Det är märkligt hur somliga böcker som man läste som ung dröjer kvar. Vi behöver inte minnas dem särskilt väl, ändå finns de där. Och även om det kan vara svårt att göra klart för sig vad de då betydde vet vi att de på ett eller annat sätt varit betydelsefulla för val vi har gjort i livet.

Jag kan fortfarande minnas de första sidorna i Ernest Hemingways En fest för livet, där han sitter en tidig morgon på det lilla kaféet i Paris med sågspån på golvet, tar fram anteckningsbok och penna och börjar skriva. Det är författarromantik och samtidigt något mycket konkret, sant, litteraturen och skrivandet som verklighetsflykt och det enda verkliga.

En annan tidig läsupplevelse var den danske författaren Thorkild Hansens dokumentärroman Det lyckliga Arabien med underrubriken En forskningsfärd 1761–1767. Jag måste ha läst den strax efter att boken kom i svensk översättning, i mitten av 1960-talet. När jag nu läser om den i förlagets Daidalos nyutgivning tror jag mig förstå vad jag då fann i den, och som har blivit kvar. En bekant menar att boken fick honom att börja lära sig arabiska. Mig fick den att börja fundera över vad kunskap och dess förutsättningar är.

Thorkild Hansens bok handlar om den vetenskapliga expedition som den danske kungen åren kring 1760 lät utrusta i syfte att utforska den arabiska halvön, och kanske nå fram till Arabia Felix (Det lyckliga Arabien). Fem man gav sig av, en återvände levande hem.

Hansen skildrar i sin roman hur det mellan akademikern och lantmätaren växer fram en
ömsesidig respekt.

I Hansens händer förvandlas resan till ett ödesdrama, där ett fåtal aktörer kretsar kring varandra, misstänksamma, missunnsamma, avundsjuka. I bakgrunden finns själva resan med dess möten med främmande kulturer, vardagliga förtretligheter och missöden, liksom ständiga och misslyckade försök att uppfylla den vetenskapliga resans uppdrag.

Av expeditionens deltagare fascinerades jag redan då av filosofen och naturvetaren Peter Forsskål och av den dansk-tyske lantmätaren och kartografen Cars­ten Niebuhr. I Hansens berättelse är den förste mer än medveten om sitt värde och tyngden hos sin kunskap, den andre smidig och utan behov av att framhäva sig. Den ene den borne, arrogante akademikern och den andre den jordnära, enkle lantmätaren. Jag var nog då inte fullt klar över parets litterära tradition. Först senare har jag blivit medveten om att de dyker upp som Don Quijote och Sancho Panza, som Jakob fatalisten och hans husbonde eller som Hegels herre och slav.

Det som också lockade mig i Hansens skildring, liksom hos Hemingway eller Defoes­ Robinson Crusoe, var de konkreta detaljerna: hur solen bländar när Niebuhr söker teckna av hieroglyferna på den vita sandstenen, hur tröttheten och törsten överfaller våra resenärer när de släpar fram sina instrument genom öknen, eller när Forsskål inför förundrade betraktare visar den uppförstorade lusen i det för dem okända fenomenet förstoringsglas – och de med en röst säger att den lusen måste vara europé, för så stora löss har vi inte här!

Men med den nästan barnsliga förtjusningen vid detaljerna följde något mer, en insikt om att världen kan och måste ses och skildras som den är, ett slags kunskapens materialitet. Jag har senare förstått att den kunskapssyn som jag insöp via Hansens text också var den som styrde de faktiska 1700-talsresenärerna Forsskål och Niebuhr: en det konkretas estetik vid nedtecknandet av vad de hittar i naturen och en iakttagelsens etik i beskrivandet av vad de upplever i kulturen. För att kunna se, och verkligen få syn på saker och ting, krävs ett seendets och blickens ödmjukhet.

Thorkild Hansens roman bygger på dokumentära källor, inte minst Forsskåls och Niebuhrs dagböcker. Forsskål dog under resan och hans dagbok utgavs först långt senare (1950), medan Niebuhr efter att lyckligen ha kommit hem med livet i behåll ägnade stor kraft åt att sammanställa redogörelser för sin resa, dels i den 1772 utgivna Beskrivning av Arabien, dels i de tre band resedagböcker han med sin sons hjälp sammanställde (Reseskildring av Arabien och andra kringliggande länder, 1774, 1778, 1837). Forsskål antecknar metodiskt de vetenskapliga utmaningar och möjligheter han stöter på, och utvärderar lärt. Niebuhrs anteckningar är lika noggranna men mer berättande och genomsyrade av en mild ironi när han gör sina kulturella och sociala iakttagelser.

