. Hans enda vänskap från gymnasieåren är den med Francis Fergusson, sedermera välkänd författare, vars djupa rötter i den samhällsbärande eliten i USA tycks utgöra en särskild lockelse. Den allt annat än ömsesidiga vänskapen dem emellan tycks handla mycket om Oppenheimers beundran för, och försök att imponera på vännen. Efter gymnasiet kommer de två tillsammans till ett Harvard där rektorn aktivt driver frågan om utkvoteringen av studenter med judisk bakgrund för att inte skrämma bort den protestantiska, anglosaxiska överklassens söner från universitetet. Det är just den klass Fergusson tillhör. Båda söker sig sedan till Europa för vidare studier. Fergussons författarbana är välplanerad. Oppenheimer är begåvad inom alla områden, men kreativiteten och lusten till lärande tycks underordnade hävdelsebehovet och den fasta beslutsamheten att sätta ett avtryck, oavsett hur.
Ungdomstiden kulminerar i ett möte mellan Oppenheimer och Fergusson i Paris, då den senare redan har vunnit inträde i europeiska litterära kretsar, medan Oppenheimer just har fått nobben som fysikdoktorand hos den berömde Ernest Rutherford vid Cavendishlaboratoriet i Cambridge. Oppenheimer försöker, enligt Monk, rätt och slätt strypa sin vän. Ungefär samtidigt uppges han ha försökt förgifta en kollega vid Cavendishlaboratoriet.
Efter den dramatiska tiden i Cambridge kommer vändpunkten när Oppenheimer blir erbjuden en plats som doktorand i tyska Göttingen. Plötsligt befinner han sig mitt i den moderna kvantmekanikens och atomfysikens fantastiska framväxt. Han blir en av de tjugoplussare – ”pojkarna”, eller ”Knaben” – som under bara några få år revolutionerar fysiken. Perioden hör till de mest omskrivna och mytomspunna i fysikens historia, och allt tyder på att aktörerna själva förstod storheten i vad de var med om när kvantmekanikens huvudlinjer under 1920-talet slag i slag föll på plats. Att befinna sig som aktiv part mitt i ett genomgripande och snabbt framåtskridande paradigmskifte måste väl vara varje intellektuell människas dröm. Men även här brottas Oppenheimer med mindervärdeskomplex; han blir aldrig en av dem som gör de riktigt stora, självständiga genombrotten – en Dirac, Heisenberg eller Schrödinger. Och som amerikan upplever han sig som sedd över axeln av de europeiska kollegerna. När han så småningom återvänder till USA blir därför hans målsättning att bygga en amerikansk skola i teoretisk fysik, som inte längre ska vara beroende av att följa den europeiska i spåren. Och det är nu han slår in på den bana där han verkligen ska sätta det outplånliga avtryck i världen han så hett åstundar: forskningsledarens.
Oppenheimers medarbetarskap och ledarstil beskrivs, som så mycket annat som gäller själva människan Oppenheimer, på ett motsägelsefullt och sammansatt vis. Holländaren Ehrenfest, som Oppenheimer samarbetar med under sin europeiska period, talar om hans briljans men också om hans arrogans, hur han med vassa men svårbegripliga påståenden kan låsa tanken och den kreativa processen hos den mer sökande och försiktige. Men av sina amerikanska doktorander bli Oppenheimer älskad. Han ägnar dem all sin uppmärksamhet och tid och lyckas verkligen bygga upp en amerikansk skola i teoretisk fysik.
Enligt Monk är det i många stycken tack vare Oppenheimers ansträngningar som USA står så väl rustat att ta emot den strida strömmen av flyktingar från det Tyskland som på 1930-talet jagar många av sina främsta förmågor ur landet. Och så småningom också från kringliggande, nazistockuperade länder. Efter en mellanlandning hos nestorn Niels Bohr i Köpenhamn drar de alla vidare till Amerika.
