Frågorna väcktes när jag för en tid sedan deltog vid Stiftelsen Barometerns seminarium Demokratins utmaningar i Kalmar. Statsvetaren Carl Johan Ljungberg talade då om ”den lilla världen”. Konservativa tänkare som Edmund Burke och anknytningsteoretiker som John Bowlby har hävdat att människan måste få börja sin utveckling i en liten, trygg värld för att senare kunna hantera större sammanhang. Men med moderniteten har den lilla världen trängts undan allt mer, och anklagats för att vara osund och hämmande.

Sverige är sannolikt ett av de länder där den lilla världen har kvävts mest. Här har socialdemokrater i Alva Myrdals anda velat flytta barnuppfostran från familjen till staten, medan liberaler har velat befria individen från frihetsinskränkande familjeband. Så fick vi det som Lars Trägårdh och Henrik Berggren kallar ”statsindividualism”: en välfärdsstat där ingen är beroende av en annan människa men alla är beroende av staten. Enligt World Values Survey har svenskarna också mer sekulära och självförverkligande värderingar än något annat folk.

Men om det var socialdemokraters och liberalers idéer som ledde till dagens statsindividualism, menar jag att det nu är Miljöpartiet som leder kampen mot den lilla världen. Enligt Miljöpartiet behöver vi mer genuspedagogik och normkritik för att befria oss från förtryckande och hämmande normer och konventioner. Ett grönt parti borde präglas av en bevarandetanke, men när det gäller den lilla världen tycks Miljöpartiet tvärtom förkasta alla rötter och drömma om en sextonfilig motorväg.

I Kalmar berörde statsvetaren Magnus Hagevi dessa frågor. Han talade om hur den politiska höger/vänsterskalan är på väg att ersättas av en skala präglad av liberalitet/auktoritet, med Miljöpartiet respektive Sverigedemokraterna som ytterlighetsexempel.

En del av Miljöpartiets identitet är alltså normkritiken mot familjen och andra inslag i den lilla världen som uppfattas hämma och förtrycka individen.

Visst kan den lilla världen vara förtryckande. Hedersvåld är ett exempel på när den lilla världen blir ett fängelse i stället för en trygg utgångspunkt för mänsklig utveckling.

Men de flesta familjer sysslar inte med hedersvåld. Att förkasta familjen som institution för att några familjer är gravt dysfunktionella kan få allvarliga konsekvenser för psykisk hälsa och civilisatorisk utveckling.

Vi som försvarar den lilla världen riskerar dock att avfärdas som högerspöken som hotar demokratin. Det måste vi väl vara, enligt medielogiken att Miljöpartiet är Sverigedemokraternas motpol och därför har rätt i allt? Troligen är det rädslan för anklagelser om att ”stå SD nära” som har fått Kristdemokraterna att sluta kritisera genuspedagogik och familjefientlighet .

Själv tycker jag att det är orwellskt att kalla den lilla världen för auktoritär. För vad är lättast att frigöra sig ifrån? Jag kan säga upp bekantskapen med min familj men jag kan inte göra slut med staten. Att flytta ytterligare makt från den lilla världen till staten borde därför vara det auktoritära alternativet.