Ricks har en brokig bakgrund, född i New York tillbringade han sin barndom och tidiga skolgång i Afghanistan. Han har som yrkesman rapporterat från snart sagt alla världens oroliga hörn, från länder som Somalia, Korea, Bosnien, Kuwait och naturligtvis Afghanistan, för att nu nämna bara att axplock. Han är en god iakttagare, väl hemmastadd inom såväl det mlitära som politik, och följaktligen väl skickad att skriva om dessa bägge journalister och krigare.

Vid en omedelbar blick på studiens båda huvudpersoner slås man knappast av att de hade särskilt mycket gemensamt. Ytligt sett skilde de sig närmast diametralt åt. Churchills karriär utspelade sig inom den etablerade politiska sfären och då framförallt inom den borgerligt konservativa miljön, även om han under en tid tillhörde det liberala partiet. Han hyste aldrig någon sympati för Labour eller för vänstern i någon som helst mening. Han var en typisk handlingsmänniska, en man som var inriktad på att få saker gjorda. Han hade lätt att komma till beslut och såg sedan till att med närmast omänsklig energi genomföra vad han hade beslutat. Han var envis, ansåg sig alltid ha rätt och väjde knappast för några svårigheter. Hans livsföring var livsnjutarens. Hans förtjusning i god mat och ädla drycker är väl omvittnad av alla hans biografer. Han drack sålunda sällan något annat än champagne till lunch och hans konsumtion av whisky överskred med god marginal alla kostråd som syftar till långt liv och god hälsa. Likväl levde han tills han blev 91 år gammal. Han var född 15 år före George Orwell och överlevde honom med 28 år.

Om Churchill var en fysiskt robust livsnjutare, så var Orwell hans raka motsats, en asket med en vek och vanskött fysik. Märkligt nog älskade båda det folkliga livet men på mycket olika sätt. Churchill älskade folket, men på di–stans, om än med stor inlevelse. Det finns många vittnesmål om hur han gråtande besökte de mest drabbade områdena under Blitzen, men själv levde han på stor fot, gärna på större fot än han hade råd till. Han ansåg sig ha rätt till ett bekvämt liv och han unnade sig det vare sig det fanns pengar eller inte. Hans hustru förtvivlade när familjen befann sig i största penningnöd och han fått ett arv, men spenderade hela summan på en ny och svindyr Rolls-Royce.

Orwell var hans raka motsats, en asket som sökte leva som vanligt fattigt folk. I en av sina böcker, Nere för räkning i Paris och London (Down and Out in Paris and London), skildrade han livet på samhällets botten efter att under ett års tid ha levt medellös i båda dessa städer, tiggt sitt dagliga bröd, sovit på gatan och överhuvud levt i yttersta armod. För det experimentet fick han betala med sin hälsa och förmodligen grundlades då den tbc som till sist skulle kosta honom livet. Han gjorde delvis om experimentet inför boken om gruvarbetarnas villkor i England, Vägen till Wigan Pier (The Road to Wigan Pier).

Orwell var förvisso envis och kompromisslös, men hade samtidigt en mer problematiserande intellektuell läggning. Hans politiska sympatier låg alltid i ett eller annat avseende åt vänster, men han var aldrig någon enögd vänsteranhängare. Men bortsett från deras skilda politiska sympatier finns också en del slående likheter. Båda kom från välbärgade hem. Churchill tillhörde den brittiska aristokratin. Det gjorde visserligen inte Orwell, men han var ändå född in i den engelska övre medelklassen. Båda gick på förnäma privatskolor och vantrivdes där. Ingen av dem visade någon fallenhet för studier under skoltiden, men skulle under sitt vuxna liv göra ett bestående avtryck på 1900-talets politiska tänkande – ja, på hela dess politiska klimat och kultur. Såväl Churchill som Orwell hade en hög uppskattning av ordet och ordets övertygande kraft. Båda två skrev kolossalt mycket, men Churchill var ändå framförallt det talade ordets mästare. Under krigsåren utvecklade han en talarkonst som förmådde hålla modet uppe hos ett svårt prövat engelskt folk. Orwell däremot var det skrivna ordets virtuos, som talare gjorde han ingen särskild lycka. Hans korta sejour som journalist vid BBC var ingen succé och han vantrivdes vid mikrofonen. Men när det gällde att skriva ägde Orwell en inlevelseförmåga och gestaltande kraft som Churchill aldrig nådde upp till. Orwells båda böcker Djurfarmen (Animal Farm) och 1984, båda skrivna mot slutet av hans liv, är de mest lysande exemplen på Orwells visionära realism.

