Romanens hjältar, Winston Smith och Julia (som berättaren inte ger något efternamn), drömmer om och arbetar för att störta Storebror (Big Brother). Men läser man romanen noga inser man att de knappast är några altruistiska hjältar, utan att deras mål är att bli en del av en ny elit. Orwell lär oss att frihet är något ut­över att bara upphäva en existerande ofrihet.

Sovjetunionens sammanbrott fick många att tro att kommunismens makt hade ersatts med kommunikationens makt. Nu skulle den enskilde medborgaren kunna yttra sig, organisera sig och ställa myndighetspersoner till svars. Visserligen hade Kinas ledning med blodigt våld slagit ner demonstrationer på Himmelska fridens torg år 1989, men våren 2000 kunde USA:s dåvarande president Bill Clinton ändå hävda: ”Kina har valt att reformera trots riskerna. Man har valt att övervinna en mur av misstänksamhet och osäkerhet och engagera sig med resten av världen.” Något tidigare samma vår talade Kinas dåvarande president Jiang Zemin till ledande kadrer i kommunistpartiet: ”Sammanfattningsvis är den grundläggande politiken vad gäller informationsnätverk att aktivt utveckla dem […] använda dem för våra egna syften och eftersträva en position där vi alltid har initiativet i den globala utvecklingen av informationsnätverk.”

Lika godtrogna som Clinton har inte nutida kommentatorer varit inför det av Kinas nuvarande ledare Xi Jinping år 2013 lanserade projekt, som till svenska brukar översättas som ”Nya Sidenvägen” och på engelska till Belt and Road Initiative­ (BRI). Officiellt framställs det av Kina som ett infrastrukturprojekt med syfte att förbättra kommunikationerna mellan Kina, Europa och Afrika. Men i verkligheten finns det skäl att se Nya Sidenvägen som en plattform för en världsordning där många länder lockas in i kostsamma projekt som för överskådlig tid kommer att göra länderna ekonomiskt beroen­de av Kina. En god överblick på svenska är Bertil Lintner: Det nya kalla kriget. Kampen om Indiska oceanen (2018). År 2020 kom den amerikanske försvars- och säkerhetsforskaren Jonathan E Hillmans med sin granskning: The Emperor’s New Road. China and the Project of the Century.

Såväl på den amerikanska landsbygden som i otaliga andra länder i andra världsdelar bryr man sig mindre om utländska hot än om höga kostnader.”

Hillman återkommer nu med en högaktuell studie av Kinas ambitioner att vinna världen med vad han kallar en elektronisk sidenväg: The Digital Silk Road. China’s Quest to Wire the World and Win the Future. Han nyanserar den ofta lanserade anklagelsen mot Kina att man fuskat sig till sina framgångar på elektronikens område. ”Det var mycket lögner, bluffar och stölder”, skriver Hillman, men ”vad som är mera chockerande är den myriad av lagliga möjligheter som Kina utnyttjade.” Genom att locka med tillgång till den kinesiska marknaden fick man utländs­ka företag att bjuda över, eller under, varand­ra. Dessa gav kinesiska partner tillgång till sina metoder; av den kinesiska staten understödda företag blev med tiden på så sätt medtävlare till de västerländska företagen.

Paradexemplet är Huawei, grundat av Ren Zhengfei år 1987. I början lovade man runt men höll tunt och mot slutet av 1990-talet härskade kaos i företaget. Då anlitade Ren amerikanska IBM som rådgivare. Han talade om för sina anställda att de måste bära ”amerikanska skor”. Då någon i ledningen uttryckte tvivel tog Ren fram en kniv: ”Om ni tycker att IBM:s skor är för trånga för era fötter, skär då bort era tår.” Sedan man fått ordning på sina inhemska affärer började man expandera internationellt. I början av 2001 öppnade Huawei sitt nordamerikanska huvudkontor i Plano, Texas, och myndigheterna i den republikanskt styrda delstaten jämnade vägen för fortsatt expansion. Guvernören Rick Perry lobbade hos Ren i Peking och Plano gav bidrag på 712 000 dollar för att investera i ett nytt kontor för planering och marknadsföring.

