Är det tävlingsmomentet Frost identifierar sig med, tvekampen? Eller uppvisningen av skicklighet och konstförfarenhet? Kanske är de återkommande parafraserna på sjöpoeterna att se som tennismatcher? Frost–Coleridge 6–2, 6–4, Frost–Wordsworth 6–4, 6–3; jo, för han vann alltid. Utom möjligen i matchen mot sin fjorton år yngre landsman Eliot. ”Jag har träff med Döden”, sa Frost surt apropå ett möte med Det öde landets författare. Likheterna dem emellan är lika lätta att räkna upp som svåra att se i deras litterära praktik: de satte båda en klassisk bildning i arbete, skrev båda i dialog med litteraturhistorien, satte båda en ära i att kunna förena metriskt korrekt vers med naturligt talspråk, var båda noga med förankringen i tid och rum, var båda yankees som inledde sin litterära karriär i England.

Den under sin livstid så hyllade amerikanske poeten Robert Frost (1874–1963) såg allt som en tävling, förklarade att svartsjukan var hans främsta drivkraft och ville helst vara lika duktig på att hugga ved som på att skriva poesi. ”Two Tramps in Mud Time” beskriver en stunds påtvingad offentlighet under depressionen, när den vedhuggande poeten får vittnen i form av två daglönare, två arbetslösa skogshuggare som ställer sig att titta på i hopp om att skämma den bofaste till att avlöna dem att utföra samma arbete. Det får naturligtvis motsatt effekt: han vill visa dem hur duktig han är, han vägrar att låta sig tubbas. Världen är – åtminstone i denna dikt – till för att stängas ute. Frost ger påfallande ofta röst åt den självtillräcklige yankeen, som anser sig ha erövrat sina ägor och därför värnar varje form av gräns mot allting som inte tillhör hans värld, allt som är annorlunda till väsen, kön eller ras: en människa i harnesk, redo att när som helst försvara det han uppfattar som sitt.

Man kan ta honom bokstavligt på orden och säga att det gör honom osympatisk. Man kan också säga att det gör honom tydlig och användbar som en representant för en än idag vanlig amerikansk livssyn. Men man kan också ta lärdom av Frosts senaste uttolkare Tim Kendall, professor i Exeter, och upptäcka att Frost nästan aldrig går att tas på orden: han glider i själva verket ur nästan varje entydigt grepp, alldeles som en riktig poet.

Tim Kendalls kritiska studie över Frost, The Art of Robert Frost, är egentligen en resonerande antologi av samma slag som Jan Olov Ullén för några år sen gjorde över den svenska lyriken (De bästa svenska dikterna), och på köpet får man alltså ungefär så många Frostdikter som någon människa rimligtvis kan ha bruk för. Intelligent och uppmärksamt guidas vi av professorn genom den Frostska världen. Det förutsätts att vi är intresserade av poesi som hantverk, att vi är någorlunda bekanta med versmått och prosodi och gärna ser hur traditionen från Vergilius och Horatius sätts i spel av en bondslug poet från New England.

Kendalls analyser är intelligenta, snabba och underhållande, till exempel när han påpekar att den sönderanalyserade antologiklassikern ”Mending Wall” bland mycket annat – mellanmänskliga relationer, nationalism, relationen mellan människa och natur, självförverkligande – också faktiskt handlar om att laga en mur. Dikten börjar med den epigrammatiskt tillskurna raden ”Something there is that doesn’t love a wall”, och Kendall visar överraskande att detta något döljer sig i poetens eget efternamn – det är frosten som brutit sönder muren – och att Frost ofta dolde liknande små självporträtt i sina dikter. Men tyckte han verkligen inte om murar? Det är sällan så han blivit läst. Frosts värld är lika skarpt som snävt tillskuren: om någon personifierat begreppet ”platsens poesi” så måste det vara Frost, som redan i sina boktitlar markerar en inskränkning, North of Boston, Mountain Interval (ett dialektalt uttryck för dalgång från New England), New Hampshire.

Hans berömmelse vilar på dessa tre diktsamlingar, utkomna 1914–1923. Det är ett på alla sätt snävt universum, men ändå onekligen ett universum. En lantbruksvärld där man hässjar hö, vet hur en slipsten ser ut och hur man lagar en mur. En värld som definieras av sina gränser, även språkligt: Frost påstod gärna att han inte använde några ord som han inte hört i dagligt tal. Hans praktiska sinne svek honom kanske i lantbruket men aldrig i poesin, där tingen och deras bruk ofta förvandlas till svindlande bilder, till exempel den nedfallna meteoriten i ”A Star in a Stone-boat” eller den fantastiska bilden för hur en dikt bör fungera: som en isbit på spisen ska den åka på sin egen smältning.

Frosts landskap är så tydligt, påpekar Kendall, att det används som vägbeskrivning i en Hollywoodfilm, nämligen The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet): hans lyrik förekommer även i Francis Ford Coppolas Outsiders och Jim Jarmuschs Down by Law. Filmskaparnas intresse är inte så konstigt: trots att de flesta av Frosts kända dikter är dialoger och han själv satte det auditiva så högt, finns det ett utpräglat visuellt drag, ett brant och dramatiskt ljus över hus och landskap som kan påminna om en film som Road to Perdition.

Frost var poeten som hade både lyckan och olyckan att personifiera Poeten för den breda allmänheten i sin egen tid, inte bara filmskapare ville ha just Frost när det skulle deklameras, även Vita huset: den vithårige nationalskalden inbjöds att läsa på John F Kennedys presidentinstallation, och ändrade av artighet på ett ställe konditionalis till indikativ: det ärvda landet kommer att förverkliga sitt inneboende öde.

Olyckan? Frosts stjärna dalade snabbt efter hans död. Hans formella elegans, hans envisa fasthållande vid en sönderrostande lantbruksvärld och hans ovilja att visa korten, att närmast uppmuntra snålaste möjliga läsart, gjorde honom hopplöst omodern. Allen Ginsberg avfärdade ett av hans mer gripande äktenskapsdramer som just some squares yakking och bara fem år efter sin bortgång kallas Frost ”ett troll på undantag” av sin svenske översättare Sven Christer Swahn, vars förord till urvalsvolymen Norr om Boston (1968) dock är en enastående balansakt av avstånd och insikt, kyla och värme – ungefär som någon av Frosts bättre dikter.

Poesi är ”det enda tillåtna sättet att säga en sak och mena en annan”. Det är sällan lika lätt att beslå Frost med fel, men två andra sätt anmäler sig direkt. Humor är självklart det första sättet (och det finns naturligtvis humor hos Frost, men i regel så svart att den är svår att skilja ut från hans generella syn på livet som en ensam kamp med dödlig utgång). Det andra, slår det mig efter att ha läst Kendalls bok, är litteraturkritik av detta goda slag, som antyder lika mycket som den säger ut och räknar med läsaren som medspelare, inte motspelare.