Biografier om städer har blivit en expanderande genre, med Simon Sebag Montefiores nyutkomna Jerusalembok som god uppvisning i vad en driven skribent kan åstadkomma med tillgång till ett historiskt och kulturellt källmaterial som aldrig kommer att upphöra att fascinera. Och nu har turen alltså kommit till Rom. Författaren är till råga på allt synnerligen rutinerad – Robert Hughes är en av vår tids mest ryktbara konstkritiker, född i Australien, sedan 1970 bosatt i USA, länge huvudkritiker i Time.

Men Rome är en besvikelse, och detta varken kan eller bör vara en snäll recension. Att kritisera Robert Hughes verk är enkelt, och med tanke på bokens omfång och det arbete som trots allt måste ha lagts ned på volymen är det inte alls roligt. Faktum är att bokens dåliga sidor är så många att själva recensionsarbetet, just på grund av överflödet av berättigade invändningar, blir svårt. Var går gränsen mellan vad recensionsläsaren uppfattar som relevant kritik och som lustmord? Men det måste göras. Oavsett ur vilket perspektiv vi väljer att betrakta denna bok bör varningsflagga hissas.

För det första rör det sig om falsk varudeklaration. Boken heter Rome, men den handlar inte om Rom. Den handlar om diverse företeelser som Robert Hughes är personligen fascinerad av, varav vissa har en koppling till staden. Först finner vi ett antal kapitel om det antika romerska imperiet och ett urval av dess portalgestalter: Aeneas, Romulus, Casear, Augustus, Nero, Konstantin och så vidare. Därefter övergår boken till att bli en bred konsthistorisk exposé, med staden Rom som nav, eller snarare illustrativ fond. Vi bjuds på hundratals sidor sporadiska djupdykningar i anekdoter om människor, främst målare och skulptörer, samt konstverk som Hughes finner intressanta. Här och där får även politiker, poeter och filmare vara med, men det är alltid Hughes personliga intresse – som är framträdande eftersom han kryddar sidorna med egna värdeomdömen – som utgör ett minst sagt luddigt urvalskriterium. Exempel: Hughes älskar Fellini och skriver sida upp och sida ned om Det ljuva livet. Om Pasolini tycker Hughes uppenbarligen inget alls, eftersom denne osynliggörs fullständigt och inte ens nämns i registret, trots att han levde och arbetade i Rom, regisserade Mamma Roma och mördades på en strand utanför staden.

För det andra är boken allt annat än forskningsmässigt uppdaterad, och den som tror sig finna en heltäckande skildring av Roms historia blir besviken. När Hughes intresse eller kunskaper brister hoppar han över stora utvecklingssjok. Läsaren kan plötsligt finna ett hopp i tiden på hundratals år, utan att detta motiveras. Detta är särskilt irriterande när Hughes är färdig med de romerska kejsarna. Med undantag för ett fåtal notiser om påvar och en ryktbar förfalskning hoppar han över hela den tidiga medeltiden. Över ett halvt millenniums historia saknas i skildringen, vilket är desto allvarligare som Rom under denna period upplevde en omfattande nedgång. Från att ha varit en miljonstad blev Rom en stad med endast några tiotusentals invånare. Inget av detta nämns. Inte heller bryr sig Hughes om hotet från langobarderna, Karl den stores kröning, uppkomsten av den påvliga administrationen och skrivandet av Liber pontificalis med mera. Konsten under renässans- och barockepoken, däremot, får ett oerhört generöst utrymme.

För det tredje är boken tematiskt vinklad till förmån för ett fåtal aspekter. De historiska element som Hughes bedömer som oväsentliga lämnas därhän utan förklaring. Ett typiskt exempel är demografi och socialhistoria. Sådant intresserar inte Hughes, varför all information om befolkning, socioekonomisk struktur och yrkes- och klassrelaterade bosättningsmönster saknas. I Rome finns inga slumområden, inga palatskullar med trädgårdar och inga ruinområden med betesmarker. Däremot finns det gott om kyrkor, fontäner, mosaiker, konstnärer och turister, vilkas liv i regel rymmer en rejäl dos pikanta sexuella detaljer. Just sexskvallret upptar en icke ringa del av bokens innehåll.

För det fjärde är boken alldeles för ytlig. Hughes går nästan aldrig på djupet. Det rapsodiska, anekdotiska anslaget dominerar fullständigt. Han nöjer sig med att studera en målnings motiv och stil och utgår från att läsaren är ointresserad av de bakomliggande strukturer och krafter som har frambesvurit konstnärens liv, hans (nästan aldrig hennes; detta är en bok om idel män, med kvinnor huvudsakligen i rollen som erotiska objekt för manliga lustar) relation till kundkretsen och hans livsmiljö. Detta gäller även skildringen av författare (exempelvis Gabriele D’Annunzio, som får mycket utrymme, trots att han gjorde sina viktigaste insatser utanför staden Rom) och politiker. Hughes döljer inte sin beundran för Benito Mussolini och ägnar stort utrymme åt att ärerädda fascismen, både som konstnärlig inspirationskälla och som allmän ideologi. De grymheter som begicks i fascismens namn, för att inte tala om de olyckor som andra världskriget medförde för Italien och Rom, omnämns endast i mycket kortfattade ordalag. Resultatet är att Rome mot slutet formar sig till en krampaktig Mussolini-apologetik som är djupt osmaklig.

För det femte är boken skriven på en raljerande prosa som förvisso aldrig blir tråkig men som är dömd att stöta bort mången läsare. Se bara på följande personliga kommentar, apropå Pius XII:s dogm att Jungfru Maria räddades från jordisk befläckelse och jordiskt förfall genom att kroppsligen och själsligen förflyttas till himlen: ”Perhaps she was, but so far the sight of those pristine blue robes in outer space has eluded the world’s observatories. (One assumes the robes would be there; the thought of a naked virgin in perpetual orbit is hardly thinkable.)” Dylika utvikningar är legio. Det vilar en anda av gammal svensk pilsnerfilm över den narrativa stilen i Rome – inte sällan tänker jag spontant in ett gubbstruttigt ”hö-hö” mellan Hughes utgjutelser. En och annan läsare finner måhända sådant roligt. Men i en stor faktabok om romersk historia är det malplacerat. Hughes försöker vara kvick, men hans förment putslustiga skildringar av konstnärers och författares sexuella tafsande, våldtäkter och knivslagsmål ligger på en prosanivå som har mer gemensamt med Thor Modéens grosshandlarjargong än med den stil den genomsnittliga läsaren förväntar sig i en monografi om staden Roms kulturhistoria.

Slutligen: för en svensk läsare är boken under alla omständigheter, oavsett övriga svagheter, en besvikelse. Sverige nämns aldrig i texten, och den enda svensk som har meriterat sig till en plats på bokens 534 sidor är den kvinna som i registret stavas Anita Ekburg. Inte ens Heliga Birgitta får vara med.

Det vänligaste man kan säga om Rome är att det är en mycket lättläst feelgood-bok för folk som har ett övermått av tid till sitt förfogande, är personligen okunniga om kulturhistoria men gärna läser igenom hundratals sidor om kejsares och konstnärers sexuella snedsprång och om ett antal konstverk som Hughes anser vara värda att nämna. Jag kan tänka mig att en och annan blir inspirerad att nyttja Rome som inkörsport till romerska sevärdheter, men mitt råd är enkelt: skaffa er istället en konsthistorisk uppslagsbok och en vanlig guidebok. Ni får mer uppdaterad information och slipper Hughes raljerande utfall och märkliga omdömen.