Vi lever i en idyll av ordning och reda. Allt är liksom genomtänkt och klart. I politiken flockas alla runt det slags ordning och reda som uppkommer när statsbudgetens siffror för utgifter och inkomster hänger ihop på ett hjälpligt sätt. Låt vara att några av de politiska partiernas påståenden om ekonomiska samband lutar betänkligt åt det mer drömska och fantasifulla. Poängen är att även de värsta excesserna av önsketänkande ska pressas in under ordningens och redans paradigm.

”Vi har räknat på det här. Alla våra förslag är finansierade i god ordning”, är talepunkt 1A för alla de ekonomisk-politiska talespersoner som flockas på Helgeandsholmen.

”Reformutrymmet” anges till ett visst antal miljarder kronor. Sådana uträkningar indikerar ordning och reda. Här talar kvinnor och män som verkligen har tänkt igenom saker och ting: Vi har koll!

Signalen om full kontroll förstärks ytterligare när partierna presenterar imponerande beräkningar på att den eller andra reformen kommer att skapa 13 000 nya jobb, 7 000 nya jobb, 2 000 nya lärare, 15 000 ytterligare studenter och si eller så många procentenheters sänkning av klimatfarliga utsläpp eller bättre förutsättningar för företag med ett visst antal anställda medarbetare.

Jag har inget emot ordning och reda. I varje fall inte om alternativet är oordning och oreda. Om alternativet däremot är mer av tillväxt och framsteg ställer sig saken i en helt annan dager.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia. Nyligen gav han ut boken Krisen (2013). Temat för text och fotografier är Europas utveckling under 1960-, 70- och 80-talen: något av Jörnmarks specialområde alltsedan han i början av 1990-talet disputerade i just detta ämne.

Jag läser för min del Krisen som en appell för slumpens, tillfällighetens och möjligheternas plats i politik och samhälle.

I bokens prolog citeras den gamle bolsjeviken och Stalinkritikern Lev Trotskij. Jörnmark skriver att Trotskijs ord drabbade honom som ett ”knockoutslag”: ”Hela den historiska processen handlar om hur historiska utvecklingsförlopp bryts genom tillfälligheter. Vore vi biologer skulle vi säga att samhällsutvecklingen bestäms genom det naturliga urvalet av tillfälligheter.”

Elegant formulerat onekligen. Ett grundslag mot alla former av ödestro och ett dråpslag mot alla stora planekonomiska samhällssystem, som till exempel kommunism. Det är inte utan att jag förstår varför Josef Stalin på sin tid sände ut lejda mördare ända till Mexiko för att ta kål på Trotskij. Samhällsutvecklingen bestäms av upplysta och i god vetenskaplig ordning utredda femårsplaner från kommunistpartiet. Inte av simpla tillfälligheter. Punkt och slut.

Nog om Stalin och kommunismen. Den är ett stickspår i sammanhanget. Sovjetunionen finns inte mer. Inte heller finns det DDR där ledningen under tre decennier gjorde sitt yttersta för att begränsa utrymmet för variationer och tillfälligheter. Politbyrån bestämde till och med antalet modeller av hattar och skjortor som fick tillverkas.

Så gick det som det gick också.

Men det kan även gå på andra sätt.

”Trotskijs slumpgenerator […] löste den ekvation som jag brottats med i hela mitt liv”, skriver Jan Jörnmark. Frågan som plågat honom under alla år är varför saker och ting händer när och där de händer? Svaret? Det händer därför att det är möjligt!

Ska saker och ting vara möjliga så krävs att det finns många möjligheter: att möjligheternas gräns ständigt förskjuts utåt. Jörnmark skriver att ”stora organisationer som bygger på att de har självklara sätt att hantera sina medarbetare, råvaror och teknik klarar inte av att hantera glidningen.” De där ”stora organisationerna” kan vara företag, arbetsmarknader, nationalstater och unioner av nationalstater. Institutioner som anstränger sig för att begränsa flödet av tillfälligheter och möjligheter lever farligt. Sannolikheten för att det ”naturliga urvalet av tillfälligheter” ska ske någon annanstans ökar för varje begränsning som införs.

