Han är ej död, han blundar./ Hans blund ett sekel var.” Så skriver Esaias Tegnér i ett av sina många poetiska bravurnummer, minnesdikten över Karl XII, en gestalt som skalden vill frammana ur skuggorna, om inte hjältekonungen personligen så i varje fall något av den storsvenska anda som besjälade honom.

Vi ska inte gå in på vilket historiskt sammanhang denna dikt är en kommentar till. Jag citerar den som ett exempel på hur Tegnér i sin diktning ofta gjuter liv i historiska gestalter, inte bara i de livfulla porträtten av fiktiva figurer som Frithiof och Ingeborg i Frithiofs saga utan även i äreminnen över människor som bevisligen har levat, historiska personer i form av förmenta hjältar, stora diktare och tänkare. Men sig själv beskriver han ofta som död eller döende.

När Esaias Tegnér i självbespeglande, centrallyriska dikter beskriver sig själv som förstenad, döende eller död är det inte bara för att anknyta till ett förgängelsemotiv som han var väl bekant med genom sin antika favoritskald Pindaros eller genom en av de bibliska profeter som hade gjort djupast intryck på honom, den anonyme Predikaren i Gamla testamentet, utan det hänger också samman med hans personlighet och hans själsliga konstitution.

Det har skrivits mycket om Tegnérs depressioner. Han är sannolikt den svensk som har ägnats flest patografier. Psykiatrer har tyckt sig kunna identifiera cykliskt återkommande humörsvängningar under hans levnadsbana, inspirerade maniska perioder omväxlande med mörka och till synes bottenlösa depressioner. Han tycks ha varit vad vi med våra dagars metaforiska terminologi kallar bipolär, så till den grad att pendelrörelserna i hans bröst till sist vred hans stackars själ alldeles ur led. I ett prekärt skede av sitt liv blev han psykotisk eller i varje fall så otillräknelig och fylld av förvridna vanföreställningar att han fördes till en nervklinik i Schleswig, där han av den på sin tid berömde föreståndaren, professor Jessen, gavs den antagligen unika diagnosen ”poetisk exaltation”. Om denna prekära period i Tegnérs liv har Christina Svensson publicerat en utmärkt bok, Diktaren på dårhuset. Om Esaias Tegnérs sjukdom och sjukdomsdiktning (2012).

Symtomen, de djupa depressionerna och de dramatiska humörsvängningarna, präglade Tegnérs tillvaro långt innan han drygt femtio år gammal totalt förlorade kontrollen under ett par månader, tills han åter kunde träda i tjänst som biskop och riksdagsman. Den mest kända litterära gestaltningen av hans depressioner utgör den magnifika dikten ”Mjältsjukan” från 1825, den med raderna: ”Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,/ En urna blott med livets aska i.”

Året 1825 blev en vändpunkt i Tegnérs liv. Det var året då hans suveräna versepos Frithiofs saga publicerades, hans magnum opus. Det var även året då han förberedde sig för att bryta upp från tillvaron i Lund för att ge sig in på en ny bana som biskop i Växjö stift.

Under det första året skötte han tjänsten på distans, tack vare ett pålitligt ombud på plats. Först i maj 1826 gick familjens flyttlass till Växjö, med häst och vagn. Då hade husfadern redan hunnit installera sig på ett litet lantställe i utkanten av Växjö, Tufvan vid sjön Trummen. Tegnérs första boställe som biskop ligger på Linnéuniversitetets campusområde. Byggnaden finns kvar, om än tillbyggd och renoverad i flera omgångar sedan 1820-talet.

Att Tegnér nappade på utnämningen till biskop hade främst ekonomiska skäl. Det nya jobbet skulle ge honom cirka sju gånger högre inkomst än vad han hade som professor i grekiska vid Lunds universitet. Ännu idag har en biskop bättre betalt än en professor i ett humanistiskt ämne, men på Tegnérs tid var inkomstskillnaden ansenlig.

