Jodi Kantor och Megan Twohey kommer att gå till mediehistorien med sina avslöjanden om filmmogulen Harvey Weinstein, uppgifter som fick metoo-processerna att rulla igång. I She Said dokumenterar de bägge händelseförloppen dels kring Weinstein, dels kring anklagelserna om sexövergrepp mot den törstige high school-eleven Brett Kavanaugh som sommaren 2018 nominerades av Donald Trump till en livstidstjänst i USA:s Högsta domstol.

Boken kan läsas på flera sätt. Som en flickbok om två oförvägna reportrar som har nosat upp en skandal. Som en lärobok i journalistik om bland annat källkritik. Som en Vem är det om några av USA:s mest kända advokater. Som en thriller om hur långt mäktiga män med pengar är villiga att gå för att kväsa sina fiender. Som en släktsaga om två ambitiösa bröder.

Huvudpersoner är, förutom reportrarna, ett stort antal kvinnor som till sist vågade gå ut offentligt med anklagelser om sexövergrepp, Weinstein som misstänks för att ha antastat över 80 kvinnor samt – indirekt – president Donald Trump. Skvaller om Weinstein hade förekommit länge i Hollywood och redan 2013 raljerade komikern Seth MacFarlane om att fem Oscarsnominerade kvinnor ”inte längre behövde låtsas att de var attraherade” av mannen som en gång kunde dela ut stjärnroller. Weinsteins karriär, som var på upphällningen när dramat tog sin början, är nu definitivt över, men frågan gäller ju egentligen huruvida unga, vackra och hoppfulla skådespelare kan vänta sig ett annat mottagande när de träffar producenter och regissörer – och inte grisar som Weinstein.

Brodern och partnern Bob Weinstein viftade först bort det hela som sjukligt sexberoende, sexual addiction, men bröt sedan med sin äldre bror.

Citatet ”Trump var i telefonen” dyker upp på sidan 19. Detta skedde ett par veckor före valet 2016 efter grab them by the pussy-videon som New York Times följde upp med vittnesmål från flera kvinnor som sade sig ha blivit utsatta för övergrepp. Trump blånekade och avslutade med att kasta ur sig att Megan Twohey är en ”motbjudande människa”. Twohey andades ut efteråt. Man kunde publicera, dessutom med kommentarer från Trump. Denne segrade ju sedan i valet och blev därmed den som hittills fått två tillfällen att utse HD-ledamöter, först Neil Gorsuch till en vakans som den republikanske senatsledaren inte lät Barack Obama fylla, och sedan Brett Kavanaugh.

Jag som har följt amerikansk politik i många år gissade att Trump skulle släppa Kavanaugh. Vittnesmålet från psykologiprofessorn Christine Blasey Ford om en tafsande och stupfull high school-kamrat, enligt henne Kavanaugh, övertygade många och såg ut att kunna skada presidentens anseende. Men Trump imponerades av Kavanaughs aggressiva nekande och höll fast vid sin kandidat, som godkändes av senaten med en historiskt sett förbluffande liten majoritet, 52–48. Det fanns för övrigt hål i Blasey Fords hågkomster och frågan om huruvida en noggrannare FBI-utredning skulle ha stärkt hennes berättelse kommer aldrig att besvaras.

Jodi Kantors och Megan Twoheys bok borde vara obligatorisk läsning för just Trump, som ständigt går till attack mot fake news. Under en enda dag i september skickade han ut hela sju tweetar med hänvisning till nyheter han ansåg vara falska. Av Kantors och Twoheys skildring framgår vilka resurser New York Times kan mobilisera och hur noggrant varje uppgift vägs, kontrolleras och diskuteras (att misstag sker må vara oursäktligt men möjligen förståeligt med tanke på mängden text varenda dag). Det handlade om hundratals intervjuer, resor, pussel och chanstagningar som resulterade i en story som kunde ha hejdats av skyddet runt män som Weinstein.