Den stora frågan i dagens kris är inte om vi lånar för mycket eller varför börserna rusar upp och dyker ned. Sådant händer alltid lite då och då i kapitalistiska marknadsekonomier. Vad det handlar om är däremot om vi mäktar med att skapa tillräckligt med ”utrymme för experiment i våra samhällen”, skriver Jörnmark. Om han har rätt, och det är fullt möjligt, finns många skäl att vilja ompröva det vedertagna ordning- och-reda-konceptet.

Det slags ordning och reda som dominerar dagens politiska normtänkande hämtar sin näring ur tidigare strukturer, vilket självfallet inte är fel i sig. Att försöka dra lärdom av historien är tvärtom något av en dygd. Under i runda slängar 20 år från början av 1970-talet och framåt ersattes sund, produktivitetsberoende och innovationsstyrd tillväxt av inflation och devalveringar. Luft blåstes in i lönebesked och räntekurvor. I takt med ekonomins tilltagande globalisering blev situationen alltmer ohållbar. Kraschen vid 1990-talets början var smärtsam. Smärtminnet från dessa tider är en grundbult i dagens ordningsamma regim.

Delvis överlappande med denna inflationsepok i samtidshistorien utvecklades en vurm för ”dynamiska effekter” inom politiken. Inkomster av framgångar imorgon beskrevs som så stora att det inte behövdes någon specifik finansiering av det man ville göra idag. Resultatet av vidtagna och obetalda reformer skulle i ett senare skede skapa sådan dynamik i samhället att överskotten vida översteg de kostnader som erfordrades. Summan av framtida dynamik fördes upp på balansräkningens tillgångssida redan innan den inträffat. Det var inte så lyckat. Det tvingade inte minst många fastighetsägare, banker, aktieägare och finansministrar att inse den hårda vägen. Minnen från dessa hårda paket utgör en viktig grund för den rådande doktrinen om ordning och reda.

Att inte i onödan göra av med pengar, som man inte har, är som sagt och i allt väsentligt en dygd, och det inte bara för stater. Problemet är att ordning-och-reda-tänket inte stannar där. De gamla tankefigurernas makt sträcker sig längre än så. Risken är att den rådande politiska logiken är så inriktad på kontroll och säkerhet att även framtiden underställs hårda krav på ordning och reda.

Framtiden inträffar oavbrutet. Det vet och förstår alla. Framtidens möjligheter att skapa tillfälligheter och slump här i vår del av världen begränsas dock betydligt om de historiskt betingade förväntningarna är att framtiden – redan innan den så att säga är här – ska passa in i de etablerade ramarna för ordning och reda.

Det finns ett antal vitala samhällsområden som är i extra stort behov av friska flöden av tillfälligheter och slump. Områden där Sverige står och stampar. Områden där jag vill och hoppas att kontrollidyllen ska utmanas och provoceras av mer frihetliga värderingar och förhållningssätt: sådana som bygger på insikten att Svenska Spels framgångsrika argument för Trisslotter – Plötsligt händer det – har sina motsvarigheter i politik och samhälle. Då och då smäller det till. En människa i Örkelljunga eller Rejmyre blir plötsligt mångmiljonär. Svenska Spel har skapat ett tillräckligt stort urval av tillfälligheter, som gör storvinster möjliga.

Processen är omöjlig att kontrollera för Svenska Spel. De vet bara att sannolikheten för vinstrika tillfälligheter ökar desto fler lotter och möjligheter som sprids över landet. Var det kommer att vinnas och vem som vinner beror på slumpen. Överfört på samhället som helhet är lärdomen att den som vill ha framgång och utveckling behöver maximera urvalet av tillfälligheter.

Svensk skola kan vara ett aktuellt exempel. Ju mer politikerna lockas och pressas – av rädsla för att ta stryk när nästa indignationsstorm över begångna fel drar genom landet – att sätta svångremmar på den pedagogiska möjlighetsfriheten, desto troligare är det att kvaliteten och resultaten försämras. Skolans omfattning – ungefär 1,2 miljoner elever och 125 000 lärare (vuxenutbildning och förskolor oräknade) – utgör i sig själv ett formidabelt hav av tillfälligheter och möjligheter. Här finns närmast oräkneliga tillfällen till pedagogiskt utvecklande och livschansskapande möten. Blotta tanken att man ovanifrån och i förväg ska skapa former för alla dessa möten är absurd. Elevers och lärares personligheter behöver vidsträckta friområden för att ge maximal nytta för eleverna och därmed för Sveriges framtid.