Att det dröjde innan den nye biskopen med familj kunde flytta in i biskopshuset, beläget högt på en kulle i närheten av domkyrkan, berodde på att änkan efter hans föregångare hade beviljats tre nådeår, alltså tillåtelse att efter makens död bo kvar i huset under så lång tid. Först strax efter midsommar 1827 fick Tegnér flytta in på Östrabo, det biskopshus som fortfarande är i bruk och där rummet i vilket skalden drog sin sista suck den 2 november 1846 ännu finns pietetsfullt bevarat. I triumf och på giftigt gott humör rapporterar Tegnér om saken i ett brev till Brinkmann, en av vännerna i Lund:

”Belägenheten är utmärkt vacker: jag har den usla staden under fötterna och ämnar ej upplyfta den. Men allt som kunnat, af ägor och hus, vanvårdas och förderfvas är förstördt. Ingen utom den som sett det kan göra sig en föreställning om ett sådant svineri. Sjelfva Consistoriirummens väggar voro fullsmorda af Biskopinnans skinkor och smörtunnor[…]. I åkrar och trädgårdar florerar tistel, i sängarna vägglöss […]. Med ett ord, bostället var, både inom och utom, skött på samma sätt som – Stiftet.”

Inledningsvis satte Tegnér verkligen fart på stiftet. Hans reformiver var stor, alltför stor kan man kanske i efterhand tycka. Han lät stänga eller riva många medeltida kyrkor, detta till förmån för de så kallade ”Tegnérladorna”, stora och rymliga men sällan eller aldrig särskilt vackra kyrkor som skulle ge utrymme åt alla de besökare som biskopen ville locka till högmässorna i det stift han hade att bestämma över och där han uppenbarligen var fast besluten att öka kyrksamheten.

Tegnérladorna har inget gott rykte, och det har hänt att Esaias Tegnér har kallats kulturvandal på grund av dem, men till hans försvar bör framhållas att de medeltida kyrkorna var för små och i en del fall dessutom fallfärdiga, så till den grad att det åtminstone enligt biskopens mening var förenat med livsfara att fira gudstjänst i dem. Han såg till att det uppfördes nya och rymliga kyrkor, förhållandevis billiga att bygga, därför att det vid denna tid fanns direktiv om att varje kyrka skulle rymma två tredjedelar av församlingens medlemmar. Direktivet hade sin grund i kyrkplikten, stadgad i svensk lag. Biskopen i Växjö agerade alltså pragmatiskt och i enlighet med vad han ansåg att ämbetet krävde av honom.

”Biskopsbefattningen passade mindre för hans lynne än professoratet”, skriver Karl Warburg 1904 i sin svenska litteraturhistoria, och tillägger att det nya arbetet inverkade menligt på hans litterära skaparkraft: ”Han ägnade sig nu endast mera tillfälligt åt poesiens utöfning men fogade likväl ytterligare mången ny länk till sin härliga kedja af smärre dikter.” Den enligt Warburg finaste av dessa länkar är en dikt med titeln ”Den döde”, skriven 1834. Vi ska snart komma till den.

Redan vännerna i Lund bekymrade sig för hur Tegnér skulle trivas som biskop i stället för som professor. Professorns teologiska intresse lär inte ha varit särskilt stort. Liksom många andra dåtida akademiker lät han prästviga sig. Många gjorde detta av ekonomiska skäl, för att komma i åtnjutande av visst tillskott till den skrala lönen vid akademin. I vänkretsen verkar ingen ha tagit särskilt allvarligt på Tegnérs prästvigning, men förmodligen gjorde han det själv. Han var son till en präst och var själv en from man, även om hans intresse för kristendomens centrala gestalt, Kristus själv, var förbluffande ringa och tycks ha fortsatt att vara det under alla hans år som biskop.

Den religiösa gestalt som mest fångade Tegnérs intresse och stimulerade hans fantasi var i stället Den helige ande, den minst omtalade inom treenigheten, men den som låg närmast professorns och poetens hellenistiska vurm. Det är inte uteslutet att han i sina humörsvängningars uppåtvindar kan ha inspirerats till idéer om att kunna förnya den svenska kyrkan i ekumenisk riktning och få den att ta till sig även hans älskade grekiska klassiker. Hur som helst tycks han till en början ha tagit sig an sin nya livsuppgift med liv och lust och imponerande stor handlingskraft.