Det som emellertid definitivt förenade de båda männen var deras kompromisslösa avståndstagande från den totalitarism som hänförde stora delar av Europas folk under en stor del av förra århundradet. De hatade djupt och innerligt såväl den tyska nazismen som den ryska kommunismen. För Orwells del föddes avskyn för den totalitära kommunismen under spanska inbördeskriget, där han som frivillig stred på den republikanska sidan. I Spanien blev Orwell träffad av en kula när han en morgon oförsiktigt nog gick upp på en höjd där hans gängliga gestalt blev en perfekt träffbild mot den uppstigande solen. Orwell föll men kunde inte omedelbart förstå eller känna var skottet träffat. När bårbärarna kom hörde han dem nämna att skottet träffat nacken, och Orwell förberedde sig att dö, eftersom han trodde sig veta att ingen kunde överleva ett nackskott. Han hade emellertid haft en enorm tur. Kulan hade passerat genom icke livsviktiga organ och missat den artär som förser hjärnan med blod med en knapp centimeter.

Varken Orwell eller Churchill var främmande för kriget, dess fasor och vedermödor, men båda ansåg att det fanns krig som måste utkämpas och genomlidas. Under andra världskriget växte Churchill till en statsman av titaniska proportioner. Han kom att förkroppsliga det mänskliga mod som aldrig böjer sig för hot, hur farliga och närgångna dessa än tycks vara. Under ett par års tid stod England ensamt mot den tyska krigsmakt som krossade allt motstånd och som likt en ångvält körde över det kontinentala Europas stater såväl stora som små. Både Churchill och Orwell var beredda att uthärda fara och umbäranden för den sak de trodde på, och på en rad väsentliga punkter kom de trots skilda politiska utgångspunkter att enas om vad som var det centrala, nämligen kampen för den individuella demokratiska friheten.

Det var också kriget som kom att forma George Orwell och hans högst personliga vänsterhållning. Under kriget i Spanien kunde han med fasa se hur den stalinistiska kommunismen undergrävde Spaniens frihetskamp genom att systematiskt likvidera varje misstänkt anhängare till anarkismen eller trotskismen. Med extrem blodtörst mördades tusentals så kallade ideologiska avvikare i Barcelona och andra frontavsnitt, och därmed försvagades kampen mot general Francos styrkor. Själv slapp Orwell och hans hustru undan med en hårsmån och kunde i nederlagets stund återvända till England. Denna personliga upplevelse av oförsonligt politiskt hat tycks ha satt djupa spår hos Orwell och utgjorde i hög grad bakgrunden till Djurfarmen och 1984.

Djurfarmen är skriven som en fabel och följer denna genres mycket effektiva metod att teckna människor i djurs skepnad. Intrigen är enkel men mycket slagkraftig. Den börjar med att den äldsta och visaste grisen på en misskött engelsk gård samlar alla gårdens djur strax före sin död och delger dem sitt perspektiv på livet och på gårdens skötsel. Han uttrycker sin övertygelse att om djuren skall få frihet måste de förjaga de människor som håller dem i slaveri och tar hela vinsten av deras slit och förslösar denna. Den gamla grisen är säker på att djuren själva är förmögna att på egen hand sköta gården. Efter gammelgrisens död organiserar djuren under grisarnas ledning ett uppror och lyckas faktiskt jaga de mänskliga ägarna på flykten. De lyckas också avvärja ett försök från ett uppbåd av människor som försöker återta gården och gården blir mer slutgiltigt deras egendom.

Arbetet på gården blir emellertid inte mindre slitsamt och grisarna avskiljer sig alltmer från de övriga djuren. De kommer att bilda en ny aristokrati och det gamla slagordet att ”alla djur är jämlika” får tillägget ”men vissa djur är mer jämlika än andra”. Därmed har djurens revolution gått in i en återvändsgränd och djuren tvingas att arbeta hårdare än någonsin. Grisarna skapar dessutom en säkerhetsstyrka bestående av blodtörstiga hundar, som utan att tveka kastar sig över varje djur med en annan åsikt och biter honom till döds. Det behövs inte mycket fantasi för att i Djurfarmen se en bild av det nya Sovjetsamhälle som Stalin skapade, knappast någon alls.