En växande andel av alla elever och lärare är knutna till fristående huvudmän, vilket i väsentlig mening kan bidra till ett ökat utbud av chanser. I det gamla, inlåsta och under 1980-talet alltmer impopulära systemet var eleverna placerade i administrativa upptagningsområden. En elev som var skriven på Storgatan 17 i Storstad fick – när sjuårsdagen närmade sig – en kallelse till den skola i vars upptagningsområde Storgatan 17 ingick. Mer var det inte med det. Systemet fungerade tämligen väl så länge samhället var hierarkiskt och klassbundet förutsägbart. Skolan var en ovanifrån regisserad institution där merparten av begåvningsreserven efter några års studier placerades på varven, på mekaniska verkstäder, i massafabriker, på Postgirot, i hemsamaritkollektivet eller i diversearbetarbranschen.

När den gamla och sorterade samhällsordningen luckrades upp av tidens tand så trädde individerna fram ur kollektivet på ett dittills okänt sätt. Skolan betraktades inte i samma höga grad som tidigare som ett socialt stabilt transportband mot en given vuxentillvaro i arbetslivet. Skolan skulle tvärtom frigöra, möjliggöra och skapa goda framtidsmöjligheter för varje enskild elev. Individer lösgjorde sig ur sina upptagningsområden. Skolvalet infördes. Fristående skolor startades.

Självklart fanns utrymme för slump, tillfälligheter och experiment även under den gamla skolregimen. Men ingen kan förneka att chansen att skapa skolor som var mer olika än lika, och möjligheter för eleverna att välja skola efter eget intresse, har förutsättningar att skapa en mer manifest ström av oväntade möten och nya chanser till tidigare otänkta livsval. Naturligtvis under förutsättning att de politiker som har möjlighet att påverka de statliga samhällsstrukturerna inte räds det nya alltför överdrivet.

Hans Bergström är docent och rådgivare för Internationella Engelska Skolan i Sverige AB. I ett remissvar till den parlamentariska Friskolekommitténs betänkande ”Friskolorna i samhället”(SOU 2013:56) sammanfattar Bergström och utbildningsföretaget snyggt och slagkraftigt vad som händer när staten och politiken försöker pressa in de tillfälligheter och möjligheter som nya aktörer skapar i etablerade strukturer: Utgångspunkten för det statliga tillsynsarbetet är att alla skolor ska vara lika, vilket är raka motsatsen till tanken med friskolereformen – att experiment och alternativ ska uppmuntras samt att föräldrars preferenser ska kunna komma till uttryck. Kommittén motsäger för övrigt sig själv, när den å ena sidan uttalar sig för ökat utrymme för variation mellan skolor, å andra sidan för fram förslag som bygger på likriktning; ett exempel är förslaget att Skolinspektionen ska kunna kräva av friskolor att ha en organisation för läraranvändning och lärarbemanning som ska ha den kommunala som norm.

Jag har inget mot kommuner. Kommunala normer har många förtjänster. Till dessa räknas dock inte förmågan att individualisera och personalisera på det sätt som krävs för att varje elev ska få chansen att hitta sin egen norm för kunskap och utveckling.

All likhet ska inte föraktas. Alla skattefinansierade skolor bör till exempel möta likartade resultatkrav. När det kommer till det pedagogiska är det däremot helt befängt med likriktat normtänkande. Lärarnas pedagogiska insatser och arbetsmetoder behöver ständigt anpassas till just de elever som man just då har ansvaret för. På motsvarande sätt bör elevers val av skolor anpassas till de profiler och pedagogiska inriktningar som skolorna erbjuder. Det är först med ett sådant förhållningssätt som urvalet av tillfälligheter, experiment och alternativ har förutsättningar att bli tillräckligt omfattande för att det ”plötsligt ska hända” även i de mest hopplösa av utbildningssituationer.