Ett par invändningar kan riktas mot själva strukturen, med ett ibland passivt berättar-vi, alltså båda reportrarna, ibland bara den ena, alltid endast med förnamnen Jodi och Megan. Läsaren bör helst vara insatt i amerikanska film- och underhållningsbranschen eftersom det mesta utspelas där, med särdeles namnkunniga Ashley Judd och Gwyneth Paltrow som övertygades att träda fram. Bland de mer pikanta detaljerna märks särskilt mor-och-dotter-advokaterna Gloria Allred och Lisa Bloom. Allred beskrivs alltid som en ”feministisk jurist”, och hon har vunnit flera mål mot kända män. Kantor och Twohey nämner dock att hon faktiskt också har varit med om att dra upp kontrakt där kvinnor lovar att tiga mot betalning och att Lisa Bloom tillhörde Weinsteins inre rådgivarkrets. En pm som Bloom skrev till Weinstein återges där hon misstänkliggör kvinnorna, ”alla Roses i världen”, inte bara den Rose McGowan som hade anklagat honom för våldtäkt. Inledningsvis framstår dessa kvinnor alltid som starka och imponerande, men ”ju mer man pressar dem på bevis, desto mer svagheter och lögner dyker upp”, skrev Bloom inställsamt.

Och Harvey Weinstein? Hans argsinta förnekanden förslog inte när den ena kvinnan efter den andra bestämde sig för att röja sliskigheter de inte hade velat eller vågat tala om för någon. Ännu en bok om hans fall utkom lagom till tvåårsdagen av den första publiceringen. Ronan Farrow, som i högsta grad bidrog till Weinsteins och andra mediehöjdares fall med sina avslöjanden i The New Yorker (och som delade ett Pulitzerpris 2018 med Kantor och Twohey) valde den mer makabra titeln Catch and Kill. Själv inväntar Weinstein rättegången i början av nästa år. På Manhattan, trots hans och hans advokaters böner om att den borde hållas på en mer neutral plats.

Metoo i USA, där man säger Me Too eller #metoo, bidrog alltså till att åtskilliga välkända och välbetalda huvuden rullade (beskrivningarna av det som män påstås ha gjort i tv- och filmstudior och på hotellrum är häpnadsväckande, inte sällan kamouflerat som ”massage” och kanske även, som i Weinsteins fall, med hjälp av erektionsförstärkande preparat. Samtidigt framgick att det oftast finns regler på arbetsplatser mot sexuella trakasserier (mer än i Sverige) och givetvis advokater som är villiga att åta sig försvararrollen på, så att säga, såväl han-sa- som hon-sa-sidorna. Jodi Kantor och Megan Twohey resonerar redan i förordet om sina metoder – inte minst om hur de återskapade mötet med Weinstein på redaktionen – med konstaterandet att de och andra journalister ”kunde fastställa en klar och överväldigande samling bevis på felaktigt beteende”. På köpet beträffande Weinstein uppdagades också oegentligheter med pengar som hade skänkts till aidsforskning.

Efter en inte helt övertygande återträff med tårar och jolmiga bekännelser i ett av Gwyneth Paltrows hem slutar boken litet abrupt. Det kan bero på att Kantor och Twohey har sagt vad de ville säga tidigare, nämligen hur de har visat att både rättsväsendet och företagskulturen skyddar män med makt. De hoppas att ett nytt regelverk kan upprättas, till exempel att det blir möjligt att få reda på om en arbetsgivare har anmälts till antidiskrimineringsorganet EEOC eller liknande skattefinansierade myndigheter i delstaterna. Till saken hör, för övrigt, att Kantor och Twohey har haft gott sällskap av andra idoga journalister på drakar som fortfarande kan spruta eld – och kanske kommer framtida redaktörer inte att sopa sexanklagelser under mattan som gjorde i ett porträtt av en annan av de namnkunniga männen, Jeffrey Epstein, som begick självmord istället för att svara för sig i domstol.

Slutligen en personlig reflektion: under metoo-kulmen undrade jag om det hade blivit värre, det som framkom lät grövre än det jag kunde minnas från mansdominerade arbetsplatser och beror det i så fall på att männen känner sig mer pressade av konkurrensen på arbetsmarknaden och kraven i hemmet?

Metoo-rörelsen må ha tappat farten en smula, de rosa mössorna med kattöron må ha hamnat i garderoben och en del av de utpekade männen må ha återuppträtt på scenen. Bitterheten består över att det hon säger inte alltid tas på allvar, men efter metoo kanske fler vågar berätta. Parallellt fortsätter debatten om huruvida en större andel kvinnor i politiken – till och med bakom skrivbordet Resolute i Vita huset – skulle ändra på sakernas tillstånd.