1984 är en mycket annorlunda bok men med ett tangerande tema. Den är en djupt pessimistisk beskrivning av det samhälle som i Orwells ögon måste bli den oundvikliga följden av ett sammanbrott för demokratin och med den också den individuella friheten, rätten att tänka själv och fritt. 1984 är inte bara en dystopi, den är en veritabel skräckroman, men inte av den vanliga typen där övernaturliga monster förhärjar människans värld. Den är tvärtom en politisk skräckroman där det är människorna själva som står för en omänskligt intolerant förföljelse av allt oliktänkande. I centrum för skildringen av det sociala och politiska helvete som ett demokratiskt sammanbrott ofrånkomligen måste ge upphov till står en man som trots allt har en hårdnackad motståndskraft och en säregen karaktärsstyrka. Hans namn är Winston och det är ingen tillfällighet. Under andra världskriget kom Orwell, trots alla deras politiska meningsskiljaktigheter, att högakta och beundra Churchill för den kompromisslösa viljan att stå det onda emot. Churchill lär ha läst boken två gånger och beundrat den. Men Winston i 1984 är inget porträtt av Churchill. Han bär istället nästan alla sina drag från Orwell själv. Han röker exempelvis starka och billiga cigaretter, inte cigarrer. Men namnet är ett otvivelaktigt uttryck för en uppskattning av krigsårens oböjlige Winston Churchill.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Dessa båda män med sina rika men inbördes mycket olika utförsgåvor blev förgrundsgestalter i 1900-talets kamp för demokratin. Churchills kamp var andra världskrigets väpnade uppgörelse med nazismen, och även hans motstånd och alarmerande tal om den kommunistiska totalitarismen. Hans insats fick ett omedelbart och genomgripande resultat och många av hans fantastiska tal under krigsåren är fortfarande välkända, även om än fler är bortglömda. Han skrev oerhört mycket, men inget av det han skrev har fått den ständiga aktualitet och långsiktiga genomslagskraft som Orwells Djurfarmen och 1984 fick och fortfarande har. Ändå var det Churchill som fick Nobelpriset i litteratur 1953.Då hade George Orwell varit död i fyra år. Han tillbringade sina sista år, dödligt sjuk och fysiskt försvagad, under miserabla förhållanden i en primitiv liten stuga, isolerad på ön Jura i norra Skottland. Han hade 25 kilometers promenad till närmaste telefon, men det var så han valde att leva under slutet av sitt liv, ständigt plågad av en fortskridande tuberkulos. Det var här och under dessa omständigheter han skrev den odödliga politiska skräckvisionen 1984. Det borde nog ha varit Orwell som belönades med ett Nobelpris. Han tillhör utan tvivel 1900-talets största, mest särpräglade författare och finaste stilister, men under sitt asketiska liv var inte framgången George Orwells bästa gren. Framgången kom efter döden och nästan allt han skrev har blivit oförglömliga texter. Det gäller såväl hans omfattande journalistik och essäistik som hans romaner.

Ricks bok ger ett delvis nytt perspektiv på såväl Churchill som Orwell, framförallt genom att sammanställa deras på många punkter aparta personligheter, samtidigt som han påvisar de många beröringspunkter som fanns mellan dem. Det är en intressant och viktig bok i en tid när demokratin åter är utsatt för kritik från hotfulla konkurrerande idéer. Då liksom nu angrips den demokratiska samhällsformen för att den låter idéer och perspektiv brytas mot varandra i öppen och tolerant diskussion. Därigenom beskylls den för att skapa splittring och oenighet inom folket och mellan folken.

Den totalitära och antidemokratiska synen på folket ser detta som en metafysisk enhet. På ett nästan magiskt sätt hör folken av naturen samman, och de kan bara bli en ny, vital och handlande kraft i samhället och i historien genom att svetsas samman av en stark och allsmäktig ledare. En ledare som förmår sätta punkt för demokratins ”pratiga och tjatiga” idédebatt. Det var då och är även idag inget annat än nonsens, en politiskt omogen och barnslig dröm om endräkt genom enfald. Det boken om Churchill och Orwell visar är att människor trots, eller kanske till och med just på grund av brytningen mellan skilda perspektiv och åsikter kan enas om väsentliga hållningar och framförallt om den mest väsentliga av alla, nämligen att få tala fritt och öppet om livets stora politiska, kulturella och existentiella frågor och besvärligheter. Kort sagt de problem livet alltid måste ställa oss inför och som vi aldrig kan undvika.