Min plädering för att våga släppa de gamla strukturernas snuttefilt ska inte uppfattas som en appell för ohämmad individualisering, där alla tros att kunna ”bli precis det man vill” oberoende av omgivning och samhällstendens. Parollen ”allt är möjligt” är sympatisk på många sätt, men ingen människa är en ö. Alla dessa individer skapar ett samhälle som i sin tur skapar mer eller mindre vida ramar för individerna. Allt är faktiskt aldrig helt möjligt. I varje fall inte för den som eftersträvar ett gott liv för sig själv och som bryr sig om sin roll som samhällsmedborgare.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Det jag vurmar för är en mer framåtlutad tendens i samhällsstrukturerna. Ursprunget, historien och det sociala arvet bär vi hur som helst med oss. Det finns inget behov av att förstärka dessa ankartrossar bakåt. Överfört till skolans miljöer betyder det att eleven som blir ”sedd som den han/hon är” inte främst ska ses som en avkomma till en fattig somalier, till en kärnfamilj av tjänstemannakaraktär eller som ett barn från en utanförskapsplågad förort. Att bli sedd som den man är innebär att bli betraktad och bedömd utifrån den strukturella inställningen att det finns en framtid, och att varje elev representerar ett förädlingsbart ämne med kapacitet att på något sätt och någonstans åstadkomma värdefullheter för sig själv och för samhället.

Det duger inte – som etnologen Jonas Frykman konstaterade i sin bok Ljusnande framtid (1998) – att ”skylla på bråkiga elever eller egendomliga läroplaner.” Varje skola har de elever man har. Oavsett var de råkar komma ifrån så är det som förenar dem att de är på väg någon annanstans än precis var de kommer ifrån. För att åstadkomma denna framåtrörelse krävs fritt och insiktsfullt pedagogiskt arbete, gott ledarskap och ett outsinligt sinne för att skapa ett brett urval av tillfälligheter som möjligtvis kan haka i någon av de krokar för utveckling och framsteg som varje människa har.

Mitt önskade uppbrott från ordningens och redans idyll är relevant även inom andra vitala samhällsområden: områden som skulle må gott av ökande tillfällighetsdoser.

Kvardröjande bilder av samhälleliga institutioner som vore de pålitliga och leveranssäkra transportband från upptagningsområden ut till iordningsställda verkligheter försvårar för Sverige att också bli ett väl fungerande invandringsland. Huvuddelen av dem som kommer till Sverige från andra delar av världen vill skapa bättre liv för sig och de sina. Livschansmigrationen är i sig själv en företeelse som rent organiskt ökar mängden av tillfälligheter och slump i samhället. Dessa tillväxt- och utvecklingsmöjligheter tas emellertid inte tillvara på ett nyfiket och öppet sätt.

Långsamma och obligatoriska system för språkinlärning binder människor vid ett ordning-och-reda-tänkande som är alldeles för stelbent. Den mänskliga energi som migrationen tillför sätts i karantän. Visst finns moment av solidarisk chansgivning och omsorg även i dagens inrutade modell, men jag bedömer att omsorgen om den svenska idyllen – Här talar alla svenska! – har haft störst inflytande på konstruktionen av migrantmottagandet.

Att invandrarna numera knyts till Arbetsförmedlingen istället för till Socialtjänstens kommunala institutioner är förvisso ett fall framåt. Det är tänkt att i god ordning slussa invandrade människor till arbeten av den heltidskaraktär som sedan länge har varit normen på arbetsmarknaden, vilket självklart är bättre tänkt än att slussa in människor i fattigdomsalstrande bidragsberoende. Men grundproblemet består. Grupptänkandet är detsamma. Den gamla ordningens norm är intakt.

Människor skaffar sig ytterst sällan jobb i grupp utan inträdet i arbetslivet är högst individuellt. För de allra flesta svenskfödda debutanter på arbetsmarknaden startar processen med lågbetalda timmar och påhugg snarare än med heltidskontrakt och goda månadslöner. Nytillträdande från andra länder är inte annorlunda. Företag rekvirerar inte ”sju somalier” från statens Arbetsförmedling.

Sverige behöver våga låta sig förändras om samhället ska växa i takt med att invandringen växer. Vi har inte råd att begrava invandringens spektrum av tillfälligheter och chanser i reglerade väntrum. En del av framtiden talar svenska med märklig brytning och jobbar närhelst som det finns en chans. Den gamla ordningen tror sig om att kunna godkänna och bevilja nytänkande. Men det går inte att i förväg säga ja till de tillfälligheter som visar sig bli framsteg och nej till det som inte blir så lyckat. Slumpens samhällsbyggarkraft ska inte föraktas.

Widar Andersson är chefredaktör och vd i Folkbladet