Om världens stora tänkare har varit överens om en sak under de senaste 150 åren så är det att religionen och den moderna tidsåldern är oförenliga. Ju mer avancerat samhället blir, desto mer smälter religionen som snö i solen. Voltaire gav religionen som högst femtio år. Karl Marx förutspådde att proletariatets omedelbart förestående seger skulle göra slut på den motbjudande handeln i ”folkets opium”. Émile Durkheim och Max Weber hävdade att en orubblig hi­storisk naturlag ledde mot ”sekular¬isering” – eller ”världens uppvaknande” med Webers betydligt mer poetiska uttryck. Friedrich Nietzsche förkunnade att ”Gud är död. Död för evigt. Och vi har dödat honom.” Sigmund Freud avfärdade religionen som en ”neuros” som var avsedd att distrahera människors uppmärksamhet från mer jordiska intressen. ”Allteftersom kunskapens frukter blir tillgängliga för människan”, hävdade han, ”minskar den religiösa tron.”

För en del är Guds försvinnande en källa till ångest och inte någonting att fira. Matthew Arnold beklagade trons ”långa tillbakadragande vrål”. Thomas Hardy skildrade ”Guds begravning” som en djupt sorglig händelse. ”När folk slutar tro på Gud”, påstod G K Chesterton, ”tror de inte på ingenting, de tror på vad som helst.” ”Om du inte vill ha Gud (och Han är en nitälskande Gud)”, varnade T S Eliot, ”borde du fråga efter Hitler eller Stalin.” Några har försökt att både äta kakan och ha den kvar: ”Gud finns inte – den skitstöveln” var Jean-Paul Sartres omdöme. Men alla som var någon var överens om att religionen låg på sin dödsbädd.

Vid slutet av 1900-talet rådde det inom den intellektuella eliten på båda sidor om Atlanten inga större tvivel på att frågan var avgjord. Francis Fukuyamas Historiens slut och den sista männi­skan förutspådde att både sekularisering och liberalism skulle segra. Religion finns inte med i innehållsförteckningen till Diplomacy, Henry Kissingers nio hundra sidor långa mästerverk om statsmannakonsten, utgivet 1994. Mellan 1980 och 1999 handlade bara ett halvt dussin artiklar om religion i USA:s fyra största tidskrifter om internationella relationer. På Economist var man så säker på den Allsmäktiges frånfälle att man publicerade hans dödsruna i numret som gavs ut till millennieskiftet.

Men om man tittar sig omkring i världen så inser man att religionen finns överallt. De avgörande politiska händelserna på tjugohundratalet – attentaten mot USA den 11 september 2001 – var en övning i religiös fanatism; nitton muslimer rakade sina kroppar, kapade fyra flygplan och flög dem in i tvillingtornen och Pentagon (liksom ett fält i Pennsylvania) i Allahs namn. Amerikanernas svar på denna ohyggliga händelse var att försöka införa ett demokratiskt och sekulärt styre i hjärtat av det oroliga Mellanöstern. Men Irak håller nu på att slitas sönder av religiösa stridigheter – en grupp sunnimuslimer som har gett sig själva det svulstiga namnet Islamiska staten, IS, för ett heligt krig mot den shiamuslimska majoriteten. IS har utropat området man kontrollerar till ett kalifat och upphöjt sin ledare, Abu Bakr al-Baghdadi, en före detta teologistuderande, till befälhavare över de rättrogna – en titel som, med tanke på att det ligger i religio­nens väsen att fortplanta sig genom delning, bara var sant mäktig under islams första årtionden för 1 400 år sedan.

I Iran har en shiamuslimsk regim lovat att utplåna den store Satan (USA) och den lille Satan (Israel). I Afrika söder om Sahara råder ett lågintensivt religiöst krig mellan nyevangelisk kristendom som med stormsteg är på väg norrut och islamisk fundamentalism på väg söderut. Förgreningar till al-Qaida, såsom al-Shabab i Kenya och Boko Haram i Nigeria, tvekar inte att spränga köpcentrum eller kidnappa skolflickor i Guds namn. I Pakistan planerar religiösa fanatiker, många av dem med nära band till säkerhetstjänsterna, att ta över landets kärnvapen.

Konflikter som en gång var sekulära håller på att få ett nytt religiöst inslag. Det skadliga sextio år långa kriget om Palestina var ursprungligen i huvudsak en sekulär företeelse. Många av det tidiga 1900-talets sionistiska nybyggare såg Mellanöstern som en utväg från den östeuropeiska landsbygdens kvävande religiositet. Till och med efter Förintelsen sågs religionen till att börja med som en ­förströelse i den nya ”judiska staten”; efter grundandet av Israel 1948 gick den sekuläre David Ben-Gurion delvis med på att rabbinsk lag skulle råda i exempelvis äktenskaps- och skilsmässofrågor för att han antog att de ortodoxa skulle försvinna. På den palestinska sidan var många av ledarna för PLO kristna socialister; i Egypten slog den andlige ledaren för den arabiska nationalismen, Gamal Abdel Nasser, ner på det radikala Muslimska brödraskapet. Nuförtiden – i Hamas, judiska bosättares och kristna sionisters tidsålder – är den israelisk-palestinska konflikten starkt laddad av religiösa lidelser, där ett allt större antal människor hävdar att Gud står på deras sida.