Alla utom Lise Meitner. Lika frånvarande som hon länge var från fysikhistorien och förbigången av Nobelkommittén, lika kortfattat nämns hon här hos Monk. Men hennes arbetsinsats som isolerad flykting i Stockholm förändrade såväl Oppenheimers liv som världshistorien.
Den teoretiska fysikern Meitner hade länge samarbetat med den experimentelle kemisten Otto Hahn i Berlin för att försöka förstå atomkärnors sönderfall och omvandling i olika processer. Hon tvingades 1938 som judinna fly från Tyskland, men de två kollegerna fortsatte sitt samarbete brevledes. Vid årsskiftet 1938/39 gör Hahn en helt oväntad upptäckt i sitt laboratorium. När han skickar långsamma neutroner mot uran – i syfte att försöka bygga en större atomkärna – upptäcker han till sin förvåning att en av produkterna var grundämnet barium. Utifrån den tidens kunskaper tycktes detta nästan vara alkemi. Hur kunde ett massivt grundämne som uran omvandlas till ett bara hälften så tungt ämne som barium? Hahn rapporterade sina fynd i ett brev till sin kollega i Stockholm. Och efter bara ett par veckor hade hon och hennes unge brorson, fysikern Otto Frisch, svaret: Urankärnan hade klyvts i två nästan lika stora delar: barium och krypton. Den 16 januari 1939 skickade Meitner och Frisch in sina resultat för publicering i forskningstidskriften Nature. Men via Niels Bohr spreds nyheten om kärnklyvningen till den amerikanska östkusten redan innan artikeln hade blivit publicerad.
Så kom det sig att Robert Oppenheimer och hans kolleger vid Berkeley på den amerikanska västkusten häpnadsväckande nog först fick höra talas om kärnklyvning genom en dagstidningsartikel . En journalist på San Francisco Chronicle hade snappat upp de rykten som spreds bland fysikerna på östkusten. Oppenheimer trodde först inte att det var sant att en kärnklyvning verkligen hade ägt rum. All känd teori vid den här tidpunkten talade emot det. Men när en av hans kolleger så småningom lyckades upprepa experimentet, uppges Oppenheimer snabbt ha förstått de kvantmekaniska modifikationer av kärnfysiken som blev följden. Han insåg också genast att processen skulle kunna leda till en kedjereaktion: de spillneutroner som produceras vid kärnklyvningen kommer i sin tur att klyva fler kärnor, och på grund av den enorma energi som frigörs vid varje kärnklyvning skulle det gå att tillverka en bomb.
Ett halvår senare anföll Tyskland grannlandet Polen. Andra världskriget var ett faktum.
Vad är det för märkligt öde som styr världen mot sin undergång? Hur kunde 1920-talets fantastiska kvantmekaniska äventyr, de exalterade unga männens Knabenfysik, kulminera i en så fruktansvärd insikt just i dessa månader, strax före krigsutbrottet, då informationen fortfarande flöt öppet mellan de blivande motståndarna? Och hur kunde så många inom den begränsade fysikerkrets med kunskaper nog att konstruera en atombomb, vara just de människor som drivits på flykt av nazismen? Just de människor som in på bara skinnet hade fått känna på den nazistiska ondskan. Och hur är det möjligt att just dessa människor hade forna kamrater kvar i Tyskland, kolleger vars kapacitet de kände väl till, vars förmåga att i sin tur tillverka ett kärnvapen de inte kunde tvivla på? Man vill ställa sig upp och högljutt ropa: Ack att denna sista skärva av kunskap flöt upp i det kollektiva medvetandet just i denna onda tid!
Ja, det är oerhört lätt att dramatisera atombombsprojektet, att låta det bli en parabel. Ray Monk avstår förtjänstfullt från dramatiseringarna. Istället beskriver han utvecklingens självklarhet. För de fysiker som vid andra världskrigets början gav sig i kast med uppgiften att ta fram den första atombomben var det på många sätt enkelt – det handlade om att hinna före nazisterna.
Att Robert Oppenheimer blev den som ledde atombombsprojektet är faktiskt betydligt märkligare.