Hansen skildrar i sin roman hur det mellan akademikern och lantmätaren växer fram en ömsesidig respekt. De beundrar varandras flit och plikttrogenhet, ett ömsesidigt förtroende som förmodligen också gällde i verkligheten. När Forsskål dör antecknar Niebuhr uppskattande om reskamraten: ”Han var så att säga född till en arabisk resa. Han blev inte missnöjd när det saknades bekvämligheter. Han anpassade sig strax till att leva på invånarnas sätt, och det är nödvändigt om man skall resa i Arabien med nytta och glädje” (10/7 1763).

Som jag minns det var det just det här, ”att leva på invånarnas sätt”, som lockade mig. För att kunna se och insiktsfullt betrakta sin omgivning behöver man ödmjukt och hänsynsfullt anpassa sig. I dessa ord tycks Niebuhr formulera sin egen erfarenhet av resandet och en ur dessa erfarenheter utvunnen kunskaps- och livsfilosofi. Det gällde att leva med och som de bofasta. I förordet till sin Beskrivning av Arabien hävdar Niebuhr att det är försöken att leva europeiskt som varit hans reskamraters fel. När han själv, som han säger, gör om sig till arab – låter skägget växa, klär sig i arabiska kläder, ja till och med byter namn och kallar sig Abdallha – kan han resa och lära utan fara. Istället för att bara umgås med rika makthavare och tjänstemän eller de europeiska köpmännen i städerna väljer han att också söka kunskap och erfarenhet hos de fattiga handlarna och kaffehusbesökarna i stadens utkanter eller på landet.

Det har kallats för Niebuhrs metod att resa. Jag kommer att tänka på Roland Huntfords bok Scott & Amundsen – ytterligare en läsupplevelse – när han skildrar hur olika Scott och Amundsen förbereder sig inför tävlan att komma först till sydpolen. Den engelske upptäcktsresanden Scott förser sig med vetenskapens och den engelske gentlemannens hela utstyrsel, och går under. Norrmannen Amundsen går i lära hos inuiterna som har beprövad erfarenhet av att leva och ta sig fram i extrema förhållanden, och kommer segrande hem. I såväl Niebuhrs som Amundsens erfarenheter går att utvinna en kunskapsteoretisk och etisk insikt.

Den franske etnologen Claude Lévi-Strauss utnämnde en gång den med Niebuhr samtida Jean-Jacques Rousseau till etnologins fader. Han kallar honom till och med för grundaren av vetenskapen om människan. I sin berömda Avhandling om ursprunget till och grundvalarna för olikheten mellan människorna ägnar Rousseau en lång fotnot (nummer 10) åt resandet och reseskildringen. Han manar fram bilden av två män som ger sig ut på en resa jorden runt ”för att studera inte bara stenar och växter utan för en gångs skull människor och seder”. Och som nu efter det att man tidigare bara mätt och betraktat hus ”slutligen bestämmer sig för att lära känna de som bor i det”. Men för att komma in i huset måste man tillägna sig den andres liv. För att nå kunskap om människan måste, menar Claude Lévi-Strauss med Rousseau, det betraktande jaget överge sig själv, il faut d’abord se refuser en soi. För Rousseau handlar det i grunden om förmåga till empati, Lévi-Strauss talar om behovet av ”identifiering med andra”, medan Thorkild Hansen skriver: ”Den som vill se måste själv vara nästan osynlig.” Sådant kan idag ses som kolonialt anfäktat, men regeln är djupt universell.

När Niebuhrs son efter faderns död 1815 beskriver sin far hävdar han att fadern ”levde för att betrakta och uppfatta tingen omkring sig”. Det må vara en enkel sanning, men om kunskapens kärna ligger i att glömma sig själv för att kunna se, är detta samtidigt inte bara grunden för vetenskapen om människan, utan också själva förutsättningen för att kunna tillägna sig konst.

Det var kanske detta som den unge läsaren anade, och som den vuxne försökt efterleva.