Många av de kinesiska framgångarna kommer sig av att man satsat på sådana ekonomiskt underutvecklade områden där västliga och etablerade elektronikföretag inte såg någon marknad. 1999 kom en kinesisk representant till en stad norr om Nairobi, Kenya, och bodde där under nio månader, på ett hotell som saknade TV, telefon och badrum, tills han hade byggt upp ett fungerande system. Året efter var han, beväpnad med sina erfarenheter, i Etiopien på ett liknande uppdrag. I Kenya hade man konkurrens av brittiska Vodafone, i Etiopien hade staten monopol på telekommunikationen, men Huawei gick segrande ur anbudsprocessen i båda länderna genom att uppvakta statens representanter, vara billigast och leverera snabbast.

2019 hade Huawei byggt cirka 70 procent av Afrikas 4G-nätverk. Men vissa kostnader har inte synts i kalkylerna. Afrikanska unionens högkvarter i Etiopien byggdes och finansierades av Kina. 2018 rapporterade Le Monde att unionens
servrar under fem år hade i hemlighet överfört data till Kina. Dock ville unionen inte stöta sig med sin största finan­siär utan inledde ett nytt partnerskap, med Huawei. 2020 upptäcktes att mate­rial från högkvarterets övervakningskameror också skickades vidare till Kina.

Huawei finns också i Irak, med indirekt hjälp av USA. 2007 var säkerhetsläget sådant att de flesta företag från väst höll sig borta, men Huawei säkrade ett kontrakt värt 275 miljoner dollar för att bygga upp ett mobilt nätverk. Afghanistans dåvarande regering skrev 2003 avtal med Huawei och likaledes kinesiska ZTE för att bygga upp mobilnät. Men man behöver inte resa till Afrika eller Asien för att finna exempel.

Hillman reser till Glasgow, inte i Skottland, utan i Montana, USA. 70 procent av invånarna röstade på Trump år 2016; Trump höll tal under sommaren 2019, någon månad före Hillmans besök, och han varnade för riskerna med utrustning från Huawei. Men Huawei hade stått för hela utbyggnaden av 4G-nätet i denna glesbygd, nära Malmstrom Air Force Base, där det finns fler än hundra långdistans­robotar som kan kärnvapenbestyckas. Ingen verkade under Hillmans besök särskilt bekymrad över Huaweis närvaro. Risken att förlora existerande internettjänster upplevdes som mer hotfull än en mera abstrakt fruktan för övervakning och utifrån kommande störningar. Såväl på den amerikanska landsbygden som i otaliga andra länder i andra världsdelar bryr man sig mindre om utländska hot än om höga kostnader.

Men mobilnät är bara en möjlighet för Kinas statsunderstödda företag att övervaka människor. Mot slutet av 2020 var planen att det i Kina skulle finnas 626 miljoner övervakningskameror, nästan en för varannan människa. De tre stora statsunderstödda tillverkarna finns alla i teknologimetropolen Hangzhou: Dahua, Uniview och Hikivision, tungviktaren i sammanhanget. 2019 producerade man nästan en fjärdedel av världens alla övervakningskameror och sålde dem i 150 länder, inte minst i USA. När den amerikanska kongressen år 2018 utfärdade stopp för amerikanska myndigheters användning av kameror från Hikivision och Dahua visade det sig att 90 olika företag hade försett kamerorna med sina egna varumärken, vilket i vissa fall tvingade myndigheterna att demontera dem och undersöka komponenterna.

Kinesiska företag har exporterat hela övervakningssystem – kallade smart city eller safe city – till mer än hundra länder. Pakistan anslog 100 miljoner dollar för att förse sin huvudstad Islamabad med Huawei Safe City System. En struktur med nära 2 000 kameror, mer än 500 kilometer fiberoptiska kablar och en kommandocentral med 72 skärmar stod färdig 2016. 2018 steg i Islamabad antalet mord, kidnappningar och inbrott med 33 procent och hälften av kamerorna fun­gerade inte. I verkligheten kan Kina
långt ifrån garantera någon praktiskt fungerande övervakning, men liksom med mycket av den elektronik som kinesiska företag marknadsför är det tillgänglighet och pris som trumfar kvaliteten.

