Frihet är ett sekulärt projekt

Han använde islam som ett politiskt verktyg, snarare än något som uppfyllde ett andligt behov. Senare islamister tog efter hans tankar om att något hade gått förlorat och att det därför krävdes en återgång till islams rötter för att blåsa nytt liv i den muslimska civilisationen. al-Afghani var en av de första som politiserade islam, men många följde hans exempel.

Men det var först efter första världskriget som islamismen, i likhet med de andra totalitära ideologierna, fick sitt stora uppsving. För islamismen var det främst till följd av det osmanska imperiets fall, och kalifatet som föll med det. Även om kalifatet sedan länge hade förlorat i betydelse fick händelsen stor symbolisk tyngd. Att väst var så mycket starkare militärt och politiskt bidrog också starkt till känslan av en orättvisa i akut behov av åtgärdande. Hassan al-Banna startade Muslimska brödraskapet i Egypten 1928. Sayyid Abu al-Ala Mawdudi grundade det närbesläktade partiet Jamaat-e-Islami i Pakistan 1941 och Sayyid Qutb lade den teologiska grunden för dagens våldsamma jihadism. Detta skedde samtidigt som de totalitära ideologierna fascism, nazism och kommunism marscherade runt i Europa och fick demokratierna på fallrepet.

Efter den arabiska våren krävs nya analyser av islamismen. Hur ser förhållandet ut mellan islam och demokrati? Mellan islam och islamism? I Sverige och Europa vill politiker, beslutsfattare och debattörer skilja mellan islam och islamism. Medan islam är för generellt, flyktigt och flertydigt, representerar islamism som ideologi en sammanhängande, specifik och identifierbar konstruktion. Islamism beskrivs som en ideologi, inte som en religion, medan ”riktig islam” däremot definieras som en autentisk religion och därför kan betraktas som något gott, enligt många. Men islamismen är, till skillnad från vad en del svenska och europeiska politiker vill göra gällande, inte helt avskild från islam. Dessutom blir det vanskligt för icke-muslimer att bestämma vad som är äkta respektive falsk islam. Det finns inget kliniskt sätt att skilja islam från islamism. I en nyutgiven dansk bok, Islamisme. En orientalisk totalitarisme, menar statsvetaren Mehdi Mozaffari att det obestridligt är så att islamismen är en del av islam, även om flera islamistiska grenar också hämtar inspiration från kommunism och högerextremism. Kort sagt: Utan islam skulle inte islamismen existera.

Mehdi Mozaffari har tre decenniers författarskap om islam, terrorism och civilisation bakom sig. Hans nya bok är en grundlig utforskning av begreppet och fenomenet islamism. Åtminstone sedan 1800-talet har ordet använts i väst. Muslimer själva använder många ord för att beskriva sig, och ”islamiyyun”, som kan översättas till ”islamister”, är ett av dem. Men före revolutionen i Iran 1978–79 var uttrycken islamism och islamister nästan icke-existerande i västerländska journalisters ordförråd, skriver Mozaffari. Den religiösa revolutionen tvingade fram ett nytt ordförråd för att beskriva det som skedde. Begrepp som ”islamisk fundamentalism”, ”politisk islam”, ”radikal islam” och ”islamisk väckelse” blev vanliga. Nu – snart trettio år senare – har spaltkilometer skrivits i ämnet. Ändå saknas tydliga definitioner. Varför är det så?

Bernard Lewis, den kontroversiella nestorn vad gäller Mellanöstern, menar i sin självbiografi Reflections of a Middle East Historian från 2012 att begrepp som islamisk fundamentalism är helt missvisande. Fundamentalism kan dateras till en religiös konflikt på 1910-talet i USA. Den handlade om protestantiska kyrkor som kritiserade mainstream-församlingarna. De invände mot liberal teologi och bibelkritik. Fundamentalisterna menade att Bibeln var bokstavligt sann och ofelbar. Men eftersom Koranen har gudomlig status, till skillnad från Bibeln, har det aldrig funnits någon konflikt om dess auktoritet. Det saknas också till stor del en progressiv teologi inom islam. Lewis föredrar begreppet radikal islam. Men en annan nestor på området, Bassam Tibi, menar i Islamism and Islam tvärtom att ”radikal islam” leder tankarna fel. Enligt Tibi finns ingen radikal islam, åtminstone ingen som är mer radikal än på det sätt som amish är radikalt kristna. Varför kallas de senare ofta konservativa medan motsvarande muslimska grupperingar ofta kallas radikala? Istället föredrar Tibi termen ”totalitär islamism”. Andra föredrar ”mobiliserande islam” eller ”islamisk aktivism”. Terminologiska diskussioner leder dock, som synes, lätt till esoteriska resonemang. För i grund och botten är det i stort sett samma fenomen alla talar om, även om termerna skiftar.

I Islamisme. En orientalisk totalitarisme ligger Mehdi Mozaffari närmast Bassam Tibi. Han vidhåller att islamism ändå är en passande term. Mozaffari menar även att islamismen är en sorts totalitarism. Men till skillnad från kommunism, fascism och nazism är islamismen inte sekulär. Islamismen skiljer sig från andra totalitära ideologier då den hämtar sin legitimitet från dubbla källor: ideologi och religion, menar Mozaffari. Här skulle man kunna nyansera, eftersom även de övriga totalitära ideologierna har haft religiösa övertoner. I såväl fascism som kommunism och nazism finns en millennarisk aspekt. Men som Mozaffari visar finns andra skillnader. Där den europeiska totalitarismen såg framåt, vänder islamismen blicken mot historien. Utopin som islamisterna vill realisera har redan funnits, hävdar de, vilket skedde under Muhammeds period i Medina. Det totalitära inslaget i islamismen är att man vill upprätta en shariastat, där islam dikterar livets alla områden. Det slutgiltiga målet för islamismen är även erövring av hela världen, menar Mozaffari. Moderat islamism och våldsam jihadism delar här mål, även om metoderna är olika. ”Islamismen är en besvikelsens ideologi, en nostalgisk, närmast revanschistisk rörelse, som önskar att återetablera islams storhet efter århundraden av förfall och stagnation”, skriver Mozaffari.

