Gråten är min när du gråter
Kanske går det inte att skriva om det här utan att uppfattas som emotionellt avtrubbad och med ett hjärta av gråsten, men vad är det egentligen som uttrycks genom den kollektiva, offentliga sorgen vid uppseendeväckande olyckor, naturkatastrofer och kända personers död?
Mordet på Olof Palme förändrade vårt sätt att visa deltagande. Förr var det i huvudsak kungligheters (och Strindbergs och Gösta Ekman d.ä:s) död som utlöste stora sorgemanifestationer. Nu driver såväl olyckor som våldsdåd, självmord och naturkatastrofer människor att strömma till med blommor, ljus och kramdjur, och till minnessidor på nätet.
Diskoteksbranden i Göteborg, ”Estonias” förlisning, tsunamin och mordet på Anna Lindh är några exempel på händelser som utlöst massiva, kollektiva sorgemanifestationer.
Men vad betyder ”sorg” i de här sammanhangen? Sorgen hör till det mest privata i livet. Kan vi sörja människor vars existens vi inte kände till innan den upphörde? Att vi tycker oss vara bekanta med publika gestalter som vi aldrig råkat i verkligheten är förståeligt, men deras hädanfärd lämnar oss knappast i det mörker och vakuum som uppstår vid förlusten av en nära och älskad. Man kan fråga sig vad andra än anhöriga och vänner har på ”minnesstunder” att göra. Vad innebär det att ”hedra offren” för en olycka?
Att samlas efter tragiska händelser kan vara ett sätt att visa deltagande och få utlopp för ett slags vanmakt, men finns där inte också en längtan efter stora, mäktiga känslor? Vi lever i en dokusåpatid av offentlig utlevelse, och att sörja öppet medför en känslomässig genomblåsning besläktad med att gråta ut på bio. Den kollektiva sorgen rör verkliga händelser men utan den personliga förlustens ensamhet, saknad och smärta.
Rollen som åskådare har ”ett tvetydigt, lätt parasitärt drag över sig”, skriver Kerstin Vinterhed i ”Yvs icke, död. En essä om kollektiv sorg”. ”Att sörja är också lustfyllt – som alla starka känslor – särskilt om det inte handlar om en förlust för en själv.” Ivar Arpi var inne på samma spår i Axess 3/2011 då han skrev om ”en känslomässig kapprustning”:
”Genom att visa sig överdrivet känslosam leds uppmärksamheten tillbaka till den egna personen, bort från dem som verkligen lider.” Han misstänker att uttrycken är ett sätt att ”marknadsföra sig själv som en ädel person” och undrar om det är känslosamheten eller sentimentaliteten som ökar i samhället.
Medierna har en viktig och starkt pådrivande roll i den här förändringen och sentimentaliseringen av sorgemanifestationer. Att kända personers död och spektakulära olyckor får stor uppmärksamhet förvånar inte, men också nyhetsrapporteringen kantrar inte sällan i utstuderad sentimentalitet eller rent av sorgeporr. MarieLouise Samuelsson belyste detta i Axess 8/2013, där hon ifrågasatte den prioritering av privata känslor framför analys som blivit allt vanligare i nyhetsprogrammen i SR och SVT. Hon påpekade att ”kollektiv sorgebearbetning” vid exceptionella och känsloladdade händelser knappast ingår i public service- mediernas granskande uppdrag, och dessutom blir den geografiska provinsialism som präglar graden av medkännande mycket tydlig. Fyra hundra omkomna pakistanier blir en notis, men om svenskar är inblandade får en svår olycka eller en naturkatastrof monumentala proportioner.
I medierna är det som om tragiken i varje enskild svensks död växer med det inträffades totala omfattning. Offer för tsunamin kom hem i kistor svepta i svenska flaggan, som vore de stupade hjältar i rikets tjänst. Vid en minnesstund då offren skulle ”hed-ras” drog sig prästen Lennart Koskinen inte för formuleringar som att ”himlen gråter med oss i dag”. Men för anhöriga som har att bära en djupt personlig och privat förlust och förtvivlan har det kanske inte så stor betydelse om döden kom i skepnad av en spektakulär och ur mediedramaturgiskt perspektiv tacksam våg eller som ett rattfyllo utanför närbutiken. Tomrummet är där, en älskad människa har upphört. Det är en smärta som bara gradvis kommer att mildras och kanske aldrig försvinna, men de som bara är åskådare kan gå hem och äta middag och diskutera det förfärliga som hänt.
Också enskilda personers död kan utlösa massiva mediepådrag liknande dem som uppstår efter omfattande olyckor eller naturkatastrofer. Ett par särskilt uppseendeväckande exempel på den oreflekterade eller utstuderade exploateringen av uppmärksammade tragiska händelser är SVT:s direktsändningar från jordfästningarna av såväl Lady Diana som den mördade tioåriga flickan Engla. Att kvälls- och skvallerpressen utnyttjar det faktum att starka känslor säljer tidningar är vi vana vid, men vad motiverar public service att jaga tittarsiffror på den arenan?
”Det är förmågan att känna kollektiv sorg och glädje som gör oss till sanna människor”, hävdade dåvarande biskopen Martin Lönnebo i en intervju angående sorgemanifestationer i samband med kända personers död. Han tyckte inte att det var fråga om hyenementalitet, men han berörde inte det irrationella och selektiva i vår inlevelse och medkänsla.
Kollektiva glädjeyttringar efter exempelvis svenska framgångar i sportsammanhang synes mer oproblematiska men har också drag av irrationalitet – är det verkligen ”vi” som har vunnit?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Vårt förändrade sätt att förhålla oss till stora olyckor och naturkatastrofer har också påverkat kyrkans roll. Professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö ifrågasatte varför präster i allt större omfattning tar sig rollen som terapeuter i stället för att verkligen förmedla den tro vars avlönade tjänare de är. Men det skulle förmodligen uppfattas som skandalöst om en företrädare för kyrkan förklarade att förlusten för de anhöriga visserligen kan kännas svår just nu, men att jordelivet ju är ett intet mot den evighet de småningom ska få tillbringa med sina kära hädangångna. Denna kärnpunkt i den kristna tron nämns inte över huvud taget i sammanhang då kollektiv sorg manifesteras, utan förefaller vara ett slags Svarte Petter som det likt teodicéproblemet gäller att till varje pris hålla utom synhåll eftersom den kan verka stötande och så tvivel.
Det kan tyckas harmlöst att uttrycka medkänsla med anhöriga, även om man inte kände den som gått bort. Men man kan ju fundera på hur man själv skulle uppfatta det om en vilt främmande människa dyker upp på till exempel ens mors begravning och som vid förfrågan visar sig aldrig ha haft med henne att göra.
Många borde begrunda den rad som brukar sägas vara Gunnar Ekelöfs sista: ”En annan människas smärta kan du aldrig förstå.”
Frilansjournalist och författare.