För elva år sedan försökte Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Kalmar baxa igenom en medie­plan för biblioteken i kommunen att all inköpt litteratur skulle vara förenlig med mänskliga rättigheter. Allianspartierna och Vänsterpartiet satte sig på tvären och till slut kastades skrivelsen i papperskorgen för att undvika en fortsatt censurdebatt. Alliansen och V argumenterade nyktert att mycket av litteraturen varken överensstämmer med mänskliga rättigheter eller ens kan bedömas utifrån en sådan måttstock.

I samma veva påminde lokalhistorikern och arkivarien Jonny Nilsson på Mönsteråsbloggen om att biblioteket i hemkommunen tidigare hade plockat undan och slutat köpa in ungdomslitteratur som Kittyböckerna, Biggles, Tvillingdetektiverna och Fem-böckerna för att de förmedlade ”förlegade könsroller och stereotyper”. Biblioteket hade också stoppat inköp av Charles Bukowskis romaner, som trots dennes unika skildringar av amerikansk underklass ratades som ”snuskiga” och ”gubbiga”. Idag kan bokälskaren likväl glädjas åt att Bukowski och den ”dåliga” ungdomslitteraturen finns att låna på biblioteket i Mönsterås.

Knappt två och en halv timmes bilfärd söder om Mönsterås har det så kallade Samstyret (M, SD, KD, SoL) drivit igenom att Sölvesborgs bibliotek ska minska inköpen av utländsk litteratur; mellan 2019 och 2020 inköptes 60 procent färre titlar på främmande språk . Vid sidan av beslutet att kommunen inte ska smycka offentligheten med ”provocerande” konst blev det för mycket för kulturchefen Sofia Lenninger som sa upp sig när ”all” kultur i Sölvesborg blev politiserad. Hennes efterträdare Anders Nylander har däremot lugnt konstaterat att den lokala folkviljan inte är i strid med den ”tandlösa” bibliotekslagen.

När samstyret började omstöpa kulturpolitiken väcktes en stark reaktion bland svenska
biblioteksanställda och kulturbyråkrater. I sociala medier startade en diskussion om att tjänstemän skulle få följa sin ”yrkesetik” och ha rätt att blockera politiskt fattade beslut. Ett slags samvetsfrihet för offentliga tjänstemän, alltså.

Folkbibliotekens skall verka för fri åsiktsbildning, men under senare år har ett flertal fall uppmärksammats där bibliotekspersonal haft en mycket snäv uppfattning om yttrandefrihet och betett sig rent litteraturfientligt. För fyra år sedan fick Justitieombudsmannen förtydliga för åtskilliga bibliotek att det inte var lagligt att försvåra utlån av Hergés missförstådda serieklassiker Tintin i Kongo eller vägra köpa in ”rasistiska” böcker baserat på vilka åsikter som uttrycks i dem. Lokala regelverk för inköp tvingades ses över i åtskilliga kommuner.

Som uppmärksammas i Axess (nr 6/21) har Johan Sundeen och Roger Blomgren genom
sin studie av den socialistiska tidskriften Biblio­tek i Samhälle visat hur vänsteraktivistiska ­bib­-
lio­tekstjänstemän sedan 1970-talet försökt ­styra folkbibliotekens bokflora. I värsta leninistiska förmyndaranda hindras inköp av kioskromaner, väckelseskrifter, könsstereotypa böcker och migrationskritisk litteratur.

De presenterade sin forskning i i Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift, vetenskapligt granskad och godkänd av norska och danska kolleger. Men i Sverige utmålades Sundeen och Blomgren ut som ”kulturforskningens svar på de sverigedemokratiska järnrörsmännen”. Seminariet som anordnades kring studien på Bok- och biblioteksmässan 2019 stördes av en aggressiv biblioteksaktivist som kallade dem ”lögnare” och på Bibliotekshögskolans Facebookkonto brunmålades de fritt i inlägg som gillades av tjänstemän långt upp i svenska biblioteksväsendet och deras rätt till akademisk frihet ifrågasattes.

I juni kom Myndigheten för kulturanalys rapport ”Så fri är konsten” som visade en betydande ideologisk och politisk styrning av svenskt kulturliv under åtminstone de senaste trettio åren. Den berömda armlängden visade sig inte ens vara ett lillfingers avstånd när kulturutövare och konstnärer tvingats anpassa sig efter politiska påbud för att kunna finansiera sitt skapande.

Max Webers oberoende och sakliga tjänsteman har alltså sedan länge ersatts av ideologiskt drivna kulturbyråkrater. Den som nu oroar sig för att Sverigedemokraterna ska politisera kulturlivet kan konstatera att friheten redan kvästs – av aktivistiska tjänstemannen. Många av oss har levt i illusionen om att den bildningsälskande bibliotekarien är den som bevarar litteraturen för eftervärlden, inte den eldvakt som håller bokbålet levande.