Med en djup suck öppnar den jourhavande kirurgen på Massachusetts General Hospital sitt skåp och drar fram en liten låda märkt ”Ms. Smith”. Han lyfter på locket och lägger ner en rostig fruktkniv på cirka 20 cm. Som vanligt kom Ms. Smith in på natten, med ambulans. Efter en våldsam brottningsmatch på akuten lyckades man till sist spänna fast henne vid en brits och ge henne en kraftig dos av det lugnande preparatet Midazolam. När kirurgen träffar Ms. Smith är hon helt nedsövd. För några år sedan började hon svälja små, vassa föremål, såsom glasskärvor och häftstift. Nu har hon gått över till knivar. Man vågar knappt gissa vad hon kommer att hitta på härnäst.

Ms. Smith är ett särskilt svårartat exempel på en patienttyp som på senare år blivit allt vanligare inom västerländsk sjukvård; den unga kvinnan med emotionellt instabil personlighetsstörning, på svenska IPS. I USA kallas tillståndet ofta för borderline, men symtomen är samma överallt: känslomässig instabilitet, impulsivitet, självskadebeteende och självmordsbenägenhet. Patienterna missbrukar och tar sexuella risker. De är manipulativa och rädda för att bli övergivna. När jag efter operationen får träffa Ms. Smith tillsammans med psykjouren är hon ångerfull, gråtmild och hjälpsökande. Vårdpersonalen, som tidigare var ”horor” och ”kräk”, är nu plötsligt änglar. Psykjouren lovar kirurgen att ta över patienten, men bara för natten. Terapi har ej haft någon effekt och alla farmakologiska försök har misslyckats. Prognosen är nattsvart.

Ingen vet varför antalet ”borderlinetjejer” ökar på västerländska sjukhus, men många teorier finns: ökningen beror på ändrade sociala beteendemönster, skilsmässor, övergrepp etcetera. Fenomenet har i alla fall kommit för att stanna, och denna insikt tycks sent omsider ha nått den breda allmänheten. I Sverige har borderline-epidemin skapat en egen subkultur, som kommit till uttryck i självbiografiska verk, till exempel Sofia Åkermans Zebraflickan. Författare och filmskapare har annars i många år spridit den grövsta sortens desinformation. Hollywood bär en stor del av skulden för de förutfattade meningar och missförstånd som omgärdar borderline.

Filmhistoriens kanske mest kända exempel på en borderline-personlighet är Glenn Closes rollfigur i Farlig förbindelse från 1987. Close spelar en framgångsrik affärskvinna som inleder en affär med en gift kollega, spelad av Michael Douglas. Efter en kort och intensiv romans får Douglas karaktär kalla fötter och försöker avbryta relationen. Hans älskarinna svarar med att förfölja och manipulera honom, fejka ett självmordsförsök och ljuga om att hon är gravid. I en klassisk scen kokar den försmådda kvinnan älskarens tama kanin. Först var det tänkt att filmen skulle sluta med att Glenn Close tar livet av sig på ett sätt som får Michael Douglas att framstå som skyldig till hennes död. En sådan upplösning hade inte bara varit logisk ur ett psykiatriskt perspektiv, utan också tydliggjort den störda kvinnans dubbelroll som både offer och förövare. Denna ursprungsversion var dock på tok för intressant och nyanserad för filmbolagets testpublik, som ville ha en riktig hjälte att heja på och en vedervärdig skurk att avsky. Trots Closes ivriga protester spelade man in ett nytt slut, där hennes rollfigur plötsligt dyker upp med en kniv när Douglas ligger i badet. Farlig förbindelse blev en kommersiell braksuccé, fastän huvudrollsinnehaverskans briljanta karaktärsstudie hade förvandlats till en Hollywoodkliché.

Ett drygt årtionde senare, 1999, filmatiserade regissören James Mangold Susanna Kaysens självbiografiska roman Stulna år. Den begåvade författaren blev under sextiotalet inlagd på anstalt efter ett halvhjärtat självmordsförsök med tabletter och alkohol. Hon fick diagnosen borderline personlighetsstörning, och klassificerades dessutom som ”promiskuös”, efter att ha legat med en av sin fars bekanta. Kaysen, som än idag betraktar sig som psykiskt störd, spelas i filmen av Winona Ryder. Borderlineskildringen i Stulna år är bristfällig, men inte på samma sätt som i Farlig förbindelse.