Lundavännerna bekymrade sig också för hur Tegnér, i Lund en så central och omsvärmad person, skulle kunna finna sig tillrätta i en liten obetydlig avkrok som Växjö, då en ganska nybliven stiftsstad med bara ett par tusen invånare, liten domkyrka och stort dårhus.

I själva verket är det inte konstigt att förstå att han lät sig övertalas att bli biskop i just Växjö. Han var visserligen född och uppvuxen i Värmland, där hans far var präst. Fadern Esaias Lukasson kom från Kronoberg och hade vuxit upp i Tegnaby, en by som fadern tog sitt familjenamn efter. Han bytte namn till Tegnerus. Tegnaby ingår numera i Växjö kommun. Ordet ”tegn”, ”thegn” eller ”thane” är en fornnordisk, engelsk och skotsk beteckning på en krigare och stridsman, en person som ingår i kungens hird.

Att Esaias Tegnér skulle få bo i de trakter där hans förfäder hade sina rötter kan ha spelat in i hans beslut att flytta från det akademiskt ombonade Lund. Han var nio år gammal då hans far dog, en händelse som naturligtvis gjorde det svårt för hans familj. Vid nio års ålder kunde Tegnér inte skriva eller ens läsa ordentligt, eftersom ingen hade haft tid att undervisa honom. Efter faderns död fick han hjälp av sina äldre bröder.

En av bröderna blev informator hos en brukspatron Myhrman och fick till hushållet ta med sig sin lillebror, som snart visade sig vara så läraktig att han sågs som ett ämne till kontorist, men redan fyra år senare, då Esaias var 13 år gammal, stod det klart att hans begåvning skulle stå rycken för ännu fler läxor. Han fick börja lära sig latin och grekiska samt tre moderna språk och visade sig ha en exceptionell språklig begåvning.

Vid 17 års ålder sändes han till Lunds universitet, där han blev filosofie magister tre år senare, varvid hans gynnare i Lund inrättade en ny tjänst enkom för hans räkning, som universitetsadjunkt i estetik, detta för att försäkra sig om att få behålla detta unga ljushuvud vid akademin. Då var Tegnér 20 år.

Två år senare gifte han sig med sin barndoms lek- och studiekamrat Anna Myhrman, dotter till den brukspatron i vars familj Esaias storebror hade varit informator. Äktenskapet verkar till en början ha varit ganska lyckligt, men snart började den svärmiske maken uppvakta förtjusande damer i bekantskapskretsen, en ovana som blev allt värre med åren och så småningom skulle få förödande följder – eller åtminstone utmynna i skandal.

30 år gammal tilldelades Tegnér en professur i grekiska. Vid det laget var han redan en någorlunda känd poet, som varje år sände oden och filosofiska tankedikter till Svenska Akademiens tävlingar. Hans storhetstid infaller något senare, med stora triumfer som skald under åren 1812–1825, då han, kort sagt, berikar den svenska litteraturen med det ena lyriska mästerverket efter det andra och skriver dikter som är bestående klassiker och nog kommer att stå sig väl så länge som åtminstone några människor ännu förstår vad skalden själv kallade ”ärans och hjältarnas språk”, det vill säga svenska.

Hans dikter från detta lyriskt eruptiva skede är fyllda med briljanta och närapå självlysande formuleringar som med tiden har blivit bevingade och ingår i vårt bildningsarv utan att vi själva alltid har klart för oss att det är Tegnér som har fiskat upp dem ur sitt ymnighetshorn och myntat dem. Som ursprung till bevingade ord på svenska språket kan bara Carl August Hagbergs Shakespeareöversättning och Karl XII:s bibel överträffa Esaias Tegnér.