Nu pågår en stor uppladdning på marknaden för satelliter. Det dominerande satellitnavigeringssystemet, gps, som ju utvecklades av det amerikans­ka försvaret, fick år 2000 kinesisk konkurrens. Liksom på andra områden tog kinesiska företag genvägar för att kunna förvärva nödvändig teknologi. Under betygelser om ”jämställdhet och gemensam nytta” sökte man partnerskap med EU, som började bygga upp satellitnavigeringssystemet Galileo 2003. Sedan dess har kinesiska Beidou utvecklats till att vara noggrannare än gps i Asien-­Stillahavsområdet och i samband med Nya Sidenvägen-projektet har man anlagt markstationer i en rad deltagande nationer. Kina marknadsför sig också till länder som är ute efter den status som blir belöningen om man skaffar sig en egen kommunikationssatellit. Man kräver en minimalt liten handpenning och ger möjligheter att låna upp till 85 procent av kostnaden i kinesiska banker. I början av 2021 hade man lockat åtminstone nio länder. Venezuela kallade sin satellit ”Simón Bolívar” och Bolivia kallade sin ”Tupac Katari” efter en annan nationalhjälte; alltså nationalism med hjälp av kinesiska satelliter.

Exemplet kommunikationssatelliter pekar också på att det finns möjligheter att konkurrera med Kinas framgångsrika satsningar på alternativ för jordens fattigare delar. Nästa generation kommunikationssatelliter, och det kan handla om tiotusentals, kommer till största delen vara sådana som går på mellan 500 och 2 000 km höjd, i så kallad low earth orbit, LEO. De kräver inte alls lika omfattande infrastruktur i form av kablar. Här har Starlink, ett projekt som Elon Musk ligger bakom, tagit ledningen. Även andra amerikanska och europeiska företag ligger långt framme. Men kommer företag baserade i demokratiska länder att kunna behålla sitt försprång? Ju längre det dröjer innan dessa företag etablerar sig i många länder, desto mera ökar Kinas chanser att också här bygga upp alternativ som inte tar hänsyn till om samhället där man etablerar sig är öppet eller stängt. Kan man överlämna allt till marknadskrafterna? Det var ju så man tillät Kina att ta sina genvägar. Hillman ser vägval i framtiden:

”Liksom det ursprungliga hoppet om att teknologin skulle kunna hjälpa demokratin, finns det ett verkligt löfte i samarbete mellan demokratier för teknologi. Men att förverkliga detta löfte kommer inte att bli billigt, enkelt eller oundvikligt. Framgång kommer att kräva den rejäla dos av realism som fattades förra gången.”

Det handlar om en realism i form av investeringar i forskning och utveckling. Kina kan redan ha överträffat USA (2018 stod USA för 28 procent av världens investeringar på dessa områden och Kina för 26 procent). Vidare krävs en samverkan så att Kina inte kan vinna fördelar och innovationer genom att ställa land mot land, företag mot företag, som man gjorde på 1990-talet. I en sådan samverkan, menar Hillman, bör Indien ha en alldeles särskild roll. 2025 kommer en fjärdedel av världens mobila abonnemang att finnas i Indien, vars medborgare kommer att äga en miljard smartmobiler.

Samtidigt importeras en stor del av teknologin i Indien från Kina, 40 procent år 2019. Tre av landets fyra största mobil­operatörer använder utrustning från Huawei och ZTE i 30 till 40 procent av sina nätverk – därför att dessa är billigast.

Det är också nödvändigt med en realism vad gäller privata företag i väst. Om det är något jag saknar i Hillmans annars värdefulla rapport, så är det en mer djupgående analys av hur drömmen om att västlig kommunikationsteknologi, som skulle leda till mer av demokrati i Kina, istället har resulterat i en verklighet där västliga kommunikationsföretag i hög grad har anpassat sig till det auktoritära styret i Kina.

Apple har, liksom Amazon och Microsoft, på den kinesiska regimens begäran lagt sina molntjänster på inhemska kinesiska servrar. Amerikanska företag som Seagate Technology, Western Digital och Hewlett Packard har, skriver Wall Street Journal den 26 november 2019, levererat till, servat och tjänat pengar på Kinas enorma övervakningsindustri. Och så vidare.

Winston och Julia var egentligen inget alternativ till Big Brother därför att de själva ville vara Big Brother. Demokrati hänger på politiska beslut i demokratiska församlingar och inte på ledningsgruppsbeslut fattade bakom stängda dörrar på kommunikationsföretag.