Man glömmer att de allierade inte bara rymde demokratiska stater utan också en diktatur av formidabelt slag, nämligen den sovjetiska. Och man glömmer också gärna att världskriget i allt väsentligt var ett krig i öster. Västlig historieskrivning har en tendens att överskatta den egna insatsen vid el-Alamein och landstigningen i Normandie. Båda dessa segrar var enormt betydelsefulla, men de allierades seger i kraftmätningen med Tyskland, Italien och Japan grundlades i slaget om Stalingrad. Det var här som en tysk armé för första gången besegrades i grunden och det var också där och i det fortsatta kriget mot Sovjet som Tyskland förblödde. Utan det sovjetiska blodsoffret på östfronten hade en landstigning i Normandie halvtannat år senare knappast varit tänkbar.

Under kriget möttes de allierade ledarna Roosevelt, Churchill och Stalin vid två tillfällen för att diskutera krigssituationen, den överordnade strategin samt själva krigsmålen, det vill säga: hur världen skulle organiseras efter en allierad seger. Dessa möten i Teheran 1943 och i Jalta 1945 har gått till historien som avgörande för krigets utgång och för hur världen efter 1945 kom att se ut. Om dessa båda storpolitiska möten och om krigslyckans utveckling i stort har Bret Baier skrivit en kortfattad, översiktlig men habil bok: Three Days at the Brink. Baier ger en summarisk bild av kriget och en än mer summarisk framställning av vad som avhandlades vid de båda konferenserna.

De tre världsledare som sammanstrålade i Teheran i november/december 1943 hade inte mycket som förenade dem förutom den gemensamme fienden Adolf Hitler. De såg mycket olika på kriget och på den världsordning de önskade upprätta efter en seger. Roosevelt och Churchill hade förvisso en hel del gemensamt. De kämpade båda för en demokratisk och fri värld, men det fanns mellan dem också en djup spricka. För Churchill var det brittiska imperiets överlevnad och fortbestånd en självklarhet, medan Roosevelt ansåg den kolonialism England stod för var oförenlig med en demokratisk värld av fria folk. Denna olikhet mellan de båda västliga ledarna skavde ständigt och slog även igenom vid förhandlingarna både i Teheran och i Jalta.

Bret Baier är inte historiker utan journalist, och detta speglas i en viss ytlighet i framställningen. I likhet med de flesta amerikaner ser han den västliga insatsen som avgörande för krigslyckans svängning och krigets utgång. Han medger visserligen Sovjets väldiga offensiv i öster, men den kommer ändå i skymundan för landstigningen i Normandie och det är en mer än lovligt partisk beskrivning av världskrigets gång.

När det gäller diskussionen av de båda centrala konferenserna om kriget, freden och framtiden är han en aning för upptagen av Roosevelts göranden och låtanden och dennes relation till Josef Stalin. Churchills ställningstaganden och hållning under konferenserna skildras alltför rapsodiskt och alltför ytligt. Konferenserna beskrivs genomgående som en kraftmätning mellan Roosevelt och Stalin. Dock vill jag medge att hans framställning av Roosevelts kompromissande och tillmötesgående gentemot Stalin visar svagheten i den västliga delens sammanhållning. Roosevelt var uppenbarligen en politiker som i ovanligt hög grad litade på sin charm och övertalningsförmåga i det politiska spelet och också gjorde det i sitt förhållande till Stalin. Han tycks aldrig riktigt ha förstått att den sovjetiske ledaren, som var hans allierade, i allt väsentligt var av samma skrot som den gemensamme fiende de slogs emot. Därför gav han Stalin alltför stort svängrum i övertygelsen att han därigenom skulle kunna beveka den sovjetiske självhärskaren till eftergifter när kriget var över.

De världsledare som möttes i Teheran och Jalta kom till konferenserna med mycket olika förhandlingskapital. Stalin hade, som sagt, segrat vid Stalingrad och därefter rullade den ryska offensiven som en ångvält över det försvagade Tysklands arméer i öster. De västliga makterna hade också haft en del framgångar vid el-Alamein och i slaget om Midway i Stilla havet. Överhuvudtaget lutade kriget åt seger för den allierade sidan. Det var därför hela idén om ett möte mellan de tre ledarna uppkom. Den största och bästa förhandlingssitsen hade trots allt Sovjetunionen. Vid båda konferenserna kunde Stalin spela ut sitt trumfkort att alltför lite gjordes i väster. Han krävde omedelbart att en andra front skulle öppnas i Europa för att avlasta den ryska krigsansträngningen. Detta krav blev en påle i köttet för de västliga makterna som utlovade, men visste att de ännu saknade resurserna för, en landstigning. Den hade kanske kunnat genomföras om USA och England varit beredda till samma blodsspillan som Sovjet, men det var de inte. De vägde ständigt in soldaternas liv i alla sina kalkyler. Därför hamnade de i ett underläge gentemot Stalin som i varje fas kunde övertrumfa deras offer på det gemensamma krigets altare.