”Jag stod på höjden av min levnads branter”, så börjar ”Mjältsjukan”. När han skrev den dikten var Tegnér 43 år gammal och hade just tagit ett nytt steg i sin magnifika karriär och befordrats från professor i Lund till biskop i Växjö. Ändå påstår han sig vara trött på ”diktens lindansarmöda”, detta utan att önska sig ett alternativ till de efemära ordlekar han tycker sig ha ägnat så mycken förspilld möda. Någon religiös frälsning tycks inte föresväva honom i detta tillstånd. Deprimerad, dödsbesatt och tröstlös konstaterar han istället att ”förruttnelse är livets anda” och att ”det går en liklukt genom mänskolivet”.

Efter succén med Den unge Werthers lidanden blev Goethe vid 26 års ålder plötsligt erbjuden ett högt uppsatt ämbete i Weimar, som Geheimrat i tjänst hos den lokala fursten. Han nappade på erbjudandet och utnyttjade de följande tio åren av sitt liv åt att försöka göra handfast nytta och åt att komma bort från litteraturen. Han skrev inget skönlitterärt på tio år utan ägnade sig åt att planera utdikningar i Weimars omgivningar, åt naturvetenskapliga studier och åt att förkovra sig i att rita.

Något liknande uppbrott från diktkonsten planerade inte Tegnér, men klart är att han lät sig uppslukas av andra sysslor än de litterära, inte bara av kyrkliga plikter utan även av sådana som syftade till att reformera undervisning och skolor i Växjö stift. När Goethe efter tio år åter omvandlade sig till diktare skedde detta med stor och överväldigande energi. Någon sådan kraftfull återkomst lyckades Tegnér aldrig göra, men så skedde ju hans omorientering till andra sysslor nästan tjugo år senare i livet än Goethes hade gjort. Efter att ha blivit biskop lyckades Tegnér bara sporadiskt trycka pegasen i botten och få fart på sin poesi. En sådan gång tillkom ”Den döde”, 1834.

Bakgrunden till dikten är en möjligen rörande men också minst sagt skandalös kärleksaffär. Drygt femtio år gammal hade Tegnér börjat uppvakta en 21-årig läkarfru i Växjö. Uppvaktningen pågick under ett par års tid och skedde helt öppet.

Ovisst är om några regelrätta famntag kom till stånd. I efterhand låter Tegnér påskina detta i tillkämpat manbara brev till goda vänner i Lund. Klart är emellertid att den unga fruns make, doktor Niclas Selldén, inte tycks ha anat något sådant erotiskt oråd utan snarare helt lugnt utnyttjade belägenheten till sin egen förmån, såtillvida att han fick biskopens benägna bistånd att avancera till regementsläkare.

Det är knappast troligt att doktor Selldén med berått mod lämnade sin hustru i pant för att få draghjälp i läkarkarriären. Ändå kan det i praktiken ha blivit just så, men det har då säkerligen berott på unga Emili Selldén själv, att hon självmant föll till föga för den berömde mannens smäktande uppvaktning, sekunderad som denna var av luxuösa och dyrbara presenter samt formfulländade kärleksbrev och dikter.

Skvallret i den lilla stiftsstaden spreds som en löpeld mellan hus och hem. Tegnérs svar på detta var utomordentligt fräckt. Han struntade i den diskretion som han inledningsvis hade försökt upprätthålla. Han lät sig skjutsas till Emilis bostad vid Stortorget och tillsade kusken att hålla utanför huset under besök som kunde ta timmar i anspråk. Biskopens vagn lär under ett par års tid ofta ha stått utanför Selldéns bostad. Detta var Tegnérs sätt att nonchalera skvallret.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Så småningom skulle han dock förlora kontrollen. Vid ett tillfälle lär han ha öppnat ett fönster på biskopsgården och skjutit med hagelbössa mot grannens höns när de råkat komma in på hans tomt. Det var för att bestraffa grannen, som enligt Tegnér gick med skvaller och hade dristat sig att förtala biskopen för hans kärleksaffär med den unga läkarfrun.

Romansen med Emili Selldén stärkte inte Tegnérs respektabilitet i Växjö. På hemmaplan var han helt enkelt skandalös, men hans goda rykte i Lund, Stockholm och utomlands, främst i Tyskland och Danmark, tog inte skada av Växjöskvallret. Folk som hade hört ryktena såg mellan fingrarna och hade överseende med den store skalden, också om han råkade ha ett biskopsämbete att leva upp till.