Den unge Oppenheimer förefaller ha varit extremt världsfrånvänd. Men den drömmande unge mannen som svärmar kring poesi, filosofi och läran om materians innersta kommer så småningom att alltmer släppa in den yttre världen i sitt medvetande. Vid börskraschen 1929 är han fortfarande oberörd, talar om att politik ”saknar skönhet”. Men senare ser han depressionens härjningar, hur hans egna studenter inte får jobb, och så småningom växer rikemanssonens sympatier också för de fattiga arbetare som utanför universitetets grindar strejkar för bättre löner och villkor. Han gör under den här tiden också upprepade och misslyckade försök att närma sig kvinnor, till dess han 1936 förälskar sig i medicinstudenten Jean Tatlock. Samma år bryter spanska inbördeskriget ut, och Oppenheimer har själv hävdat att denna demokratins kamp mot fascismen ledde till hans verkliga politiska uppvaknande. Men det är rimligt att anta att Jean Tatlock var starkt bidragande. Född i en etablerad akademikerfamilj blir hon tidigt politiskt medveten och går redan 1933 med i det amerikanska kommunistpartiet. Under sitt treåriga förhållande med henne blir också Robert Oppenheimer alltmer engagerad i politiken.
Nej, det verkar inte som om han själv någonsin formellt var medlem i kommunistpartiet; frågan får, förstås, stor betydelse under McCarthy-eran. Men helt oomstritt är att Oppenheimer under flera år på 1930-talet gav stora summor pengar till det amerikanska kommunistpartiet. Många i hans närmaste umgänge var medlemmar, förutom flickvännen också den lillebror som tycks ha varit hans enda verkligt nära manliga vän.
Att vara kommunist var inte alls lika laddat i USA före och under andra världskriget som det kom att bli efter krigsslutet. Men Sovjetunionen var ännu inte en allierad vid krigsutbrottet, och även om pakten med Nazi-Tyskland var bruten 1941, när det verkliga arbetet på atombomben tog sin början, ville den amerikanska regeringen hålla ryssarna utanför projektet. Kommunistsympatier sågs därför som en säkerhetsrisk.
Men Oppenheimer hade redan byggt sig ett grundmurat rykte som framgångsrik forskningsledare. Han hade sina kollegers förtroende, både amerikanerna och de många fysiker som hade flytt från Europa kände honom personligen. Därför är det kanske inte så underligt att han hör till dem som tidigast får reda på att det planeras ett atombombsprojekt. Men det är ändå häpnadsväckande att han i praktiken blir ledare för projektet innan han över huvud taget har fått klartecken från den amerikanska säkerhetstjänsten att ens bli informerad om att det pågår. Det säger något om maktfördelningen mellan forskare och militärer i detta inledningsskede.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Till atombombsprojektet vid Los Alamos kom alla landets skarpaste hjärnor. Många av deltagarna har vittnat om sammanhållningen och arbetsglädjen. Och inte minst jublet den 16 juli 1945 när Trinity-testet gick av stapeln och världens första atombomb detonerade i New Mexicos öknen. En av de verkligt intressanta iakttagelserna kring Los Alamos är det tekniska projektets inneboende dynamik. Viljan hos de medverkande att nå fram, att helt enkelt lösa de tekniska problemen, överskuggar så småningom själva målet för ansträngningen. Redan i november 1944, då allierade trupper hade intagit Strasbourg och hittat anteckningar om det tyska atombombsprojektet, hade det stått klart att nazisterna befann sig långt från målet. Ändå var det bara en enda av alla de fysiker som arbetade på Los Alamos som hoppade av projektet. (Denne någon var Joseph Rotblat, judisk flykting från Polen, sedermera Pugwashrörelsens grundare.) Först efter Hiroshimabomben i augusti 1945 tar flera av de ledande fysikerna aktiv ställning mot vidare användning av atombomben.