De två länder som under 1900-talet gjorde allt de kunde för att avskaffa religionen, Ryssland och Kina, håller på att inse att religionen är på väg tillbaka med stormsteg. Vladimir Putin, en beräknande produkt av den sovjetiska säkerhetsapparaten, pryder sig med religiösa symboler ungefär på samma sätt som de ryska tsarerna en gång gjorde; han tar aldrig av sig sitt dopkors, har ett litet kapell bredvid kontoret i Kreml, besöker regelbundet kyrkor, och smädar den västerländs­ka dekadensen i form av homosexuella äktenskap och pornografi.

Världens stora religioner är för närvarande engagerade i en ”rusning till Kina”. Det finns antagligen fler kristna än medlemmar i kommunistpartiet; enligt en konservativ uppskattning är antalet sextiofem miljoner protestanter och tolv miljoner katoliker; enligt en del kristna är antalet mycket större, över hundra miljoner. Nya Kina, den uttryckligt sekulära statliga nyhetsbyrån, antyder att där finns runt hundra miljoner buddister. Tecknen på hur denna uråldriga tro blomstrar kan ses överallt, särskilt på landsbygden; varje sommar besöker runt tvåhundratusen människor Den svarta drakens tempel i Yulin, en stad i Guangxiprovinsen, under en tio dagar lång festival.

Samtidigt är islam också på frammarsch, särskilt bland folkgruppen hui och uigurer i Ningxia- och Xinjiangprovinserna. Enligt officiella siffror finns där runt tjugo miljoner muslimer. Det är antagligen en underskattning, men om man godtar den siffran betyder det att Kina har nästan lika många muslimer som Saudiarabien och nästan dubbelt så många som Europeiska unionens tjugosju länder. År 2050 kan Kina mycket väl vara världens största muslimska nation, liksom den största kristna nationen.

Andra sekulära bastioner håller också på att rämna. Atatürks Turkiet är nu i händerna på ett öppet islamistiskt parti. Premiärministern, Recep Tayyip Erdo?gan, gör vad han kan för att slå ned på tecken på sekulär dekadens; hans hustru bär slöja, vilket förr i tiden sågs som en symbol för bakåtsträvande. Det sekulära Indien styrs numera av ett hindunationalistiskt parti vars ledare, Narendra Modi, har avlagt kyskhetslöfte och blundade, enligt kritikerna, för religiöst våld mot muslimer när han var delstatsöverhuvud i Gujarat år 2001.

Religionen håller till och med på att återvända till sekularismens europeiska hjärta. Kontinenten som inte ”sysslar med Gud”, för att låna ett uttryck av Tony Blairs presstalesman Alistair Campbell, håller på att förvandlas av inflödet av miljoner gudfruktiga muslimer. Moskéer byggs överallt i Europa. Kvinnor klär sig i burka för att dölja sig för den moderna tidsålderns nyfikna blickar. Unga män från Bradford och Bryssel reser till Syrien för att delta i religionskriget. Islams frammarsch har givit upphov till häftiga debatter om religionens roll i det offentliga rummet. Fransmännen har försökt förbjuda burkan. Britterna har inlett utredningar om religiösa extremister som tar över skolor i Birmingham. Islams frammarsch påminner också många sekulära européer om den oerhört viktiga roll som den kristna religionen spelade för att forma deras civilisation, också i dess sekulära, liberala form. Runt två miljoner britter har gått Alphakursen, en introduktionsutbildning i kristen tro som anordnas av en anglikansk kyrka, Holy Trinity Brompton.

Problemet för sekulariseringsteoretikerna begränsas inte till den offentliga sfären. På 1960-talet föreställde sig de flesta tänkarna att religionen, om den överhuvudtaget kunde överleva, bara skulle hålla sig till dess mest rimliga och ekumeniska form, exempelvis den milda anglikanska kyrkan eller Graham Greenes tvivlande katolicism. I själva verket har det visat sig att visshet är mycket enklare att torgföra; den sortens religioner som hävdar att Adam och Eva möttes för exakt 6005 år sedan eller som följer en särskilt blodig tolkning av jihad. I USA har den överdrivet toleranta episkopalkyrkan varit på obeveklig tillbakagång. Sydstatbaptisterna har fått ett uppsving. Allt som allt utgör konservativa kristna nu en fjärdedel av USA:s befolkning, betydligt fler än för femtio år sedan. Folk som söker befrielse från befrielse vänder sig inte till befrielseteologi.

