Tvärtom finns det en betydande risk för att man går omkring och är tolerant på helt fel sätt eller av totalt fel skäl. Aningslöshetens tolerans står i bjärt kontrast till den politiskt medvetna toleransen. Detta var kanske inte helt oväntat. Varför skulle just toleransen vara undantagen den puritanska strävan som genomsyrar samhället i övrigt? Varför hitta konvertiter, när det går att jaga kättare?

Ibland verkar felaktig tolerans nästan vara värre än gammal hederlig intolerans. Bättre att sitta på kammaren eller i fikarummet och vädra sina fördomar än att hålla sig med någon sorts individualistisk föreställning om att ”folk får göra vad fan de vill”.

När ”leva och låta leva” tuggats igenom intersektionalismens obönhörliga kvarnar kan man lika gärna emigrera till 1400-talet.

Ser man inte ”strukturerna” så är man en nyttig idiot för dem som av olika skäl önskar upprätthålla det intoleranta samhället. Och den som belastar sin tolerans med andra misshagliga uppfattningar (marknadsekonomi, Nato, vårdnadsbidrag, motorvägar) är helt enkelt inte tolerant alls. Man har möjligen ett falskt medvetande av tolerans. Men att man lyckas lura sig själv innebär inte att man lurar andra. Eller så är man tolerant på vissa områden för att komma undan med usla åsikter på andra. Man är för att homosexuella ska få gifta sig och adoptera barn, för att dra uppmärksamheten från att man förespråkar privategendom och löneslaveri. Eller något ännu värre.

Som i många sammanhang är israelerna ojämförbart skickligast på detta område. Det visar sig nämligen att man byggt upp ett helt samhälle med betydande tolerans, i syfte att kollra bort sina kritiker. Det gäller inte minst på HBTQ-området. Tel Aviv hamnar allt som ofta i topp när världens gayvänligaste städer rankas. Prideveckan i juni lockar hundratusentals deltagare från hela världen. HBTQ-personers mänskliga rättigheter är skyddade.

Men det finns de som genomskådar detta.

En är prästen, kyrkopolitikern och tidigare ärkebiskopskandidaten Anna Karin Hammar. När Israels ambassad gick i Pridetåget i Stockholm i somras twittrade Hammar att ”Pinkwashing it is called”. Pinkwashing betyder i korthet att man använder sin verkliga eller spelade tolerans mot HBTQ-personer för att vinna sympati på andra områden. När vi ser en dansande ambassadör i uppknäppt skjorta så förvandlas våra hjärnor till mjukost och vi blir oförmögna att exempelvis kritisera den israeliska bosättningspolitiken.

Man kan inte annat än imponeras av Israels list och ambitionsnivå. Utöver att rigga landets lagstiftning så att homosexuella – till skillnad från i grannländerna – garanteras mänskliga rättigheter, så har man dessutom utvecklat en blomstrande kultur kring tolerans mot HBTQ-personer. Det är i sig imponerande. Och det blir inte mindre imponerande av att man gör det för att framstå i bättre dager. Det är Pinkwashens Elitserie.

Men nu när Anna Karin Hammar med flera avslöjat detta lurendrejeri kan vi också se hur enkelt det vore att totalt dra ner brallorna på Israel. Iran, Saudiarabien och den palestinska myndigheten skulle med betydande lätthet kunna vrida detta vapen ur handen på israelerna. Att pinkwasha är nämligen den enklaste sak i världen. Det är bara att sluta med att hänga homosexuella i lyftkranar eller piska dem offentligt och istället ge dem samma rättigheter som i Israel. Går det 200 000 i Pridetåget i Tel Aviv borde man lätt få ihop en halv miljon i mångdubbelt större städer som Kairo och Teheran.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Den palestinska ambassaden i Stockholm skulle alldeles säkert kunna beredas plats på Pride i Stockholm. Kanske skulle Svenska kyrkan kunna hjälpa till med det praktiska. Och går Irans ambassadör i Pridetåget i Stockholm så kan jag garantera världsomspännande presstäckning. Väljer man Pridelinjen istället för offentliga avrättningar-linjen så kommer israelerna stå där med sina pinkwashade halsar. Med sina goda kontakter i Mellanöstern i allmänhet och hos den palestinska myndigheten i synnerhet har Svenska kyrkan här en enastående möjlighet att tillfoga Israel en svår propagandaförlust.

Som medlem i Svenska kyrkan tror jag att jag har många andra med mig i mitt stöd till Anna Karin Hammar i arbetet med att arrangera Pride 2018 på Västbanken.