Geniets vardag
Och där, någonstans i mitten, hängde en oansenlig liten tavla som ändå tycktes rama in hela utställningen. På den hade hon skrivit: ”Det handlar inte så mycket om varifrån min motivation kommer som hur den har lyckats överleva”.
Vad gör man för att hålla motivationen vid liv, dag ut och dag in, i ett helt liv? Den frågan står i centrum när journalisten Mason Currey nu omvandlat sin populära blogg till bok. Daily Rituals har samlat ihop historier om hur 161 genier strukturerade sin vardag och sitt arbete. Det är främst författare vi får möta, men även några tonsättare, konstnärer, filmregissörer, arkitekter och en och annan akademiker. Vi får ta del av udda detaljer, som deras vidskeplighet (Truman Capote kunde aldrig ha fler än tre fimpar i en askkopp) och neurotiska drag (Beethoven ville ha exakt 60 bönor i sin kaffekopp). Just om Louise Bourgeois lär vi oss att hon led av ständiga sömnproblem. ”Mitt liv har organiserats av sömnlöshet”, berättar hon i en intervju. Med tiden lärde hos sig att utnyttja de vakna nattimmarna mer produktivt. På dagarna arbetade hon alltjämt flitigt, berättar hon, men utan att åstadkomma särskilt mycket.
Vissa tycks ha varit mindre plågade av arbetet än andra. Georges Simenon, som publicerade 425 böcker under sin livstid, skrev aldrig mer än några timmar om dagen. Han vaknade klockan sex, gjorde kaffe och skrev sedan fram till halv tio. Sedan en lång promenad, lunch och en eftermiddagslur. Resten av tiden spenderade han med familjen (och sina otaliga älskarinnor).
Anthony Trollope skrev 47 romaner och ytterligare 16 böcker i andra genrer. Han började ännu tidigare, klockan halv sex. ”Alla som har levt som litterära män”, menar han, ”skulle hålla med mig om att tre timmar om dagen räcker för att producera så mycket en man bör skriva”. Tricket är att hålla stenhårt på den regeln, vilket Trollope också gjorde. Om han blev klar med en roman innan dessa tre timmar var till ända, tog han genast upp ett tomt ark och började skriva på en ny (en rutin som han delade med Henry James).
Morgonen tycks vara bäst anpassad för skrivande. Majoriteten av de författare som beskrivs i boken har en särskild dragning till morgontimmarna. När en reporter undrade om han skrev under dagen eller natten, svarade Günter Grass: ”aldrig, aldrig under natten”. Poeten W. H. Auden menade att det bara vara ”världens Hitlers som arbetade om natten; ingen ärlig konstnär gör det”. Och Nicholson Baker älskar morgonen så mycket att han försöker klona den. Han vaknar tidigt, strax efter fyra, för ett första skrivpass. Efter någon timme blir han trött och återvänder till sängen, bara för att vakna igen klockan halv åtta för att påbörja sitt andra morgonpass.
Att komprimera en människas liv till korta anekdoter är naturligtvis bedrägligt. Stiliserat låter det ofta mer romantiskt än det kanske är. Thomas Manns schema lockar fram bilder av ett behagligt och sorgfritt liv. Han skrev på förmiddagen. Det som inte blev gjort före lunch fick helt enkelt vänta till nästa dag. Efter lunchen rökte han sin första cigarr. Sedan drog han sig tillbaka till soffan, där han tillbringade eftermiddagen med att läsa tidningen och böcker, följt av en tupplur. Först klockan fem fick familjen och resten av omvärlden störa.
För vissa verkar de dagliga rutinerna vara ristade i sten. För andra är det en ständig kamp. Henry Miller fick ständigt tvinga sig till att skriva de tre timmarna på morgonen som han hade föresatt sig. Det var inget enkelt företag, menade han, utan krävde en enorm disciplin. Även landsmannen F Scott Fitzgerald fick samla kraft för att ta sig igenom skrivandet och var precis som sin fiktiva gestalt Jay Gatsby extremt disciplinerad. Under sina mest produktiva perioder kunde han skriva upp till 8 000 ord under bara en sittning. Det var precis så många ord som P. G. Wodehouse fick ur sig när han på en dag skrev klart slutet till Tack, Jeeves! I normala fall skrev han 1 000 ord om dagen, även om han i unga år låg närmare 2 500.
Men vad gäller intensiva arbetsperioder var det få som kunde mäta sig med Honoré de Balzac. Visserligen hade han längre perioder utan skrivande, då han kunde koppla av och njuta. Men när han väl skrev var schemat brutalt. Balzac gick och lade sig direkt efter middagen, som serverades klockan 18. Klockan ett på natten vaknade han igen. Han klev upp ur sängen och satte sig sedan och skrev ostört i sju timmar fram till klockan åtta. Då bröt han för en 90 minuter lång vila. Arbetet fortsatte omedelbart därefter, och sträckte sig fram till 16. För att orka med den här rutinen, drack han kopiösa mängder kaffe (50 koppar om dagen). Under de resterande två timmarna fram till middagen hann han med att bada, promenera och ta emot gäster. Sedan började det om igen.