När de totalitära ideologierna fascism, nazism och kommunism växte fram fanns en ärlighet med vad man var. De kallade sig själva för just fascister, nazister och kommunister. Efter andra världskrigets slut blev fascist och nazist alltmer skällsord som användes mot andra snarare än något någon kallade sig själv. Sedan det gamla östblockets fall har även kommunismen så sakteliga gått samma öde till mötes. Ett problem med islamismen är att de som kallas för islamister ofta motsätter sig ordet. Ofta menar de själva att de kort och gott representerar islam. Därför har en del naiva bedömare accepterat deras anspråk på att verkligen representera islam. Icke-muslimer som kritiserar islamismen kallas inte sällan islamofober.

Men det finns också en tendens att inte ta islamismen på tillräckligt stort allvar. Islamism bör ses som en ideologi först och främst. Men här finns det röster som menar att islamismen främst har att göra med reaktioner på upplevda orättvisor, och inte alls ska ses som en ideologi. Men ideologin man tror på påverkar givetvis vad man ser som orättvisor, och vem som bär skulden för dessa. Ett exempel är den statliga utredningen När vi bryr oss. Förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism från december 2013 (SOU 2013:81). Där beskrivs islamismen snarare som en problematik kopplad till ungdomar på glid än till övertygade ideologer. Enligt utredningen orsakas islamistisk radikalisering ”av personliga problem, social frustration, missnöje, misär, längtan efter identitet, äventyrslust, ungdomsuppror och politiska missförhållanden kopplade till såväl Europa som den muslimska världen och till global politik i olika kombinationer”. De övertygade islamisterna beskrivs mest som förvirrade, vilket tyder på en grundläggande oförståelse för islamismen som en potent ideologisk kraft. Ungdomar på glid kommer alltid att lockas av radikala rörelser, men de utgör sällan den ideologiska kärnan.

Helighet och frihet lever i ett spänt förhållande. Mozaffari skriver: ”ju mer helighet och okränkbarhet, desto mindre frihet, och vice versa”. De senaste tre decennierna, åtminstone sedan Rushdie-affären, har antalet islamistiska våldsaktioner ökat som svar på vad man uppfattar som kränkningar av heligheten. Hur ser islamismens, och även islams, förhållande till frihet ut? Och mer specifikt: till yttrandefriheten? Det är inte bara bland islamister som yttrandefriheten har en svag ställning. Enlig Mozaffari värderar varken islam eller de andra monoteistiska religionerna yttrandefrihet för enskilda individer. Inom islam tillhör ”yttrandefriheten […] uteslutande och helt och hållet Gud. Han är den endaste skaparen av allt och den enda laggivaren. Därför kan den mänskliga yttrandefriheten i det islamiska universumet inte betraktas som oavvislig eller oavhängig. Endast Guds yttringar är oavvisliga.” Eller som Bassam Tibi har skrivit: ”Frihet är ett sekulärt projekt.” Kommer islam att acceptera sekularismen? I så fall på vilket sätt? Det återstår fortfarande att se.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Mozaffari har skrivit en gedigen och lärorik bok. Men en del faktafel har slunkit med. Som påståendet att Irakkriget inträffade i april 2002, när det i realiteten inleddes den 20 mars 2003. Lite snurrigt blir det också när Mozaffari först påstår att det dröjde 1 400 år innan shiamuslimer tog till våld, och syftar på den iranska revolutionen 1978–79. Han glömmer då det shiamuslimska fatimidiska kalifatet som styrde Nordafrika och Egypten mellan 909 och 1171, och även den shiamuslimska sekten assassinerna, vilka han dock nämner senare i boken.

Det pågår en kamp mellan sekulära och fundamentalister inom den muslimska världen, och även bland muslimer i Europa och Sverige. Men liberala principer är ingen magisk lösning på problemet med att hantera religioner. De innebär eftergifter. Harmoni uppstår inte som genom ett trollslag. Islamisterna kommer troligen inte att huka sig i första taget. Statsvetaren Brian Barry har i Culture & Equality liknat sekularisering vid en cellgiftsbehandling, som förvisso kan få bort de elakartade inslagen i religioner, men bara med den biverkningen att de troende upplever en försvagning och urvattning. Medan kristendomen i Sverige, och i majoriteten av de västeuropeiska länderna, successivt har lämnat politiken, är det inte säkert att muslimer vill att islam ska gå samma väg. Åtminstone inte här och nu.

I synnerhet vill inte islamister det. Sekularism är en formel för hur man hanterar politik och tro, offentligt och privat, som ett sätt att minska konflikter. Men den behöver upprätthållas även när det är obehagligt eller obekvämt. Bernard Lewis hade rätt redan 1990 när han påpekade att de två största fienderna till fundamentalister är sekularism och modernism, och Mehdi Mozaffari har antagligen rätt när han skriver: ”Därför ska man inte låta sig luras. Islamismen övervinns inte uteslutande med dialog och kompromisser.”

More articles

Prova Axess Digital gratis i 3 månader

Få obegränsad tillgång till:

  • Alla artiklar i Axess Magasin
  • Axess Televisions programutbud
  • E-tidning
  • Nyhetsbrev

Du förbinder dig inte att prenumerera efter denna tid, men kan välja att förlänga din prenumeration för 59 kr/mån – utan bindningstid.

Ta del av erbjudandet