Den här gången är problemet att patienten framställs som alltför sympatisk och ”normal”. Docksöta Winona spelar en hjältinna, vars situation biopubliken måste fås att känna något slags sympati för. Kruxet är bara att verklighetens borderline-patienter – med sitt manipulativa uppträdande, sina känsloutbrott och sitt frustrerande självskadebeteende – är bland de minst populära patienterna inom hela sjukvården. Mangold dränker därför Susanna Kaysens bittra berättelse i rikliga mängder honung och socker. Den störda unga kvinnan i hans film blir blott en förvirrad själ – ett offer för sin tids sociala konformism och repressiva syn på kvinnor och sex. Stulna år är en barnvänlig och tillrättalagd fabel om en lite småjobbig, bortskämd tonårstjej. Susanna Kaysen kallade filmen ”melodramatiskt dravel”.

Den rådande bristen på trovärdiga porträtt av störda kvinnor kan inte enbart skyllas på en enfaldig biopublik; i bakgrunden döljer sig ett ideologiskt motiv. Anhängare av politiskt korrekta teorier om människosjälen som ett ”oskrivet blad” ser med vanmakt på hur kvinnliga psykpatienter envisas med stereotypt kvinnliga beteenden såsom hysteriska utbrott och självdestruktiva gester, medan männen dominerar inom autism och psykopati. Nästan dagligen publiceras nya vetenskapliga rön som leder psykologin och psykiatrin i en alltmer deterministisk riktning. En studie från 2003 påvisade till exempel ett samband mellan borderline-symtom och variationer i östrogennivåer hos unga kvinnor. Den nya biologismen upplevs av många socialkonstruktivister som hotfull och begränsande, fastän naturvetarna gärna går sociologerna till mötes: misshandel och vanvård ökar risken för psykiska störningar.

Inom populärkulturen visar sig författares och filmskapares misstro mot biologiska förklaringsmodeller i atypiska porträtt av störda kvinnor. Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-trilogi är ett praktexempel. Lisbeth är inte bara en genialisk hackare, matematiker och schackspelare, utan också en emotionellt instabil och sexuellt utagerande piercing- och tatueringsentusiast. I själva verket är Lisbeth Salander förstås fullkomligt orealistisk. Alla som tillbringat mer än fem minuter bland hackare, matematiker eller schackspelare torde ha hört dem klaga över bristen på kvinnor i deras omgivning. Det fåtal kvinnor som excellerar i sådana miljöer har alla vad psykologen Simon Baron-Cohen kallar för en systematiserande kognitiv profil. Detta innebär att de hellre lägger ner åratal på att analysera matematiska system än fördjupar sig i känslomässiga relationer. Att en kvinna med denna profil skulle kasta bort tid på kroppsutsmyckning och sexuella experiment är fullkomligt osannolikt.

I hollywoods öken av larv och klichéer tornar den upp sig som en oas – David O. Russells Du gör mig galen! från 2012. Filmen handlar om kärleksrelationen mellan Pat, en man med bipolärt syndrom, och Tiffany, en ung kvinna med klara borderline-drag. Regissören Russell, som själv har rykte om sig att inte vara riktigt klok, inspirerades att göra filmen efter att ha bevittnat sin egen sons kamp mot bipolär sjukdom och tvångssyndrom. Du gör mig galen! ger en ovanligt korrekt bild av mental sjukdom som ett reellt och ofta kroniskt tillstånd, vilket inte plötsligt kan botas i en rörande scen, ackompanjerad av stråkmusik.

Jennifer Lawrence, som välförtjänt fick en Oscar för sin roll som Tiffany, förmedlar väl den själsliga tomhetskänsla som förföljer den emotionellt instabila patienten och som ligger bakom hennes ständiga behov av att skapa dramatik omkring sig. När Tiffanys make dör i en bilolycka hanterar hon sorgen genom att ligga med samtliga sina arbetskamrater. I sitt umgänge med Pat försitter hon inga tillfällen att manipulera eller ställa till scener, och verkar ständigt plågas av en rädsla för att bli övergiven. Detta till trots lyckas Lawrence skapa en rollfigur som väcker publikens sympati. Hennes relation med Pat (som är minst lika outhärdlig) är rörande, en del skulle kanske rentav säga gullig. Egentligen kan vi bara vara tacksamma för att regissören Russell inte valde att gå hela vägen och låta Jennifer Lawrence skära sig själv i armarna. En sådan film skulle ingen ha velat se.