För många verkar det mesta komma av sig självt. Simone de Beauvoir försökte varje år ta en paus från skrivandet och åka på en längre semester. Men hon blev snart uttråkad och längtade tillbaka till sin dagliga arbetsrutin.
Värre var det för Goethe. Med tiden fann han det allt svårare att hitta inspiration. Det var bara tidigt på morgonen som han kunde få något gjort, och då ofta väldigt litet, sällan ens en hel sida. Goethe är något ensam i den här samlingen i det att han vägrade arbeta om han inte först kände inspiration. Man ska inte tvinga fram något, menade han. Det är bättre att låta de icke-produktiva dagarna förflyta eller sova igenom dem än att skriva något som ändå inte kommer ge någon tillfredsställelse.
Men det finns ju vissa sätt att tjuvkoppla inspirationsmotorn. När Ayn Rand hade kört fast med sin debutroman Urkällan, vände hon sig till en läkare som försåg henne med läkemedlet benzedrine (baserat på amfetamin). Det satte omedelbart fart på pennan. Nu kunde hon skriva dag och natt, ibland utan att sova på flera dygn. Snart hade hon också avslutat sin roman. Amfetaminerna fortsatte hon att använda för att stimulera skrivandet under de följande tre decennierna.
Men Rand var inte ensam. W. H. Auden började varje dag med benzedrine, som han beskrev som ett arbetsbesparande verktyg, precis som alkohol, kaffe och tobak. Graham Greene började också med benzedrine när han under en period var tvungen att skruva upp tempot. Bara under morgonpasset kunde han nu skriva 2 000 ord jämfört med hans tidigare 500. Jean-Paul Sartre var desto mer generös i sin självmedicinering. Han gick på corydrane, ett slags mix av amfetamin och aspirin, som senare klassades som gift och förbjöds. Istället för de 1–2 tabletter som föreskrivits tog han 20.
Men den drog som återkommer i många författares liv är alkohol. Efter att ha skrivit 500 ord på förmiddagen, tog Kingsley Amis en taxi direkt till puben för att njuta av dagens första drink. Sedan lunch med vin och efterföljande kaffe och avec. För Fitzgerald var alkoholen nödvändig för den kreativa processen. Många författares liv slutade tragiskt på grund av alkoholen. John Cheever är ett av flera exempel. Hans arbetsdagar blev ständigt allt kortare. I slutet av sitt liv hällde han upp det första glaset redan klockan sju, samtidigt som det första ljuset började leta sig in i hans rum. Författaren och redaktören Edmund Wilson, en av de ledande figurerna bland New Yorks intellektuella, beskrivs som den enda litterära alkoholisten vars arbete inte tog skada av drickandet, även om Hemingway också klarade sig hyfsat. Immun mot bakfylla steg han varje dag upp halv sex på morgonen för att jobba.
De flesta av dem vi möter här är stora män som ofta har höga tankar om sig själva. Ingenting fick stå i vägen för arbetet. Och de tog för givet att alla praktiska förnödenheter skulle finnas till hands. Freuds fru lade fram kläder till honom, valde hans näsduk och strök till och med tandkräm på hans tandborste. Benjamin Britten kunde hjälpligt göra te och koka ägg, men inte mycket mer. Enligt hans partner kunde han inte bädda sängen utan att det blev en enda röra.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Kvinnornas verklighet är däremot annorlunda. Toni Morrison hade aldrig möjlighet att skriva regelbundet. ”Jag har aldrig kunnat göra det, främst därför att jag alltid har haft ett nio till fem-jobb.” Istället fick hon hitta tid, här och där, mellan arbetspassen eller på helgerna. Hennes hemlighet var att inte ägna sig åt något annat, som att gå på cocktailbjudningar eller äta middagar med vänner. Ungefär samma villkor gällde för Alice Munro, särskilt som ung mamma, då hon fick skriva under de korta pauser hon fick in mellan hushållsarbete och barnpassning. Hon undvek att prata om sitt skrivande, och hemlighöll det helt för grannar och andra utomstående. Agatha Christie gjorde inte heller någon stor affär av sitt arbete. Hennes vänner undrade när hon egentligen skrev. ”Jag måste ha varit som en hund som drar sig undan med ett ben”, förklarar hon. ”De försvinner mystiskt och sedan ser man dem inte på en halvtimme.”
Daily Rituals är fylld med underhållande detaljer, även om det är oklart vad vi egentligen lär oss om konstnärligt skapande och vad det innebär att vara författare. Själva behållningen ligger i anekdoterna. Som den här, om den 33 åriga John Cheever, när han bodde på Manhattan och under en tid ville smälta in med de andra kostymherrarna i huset:
Så gott som varje morgon under fem år satte han på sig sin enda kostym och ställde sig i hissen tillsammans med andra män som var på väg till arbetet. Men Cheever fortsatte hela vägen ner till ett förråd i källaren. Där tog han av sig kostymen och skrev iklädd boxershorts i några timmar, varefter han klädde på sig igen och tog hissen upp för att äta lunch.
Även han undvek att arbeta på eftermiddagen. Ofta tog han med sin dotter på långa promenader genom Manhattan. Ibland, på vägen hem, stannade de till på Menemsha Bar på 57:e gatan.