Generalangrepp

En militärjunta med undantagslagar och interneringsläger för oppositionen mitt i Europa. Det var unikt för vår kontinent. Dessutom hade generalen mörkt tonade glasögon, som en sydamerikansk juntaledare. Fru Justitia jagade honom i åratal, men han var alltid alltför sjuk för att kunna infinna sig i rätten.
Det var ingen självklarhet att hata Jaruzelski. Gabriel García Márquez uttryckte sitt helhjärtade stöd för Jaruzelskis militärkupp. Också Europas socialistiska ledare – Willy Brandt, Bruno Kreisky, Olof Palme, Helmut Schmidt – uppvisade en sällan skådad inställsamhet. Frankrikes nyvalde president François Mitterand blev den förste västerlänningen att avlägga ett statsbesök i militärdiktaturens Polen.
Jaruzelski, avled den 25 maj i år. Han blev 90 år gammal. Ett växande antal polacker har med åren ändrat uppfattning om honom.
Om sin kontroversielle far har enda dottern Monika Jaruzelska nu skrivit Rodzina (Familjen). Det är en bok om familjelivet, den för stora politiker alltid så svårbemästrade hemmafronten (jämför med Hemmafronten (1986), Patti Davis skildring av föräldrarna Ronald och Nancy Reagan). Monika Jaruzelska är själv ensamstående mamma med en son, till meriterna hör framgångsrika insatser både som chefredaktör för en modetidning och som bästsäljande författare. Den aktuella boken är en blandning av dagboksanteckningar, minnen från barndomen och inspelade samtal med modern och ”generalen”, som hon oftast omnämner sin pappa. Det sista inspelade samtalet gjordes i januari i år.
Monika Jaruzelska är född 1963 och enda barnet. Hon påstår sig vara ointresserad av politik. Men politiken trängde sig alltid in genom familjen Jaruzelskis väggar. Barndomen verkar glädjelös som ett politbyråsammanträde. Fadern skildras som känslokall, spänd, onåbar. En enda gång såg dottern honom gråta; när hunden dog. När Monika gjorde ett allvarligt självmordsförsök frågade fadern inte ens ”varför?”. Hon beskriver far, mor och sig själv som ”icke lyckliga och ensamma”. Familjen Jaruzelski var ”tre människor på tre obebodda öar”.
Modern var balettdansös, extrovert och universitetsdoktor i tyska. Fadern var asket (han åt livet ut samma anspråkslösa frukost), känslomässigt stel, älskade hästar och hundar men var skygg för människor. Som så många polacker bar han på ett tungt kors. Hela den adliga familjen förvisades till Sibirien där hans far dog och den evigt gnistrande snön förstörde hans ögon (därav de mörka glasögonen). Patrioten Jaruzelski vägrade att bli sovjetisk medborgare och hamnade i fängelse. Tillsammans med andra polska krigsfångar tillät Stalin dem att bilda en armé som befriade Polen. Han blev partimedlem 1947 innan det stora tvånget och opportunismen slog till.
Krigstillståndet 1981 var för generalen enda sättet att rädda Polen från ett ännu värre öde. Med åren har Jaruzelski fått alltmer medhåll. Med den senildemente Leonid Brezjnev i Moskva fanns det sannolikt inget annat sätt än att stämma i bäcken för att förhindra en sovjetisk invasion. Det socialistiska systemet var ju hotat enligt Brezjnevdoktrinen. (Enligt Putindoktrinen räcker det med att ryska individer är hotade för att intervenera.)
Många polacker anser att Sovjetunionen var alltför upptaget av kriget i Afghanistan för att marschera in i Polen. Ytterligare andra hävdar att generalens värsta synd inte var militärkuppen, den var bara en anhalt i ett långt syndaregister. Som Polens yngste general var Jaruzelski delaktig i utrensningen av judiska kolleger. Han var överbefälhavare när polis och militär 1970 sköt ihjäl strejkande arbetare i Gda´nsk och Gdynia. Som försvarsminister var han med om att godkänna invasionen i Tjeckoslovakien 1968. Jaruzelski var alltid tjänstvillig när det gällde att utföra ideologiska städjobb. Han var politiker, fast i uniform.
Men han inledde också de rundabordssamtal med oppositionen som ledde till Östeuropas första demokrati. En komplex person. Efter min första intervju med Jaruzelski kom jag hem och muttrade till min fru: Fan också, han var riktigt sympatisk!
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Liksom i Stalins enda dotter Svetlana Allilujevas Tjugo brev till en vän (1967) och Monika Göths (dotter till Amon Göth, kommendanten i Plaszów) Ich muss doch meinen Vater lieben, oder? (2002) finns också hos Monika Jaruzelska ett behov av att taga fadern i försvar. Men minnet av barndomen och generalen vägrar att bli ljus. ”Vår familj var inte idealisk, men vilken familj är det?” tröstar hon sig.
Lev Tolstoj uttrycker det träffande i AnnaKarenina: ”Alla lyckliga familjer är lika varandra men varje olycklig familj är olycklig på sitt sätt.