”Roosevelt missbedömde grovt. Han trodde sig kunna charmera Stalin till ett mer demokratiskt sinnelag.”

Boken har en lite missvisande titel. Den ger intryck av att skildra en period av andra världskriget då de stridande sidorna stod inför en avgörande valsituation. Men någon sådan situation skildras inte. Snarare beskriver framställningen ett skede av kriget då det var uppenbart att de allierade stod inför en ganska trolig seger. Tyskland var på reträtt på alla fronter och det stod också klart att det var de allierade som förfogade över de största materiella resurserna och hade en produktionsapparat som var överlägsen i effektivitet. Den tyska krigstaktiken, det så kallade blixtkriget, som hade varit så framgångsrikt under krigets första år, hade nu uttömt sin överraskande verkan. Vad det nu handlade om var den militära och materiella råstyrkan och den råstyrkan fanns hos de allierade, vilket visade sig både på östfronten och i väster med landstigningen i Normandie. Tyskland led brist på allt, såväl på manskap och materiel som på livsmedel. Det är aldrig lätt att föra krig med en armé som svälter och saknar ammunition.

Bret Baier har skrivit sin bok med den uttryckliga avsikten att nå en ungdomlig publik. Det märks framförallt i att boken inte lägger någon stor vikt vid att skildra krigets förlopp i detalj. Istället målar författaren utvecklingen med breda penseldrag. Det kan vara en smula irriterande för historiker av facket, men för en mindre informerad läsare är det kanske ett givande grepp. Baier lyckas med att skapa en helhetsbild av detta det mest fasansfulla av alla krig och i allt väsentligt lyckas han också förmedla en god bild av krigets gång, dess avgörande vändpunkter och svåraste utmaningar. När det gäller att skapa kunskap om 1900-talets kanske mest kritiska period har böcker av den typ som Baier skrivit en viktig funktion att fylla. För min generation, född under eller strax efter andra världskriget, har kriget haft en omedelbar aktualitet och berättelserna om dess förlopp varit levande historia. Nu snart 75 år efter fredsslutet har det börjat sjunka in i historiens dunkel och då kan det finnas ett behov av att någon påminner om en tid då världens framtid låg i vågskålen.

Tendensen att överskatta de västallierades insatser ger en skev bild av världskrigets förlopp. Ändå har boken en rad förtjänster. Inte minst visar Baier tydligt att det är det efterföljande kalla kriget som har vridit perspektivet på världskrigets insatser, och dessutom ger den en god bild av den svårt sjuke Roosevelts överdrivna eftergifter till Stalin för att hålla denne på gott humör, något som den amerikanske presidenten inbillade sig skulle bädda för en förståelse som kunde sträckas ut till den kommande efterkrigstiden. Roosevelt är en av Amerikas stora presidenter, men hans fjärde period var knappast lyckosam. Han borde ha avstått från att kandidera en fjärde gång. Hans hälsa var vacklande och vid de konferenser som skildras i boken gjorde han en svag insats. Han missbedömde grovt Stalin och den totalitära regim som denne representerade. Han trodde sig kunna charmera Stalin till ett mer demokratiskt sinnelag. Det var mer än lovligt naivt. I realiteten var det Roosevelt som blev förd bakom ljuset av den figur som Uncle Joe spelade upp.

Ingenting blev som Roosevelt hade föreställt sig efter fredsslutet. När kriget var över och segern hade bärgats roffade Stalin åt sig allt han hade fått vid de stora konferenserna, och han nöjde sig inte med det. Han pressade på för att få mer. Den som drog gränslinjen mot Sovjet och Stalins glupska aptit blev inte Roosevelt utan Harry Truman, som under hela sin period som vicepresident hållits utanför allt som hade med kriget och den kommande freden att göra. Omedelbart efter det att han installerats som president efter Roosevelts död togs han åt sidan och anförtroddes hemligheten att USA besatt en bomb av ofattbar sprängkraft, och han blev den som ställdes inför beslutet om att fälla bomben över Japan. Han blev också den amerikanske president som tvingades göra den gränsdragning mot Sovjet som Roosevelt underlåtit att göra och därmed slå upp porten till kalla krigets nervkittlande epok.