Det var när romansen med Emili var på upphällningen som Tegnér skrev ”Den döde”. Det är en dialogdikt. Både en Emili och en försmådd älskare kommer till tals i den. Denna Emili anklagas kuriöst nog för otrohet. Kännedom om den biografiska bakgrunden kan göra att vissa inslag i dikten ter sig skrattretande, men som dikt betraktad, frigjord från den tragikomiska bakgrunden, är den ett mästarprov i den stora stilen.

Dikten är 44 rader lång med parvisa rim, omväxlande manliga och kvinnliga. De spänstiga versfötterna är femtaktiga jamber. Kanske är det något av ett helgerån att inte återge den i sin helhet, men jag nöjer mig här med ett par citat. Här ges först ett där diktens ”Emili” kommer till tals, i ordalag som det osar mycket Esaias Tegnér om och som även ger en vacker beskrivning av hans bipolära sinnelag:

Hans ungdom såg jag ej, men mannens hjertaförtärdes lika utaf fröjd och smärta:nu glad som Gudar i Olympens sal,nu dyster, mörk som de fördömdas kval,en evig yngling med en evig trånad,en from, en öppen och likväl en grånad.Från mången irring som han medgaf fritthans hjerta hamnade till slut vid mitt.Jag fick hans kärlek, kunde den ej mista,den var hans varmaste, den var hans sista,och mannen med det vidtbekanta namnhan trivdes ändå bäst uti min famn.

”Den döde” är en dikt som anknyter till ett gammalt tema i västerländsk kärlekslyrik, framkastat av antika sångare som Horatius och Catullus och sedan traderat via Dante, Petrarca, Ronsard, Shakespeare, Donne och en hel hoper andra fram till Baudelaire. Via Baudelaire har stafetten gått vidare, tills detta tema först började te sig klichéartat och sedan fort dog ut under 1900-talets senare hälft, på grund av preventivmedlens spridning och den allt friare sexualiteten. Temat utgörs av påbudet att kvinnan bör betänka sin egen förgängelse och död, att hon bör ägna sig åt memento mori en stund innan en älskare avvisas, att det kan bli för sent och att den tid kan komma då hon ångrar sin erotiska återhållsamhet.

Konsten är lång och livet kort, säger oss Seneca, men ännu kortare är kärleken och skönhetens varaktighet. Detta påminner oss poeterna enträget om, alltifrån antiken, men med stegrad övertygelse från och med renässansen, och denna påminnelse utnyttjar de som ett led i konsten att förföra en åtrådd kvinna. Det är fråga om en förförelsemetod och en ursäkt, på en och samma gång! ”Den döde” utgör ett svenskt paradexempel. De sista raderna i dikten är offensiva i sin avsikt att vara vägvinnande och förföra:

O Emili! när då en gång du ståruppå min graf, och länge väntad Vårnedstigit, liksom nu, från himlarundenmed knopp och löf och fågelsång i lunden:säg i ditt hjerta då ett vänligt ordtill slumraren som ligger under jord,ty döden sjelf kan ej min kärlek hämma,och hvar jag är förnimmer jag din stämma.

Esaias Tegnér dog drygt tio år senare, 1846, efter att, som han formulerar saken i ett uppgivet brev, ha gått stegvis ”och styckevis i graven” under en följd av år. Emili Selldén dog 1858, bara 46 år gammal. Hon och hennes make, regementsläkaren, ligger begravda alldeles intill Tegnérs storvulna familjegrav. Esaias Tegnér är bokstavligen gubben i graven bredvid.

Platsen är Tegnérkyrkogården alldeles intill centralstationen i Växjö. Gravarna ligger bara ett tiotal meter, kanske femton, från det närmaste järnvägsspåret, visserligen bakom en manshög mur, men alltså ändå så nära att man kan räkna med att Tegnérs och Emili Selldéns mull dagligen genomdarras av de vibrationer i marken som de passerande tågen ger upphov till.