Efter krigsslutet försvinner sammanhållningen. Fysikerna hamnar i olika läger. Ungerskättade Edward Teller blir vätebombens starkaste förkämpe och upphovsman. Att hinna före Sovjetunionen med allt kraftigare bomber var för honom en lika stor drivkraft som det någonsin hade varit att besegra nazisterna. Oppenheimer hörde istället till dem som förespråkade öppenhet. Han menade att kunskapen om hur man tillverkar allt kraftigare bomber redan var allmängods bland fysiker, att hemlighetsmakeri bara kunde förvärra kapprustningen, och att det till slut inte skulle spela någon roll vem som först hade den allra största bomben. Oppenheimer liknade situationen vid två skorpioner instängda i en glasflaska. Oavsett vem som slog till först skulle de båda döda varandra. Ur Oppenheimers perspektiv borde slutsatsen därför bli att atombomben omöjliggjorde krig. Idén hade han hämtat från Niels Bohr, som tidigt i atombombsprojektets historia hade berättigat fysikernas deltagare med ett slags politikens komplimentaritetsprincip, inspirerad av kvantmekanikens vågpartikeldualitet. Precis som ljus och materia kan beskrivas både som vågor och som partiklar, beroende på hur man betraktar dem, kunde atombomben både ses som det mest djävulska vapnet i mänsklighetens historia och som det största fredsprojektet någonsin. Genom öppenhet skulle nämligen själva möjligheten att utradera allt istället leda till att mänskligheten upphörde att kriga. Den rationella vetenskapsmannens försök till politisk filosofi framstår idag som löjeväckande naiv. På 1950-talet betraktades den som en säkerhetsrisk, framförd av en potentiell fosterlandsförrädare. Det är knappast förvånande att Oppenheimers kommunistiska förflutna nu hann ikapp honom.
I april 1954, bara några veckor efter att den första amerikanska vätebomben testades vid Bikiniatollen, inleddes den hearing som skulle sluta med att Oppenheimer förlorade sin säkerhetsklarering för atombombsprojektet. Hans motstånd mot att utveckla vätebomben, hans vänstersympatier och tidigare engagemang i kommunistpartiet, samt hans idéer om öppenhet i ett militärt projekt, kan idag var för sig te sig tillräckliga för att säkerhetstjänsten skulle känna sig obekväm med att han satt inne med detaljerad information om det amerikanska atombombsprogrammet.
Avpolleteringen gjorde honom till hjälte i kretsar han inte ville tillhöra. När den tyske författaren Heinar Kipphardt 1964 i en pjäs lät rollfiguren Oppenheimer säga att han ångrade utvecklandet av den första atombomben, blev Oppenheimer själv rasande. Han hävdade tvärtom alltid att han inte ångrade sig, inte ens efter Hiroshima. Den som ångrar atombombsprojektet ”har glömt Guernica, Dachau, Coventry, Belsen, Warszawa [… ] Det har inte jag”, skrev han till Kipphardt. I Oppenheimers lista över lidandets städer fanns också, kanske något förvånande, Dresden och Tokyo. Det kan bara tas som ett tecken på att han var övertygad om att även motståndarländernas förluster hade blivit mindre om atombomben utvecklats ännu snabbare.
Tvetydig in i det sista, en stark förespråkare av det atombombsprogram han själv hade lett, en nästan lika stark motståndare till vätebombsprojektet. En man vars inre logik var benhård, men inte alltid begriplig för omvärlden. Det är en påtagligt ensam man som dör 1967, bara något år efter att han som storrökare fått diagnosen strupcancer. Ensam på ett sätt han tycks ha varit hela livet, trots den centrala positionen i fysikvärlden. Oförmögen att kommunicera sina inre känslor och skapa verklig, ömsesidig kontakt, saknar han nära vänner. Privatlivet är av allt att döma ödelagt: sonen har vänt honom ryggen, hans alkoholiserade hustru dör bara några år efter hans frånfälle och efter ytterligare några år begår deras dotter självmord.
Så slutar abrupt det liv vars utgångspunkt står att finna långt nere i den plågade europeiska historien, det liv som under några år surfat på den dynamiska amerikanska framgångssagan och det liv vars kulmen varit att ge mänskligheten förmågan att förinta sig själv.