Det kan handla om härbärgen eller dagverksamhet. Kommuner ger bidrag, eftersom de inte själva av regelskäl kan bedriva verksamheten. Men det är givetvis enbart en definitionsfråga om det inte i själva verket egentligen är i kommunal regi, fast utlagd på entreprenad hos hjälporganisationerna. Medlen gör att projektansökningarna, som följer de politiskt bestämda riktlinjerna om grupper, rasar in. Miljonbeloppen rullar till ideella organisationer och till kyrkor i snabb takt.

När Stadsmissionen på en mindre ort bestämde sig för att fokusera på att bistå tiggare splittrade det invånarna i det mindre samhället i två läger och situationen blev polariserad. Det märktes i insamlingarna att viljan att ge minskade när en del uppfattade att organisationen hjälpte vad man ansåg var fel grupp nödställda.

Under flera år har hjälporganisationer själva uppmärksammat att det blir målkonflikter bland utsatta och hemlösa. Vilken grupp ska få mest uppmärksamhet och resurser? I politiskt laddade frågor, som organiserat tiggeri eller migration, är det inte alltid alldeles enkelt för organisationerna att argumentera för att de hjälper alla som är i nöd utan åtskillnad. Istället uppfattas de som aktörer i ett politiskt spel där de tydligt valt sida.

Och det är märkligt att organisationer vars själva grundidé är att samla in medel, alltså få in medel baserat på vad enskilda, grupper eller företag väljer att ge till, istället ska göra delar av sin verksamhet beroende av skattemedel. Och för den skattebetalare som bidrar med sin lön till välfärden genom skattsedeln kan det uppfattas som att betala två gånger. Eller tre gånger om man nu dessutom skänker pengar till organisationen i fråga. Ytterligare knepigt blir det om man betänker att en del välgörenhetsorganisationers toppskikt har astronomiska löner, på sina håll över hundratusen i månaden.

Det blir skevt när organisationer som ska bygga på frivillighet och givande behöver bemanna sina verksamheter med personal betalda av skattemedel och inte heller skulle kunna bedriva aktiviteterna utan stora stöd från det offentliga. Principen om att det är själva givandet som ska bestämma inriktning, form och storlek på verksamheten gäller inte. Fast det borde givetvis vara så. Vill någon starta ett projekt får organisationen eller personen helt enkelt först se till att samla in medlen och engagera frivilliga som tar ansvar, inte ropa på farbror staten och skapa ömsesidiga politiska beroenden.

Frivillighet, välgörenhet, engagemang och givande är begrepp, intentioner och institutioner på glid. I Sverige har vi en stark tillit till att det offentliga ska ta hand om utsatta och om oss själva när vi behöver det. Samma förhållningssätt tycks välgörenhetsorganisationerna ha anammat. De medel de inte själva kan samla in eller den verksamhet det inte finns tillräckliga insamlade medel för att bedriva får skattebetalarna slanta upp.

Nu är det här självklart inte enbart en fråga om pengar. Det är en fråga om människosyn. När frivillighet och engagemang ska skattefinansieras förlorar vi något omistligt. På vem eller vilka väljer jag att lägga min tid och mina pengar? Det skulle kunna vara tiggare eller illegala migranter. Men det skulle också kunna vara som för vännen i mellersta Sverige. Han slutade vara månadsgivare i en stor hjälporganisation och gav istället pengarna till den lokala djurambulansen samt bestämde sig för att engagera sig mer för en äldre släkting. Gratis.