Alltsedan sovjetunionens fall har den nya ryska identiteten debatterats. En stark nationalism är i hög utsträckning fortfarande tongivande i dagens Ryssland. Samtidigt som den säkerhetspolitiska debatten tycks hårdna alltmer finns det dock bland unga ryssar i medelklassen en stark känsla av släktskap med Norden. Hos denna inflytelserika grupp utgör de nordiska länderna framförallt en estetisk förebild, samtidigt som man intresserar sig för de gemensamma historiska rötterna.

I Evert Taubes ”Gammelvals i Roslagen”, författad på hexameter, lyder en av stroferna:

Här byggdes drakskepp av Sjöbloms och Östermans vikingafäder,

Nationalskalden taubes ”gammelvals” kan i förstone tyckas något skrytsam – de ordningsamma nordborna far iväg för att styra upp bland folken på andra sidan Östersjön. I själva verket ger visan uttryck för den så kallade normandiska teorin som hämtat inspiration från den medeltida Nestorskrönikan, skriven på fornöstslaviska. Denna gör gällande att ruserna (den slaviska benämningen på det folk som kom farande över havet från norr) ska ha kommit till de slaviska folken för att leda dem. Detta folk skulle enligt legenden komma att lägga grund för Kievriket som sedermera efterföljdes av Moskvafurstendömet – två medeltida statsbildningar som båda utgör historisk grund bland annat för dagens ryska federation. Ordet ”rus”, som syns i förändrad form i dagens ”Ryssland”, ska enligt detta synsätt ha samma ursprung som det ”ros” som återfinns i ”Roslagen”.

Den normandiska teorin utgör också grunden för den ryska uppfattningen om nordborna som ett praktiskt och välorganiserat folk, och de nordiska länderna har inom ett antal områden också utgjort förebilder i moderna ryska statsbildningar. Tsar Peter den store hämtade exempelvis inspiration från det svenska kollegiesystemet, som han försökte anpassa till ryska förhållanden. Under modern tid framstår Norden snarare som en stormakt inom handel, innovation och industri. Svenska företag som LM Ericsson och Aga etablerade tillverkning och kontor i Sankt Petersburg under slutet av 1800-talet. Finland, som tidigare varit en del av det svenska riket, var en autonom del av Tsar-Ryssland från 1809 till 1917 och hade därmed en kontaktyta med den europeiska delen av Ryssland. Päls- och råvaruhandeln genom Vita havet via Archangelsk och Kolahalvön till Nordnorge fortgick från 1700-talets mitt fram till revolutionen. Under Sovjettiden slöts landet och den tidigare mycket livliga kontakten med de nordiska grannarna avstannade.

Efter sovjetunionens fall har inte bara handeln med de nordiska länderna ökat i intensitet, utan också den ryska förkärleken till allt nordiskt. I storstäderna låter sig restauranger, barer och kaféer inspireras av nordisk estetik. Öl från nordiska mikrobryggerier fullkomligen flödar i städer som Sankt Petersburg och Moskva, och oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj basunerade i samband med sin presidentvalskampanj ut att han vill reformera det ryska pensionssystemet efter norsk modell.

På samma vis som Roland Barthes talar om en ”italianitet” i sin artikel Rhétorique de l’image från 1964 (där han analyserar en alltigenom fransk reklamaffisch för franskproducerade matprodukter med italienska attribut), skulle man kunna tala om uppkomsten av en liknande populärkulturell ”skandinavitet” i Ryssland under 2010-talet. Inom ramen för den ryska skandinaviteten särskiljer man inte nödvändigtvis de nordiska länderna i enskilda nationer – man talar hellre om det ”skandinaviska” eller ”nordiska” istället för det specifikt svenska, finska eller isländska. I denna moderna ryska förståelse av Skandinavien utgör Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland en kulturell helhet. Detaljer som för svenskar, danskar eller norrmän emellan skulle kunna utgöra grunden för ett ordentligt gräl, är i en modern rysk kontext del av en och samma kultur.

Ett exempel på denna sorts sammansmältning återfinns på Moskvarestaurangen Bjorns hemsida, där man under fliken ”filosofi” kan läsa om den ”skandinaviska anda” som restaurangen vill anamma: ”Glaciärer och vulkaner, vilda skogar, kristallklara oförstörda sjöar, vita klippor som höjer sig över havet […] Välkommen till Skandinavien! Vi har tagit det melodiösa namnet ’Bjorn’ till vår restaurang, för att påminna våra gäster om de berömda vackra fjordarna.”

Men vad står Norden och skandinaviteten för i dagens Ryssland? Det handlar mycket om effektivitet, modernitet, funktionalitet och hög standard. När det gäller estetiska uttryck är det stilrenhet och naturlig enkelhet. I den bemärkelsen går det att tala om att skandinaviteten i sig även innefattar ett slags folkhemsaspekt. Den yngre generationen, som inte har samma koppling till det sovjetiska arvet som sina föräldrar hålls inte tillbaka av föräldragenerationens nostalgi, och idémässigt orienterar man sig nu i högre utsträckning framåt i tiden än bakåt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I skenet av Barthes resonemang, som så starkt knyter an till marknadsföringens kärna, är det inte på något vis förvånande att Ikea har spelat en avgörande roll i konstruktionen av den moderna ryska skandinaviteten. Med köttbullar och omonterade möbler till ett relativt lågt pris (medelinkomsten i Ryssland ligger runt 6 600 kronor per månad, men trots minskande ryska reallöner är Ikea mycket populärt, framförallt i storstäder som Moskva och Sankt Petersburg där lönerna generellt är högre) lyckades Ingvar Kamprad efter stor möda med att etablera företaget i landet, och dessutom med att charma den ryska medelklassen med Ikeas skandinaviska estetik. Idag går det till exempel att se Ikeakök monterade i så kallade ”Chrusjtjovkor” – betongmoduler till lägenhetskomplex uppförda under 1950- och 60-talen runt om i det trångbodda Sovjetunionen.

Norden som idealbild är också en reaktion mot det gamla systemet; istället för en komplex och till synes ogenomtränglig samhällsbyråkrati som ärvts från Sovjettiden vill den unga generationen i ett modernt Ryssland istället sträva efter öppenhet och transparens. Idén om ett mer öppet ryskt samhälle och den plotterfria nordiska estetiken blir i detta sammanhang varandras speglar. Tunga bruna bokskåp, storblommiga gardiner och heltäckningsmattor vill unga ryssar istället ersätta med enkelt inredda och avskalade hem i ljusa färger och finska parkettgolv. Att Norden seglat upp som ett ideal under 2010-talet, framförallt i den europeiska delen av Ryssland, har även att göra med geografi – man har i stor utsträckning samma geografiska förutsättningar som länderna i övriga Norden, med långa och mörka vintrar, vidsträckta barrskogsområden och rika naturresurser. Av detta skäl odlas där också liknande grödor som i de nordiska länderna, och matkulturerna är på så vis nära besläktade. Således känner man sig i denna del av landet även genom naturen förenade med nordborna.

Emellertid är den moderna vurmen för Norden alltjämt ytlig, den tar bara hänsyn till de positiva aspekterna. Precis som Peter den store anpassade västerländska influenser efter ryska förhållanden plockar man idag ut de delar man vill ha av den nordiska estetiken och gör den till sin egen. Den ryska skandinaviteten gör heller inte några försök att anamma de nordiska ländernas normer som ideologisk idealbild – Ryssland förblir ett land med traditionellt konservativa värderingar. Men möjligen kan ändå skandinaviteten utgöra ett litet, och nödvändigt, fönster mot Norden.