Den mest anmärkningsvärda religiösa framgångssagan under det senaste seklet har den mest känslobetonade religionen av dem alla stått för. Pingströrelsen grundades för lite mer än hundra år sedan i en sjabbig del av Los Angeles av en enögd svart predikant som var övertygad om att Gud skulle sända en ny pingst om folk bara bad tillräckligt intensivt. Idag finns det åtminstone fem hundra ­miljoner förnyare världen över. Deras trossatser är inget för de klenmodiga. De flesta anhängarna har bevittnat gudomlig helbrägdagörelse, exorcism och tungomålstalande.

De extremare delarna av islam har också vunnit mark. Detta har visserligen delvis med saudiska pengar att göra; saudiska miljardärer, sammanflätade i en djävulspakt med wahhabitiska predikanter, har öst miljarder oljedollar över fundamentalistiska koranskolor världen över och betalat för miljoner exemplar av Koranen med wahhabitiska tolkningar (som till exempel framhåller jihad, i den krigiska betydelsen och inte bara som en personlig strävan, som en särskild pelare i islam). Men det är också en personlig fråga. I de centrala delarna av den arabiska världen har fundamentalismen blivit en tillflykt för alla som oroar sig över den västerländska kulturens och maktens utbredning. I utländska samhällen, där muslimer befinner sig i minoritet, i synnerhet i Europa, har den blivit en indentitetsmarkör, här väljer muslimska flickor som fötts i väst att bära slöjan som deras mödrar kastade när de kom från Pakistan och Marocko.

Det finns gott om anledningar att tro att denna utveckling kommer att fortsätta. Demografi är en. Från Salt Lake City till Jerusalem gifter sig ortodoxa i yngre år och de får betydligt fler barn än de icke-religiösa. En ultraortodox judisk kvinna i Israel får nästan tre gånger så många barn som sin sekulära motsvarighet. En annan anledning är konvertering. De heta religionerna försöker hela tiden sprida ordet; mer än hälften av medlemmarna i världens mest amerikanska religion, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, bor utanför USA. Till och med klimatförändringarna kan vara på Guds sida. Den amerikanske forskaren Philip Jenkins påpekar att år 2050 kommer merparten av de största kristna länderna, med undantag för USA, finnas på södra delen av jordklotet, som kan komma att bli en häxkittel av klimatrelaterade katastrofer. Klimatförändringar skulle kunna utlösa rivaliteter mellan samfund, på samma sätt som den ”lilla istiden” i slutet av tolvhundratalet ledde till svält och pogromer, där kristna gav sig på judar och muslimer gav sig på kristna Afrika och Asien.

Ett annat ödesdigert problem för sekulariseringsteoretikerna är att det är fel sorts människor som vänder sig till Gud. Det sekulära evangeliet hävdade att religionen bara skulle överleva bland de svaga och okunniga – bland inavlade bonnläppar utan tänder i Mississippis träskmarker och analfabeter på landsbygden i tredje världen. I själva verket lyckas religionerna påfallande väl med att locka de välutbildade och förmögna. Exakt den sortens människor som Marx och Weber antog skulle ta avstånd från sådana vidskepligheter driver på den globala trosexplosionen. I både Turkiet och Indien har moderniseringen hjälpt till att förvandla gårdagens bönder till den sortens medelklass på uppåtgående som Atatürk och Nehru bad om; men dessa människor är de mest entusiastiska anhängarna till Erdo?gan och Modi. I det urbaniserade Kina, där religionen är en symbol för den postmaoistiska moderna tidsåldern och inte, såsom i delar av Europa, uråldriga traditioner, är kristna huskyrkor fulla av utbildade kunskapsarbetare. I stora delar av Latinamerika spelar pingströrelsen ungefär samma roll som protestantismen gjorde i den tidigmoderna perioden i Europa; den sprider självhjälpens och självdisciplinens läror och lägger på så sätt den kulturella grunden för kapitalismen.

Varför har det andliga åter dykt upp som en stark kraft i det ­moderna samhället? Det är frestande att ställa Usama bin Ladins fasansfulla verk den 11 september i centrum för en förklaring till religionens återkomst, åtminstone i det offentliga livet. De förändrade helt klart geopolitiken för gott – och tvingade de flesta sekulära intellektuella att ompröva sin tro på Guds död. Men religionens återkomst som politisk kraft kom långt innan ättlingen till Saudiarabiens mäktigaste byggdynasti utropade sitt jihad mot judar och korsfarare. Den stora vändpunkten var sexdagarskriget 1967. Arabvärldens förkrossande nederlag övertygade många förbittrade araber att överge Nassers sekulära panarabism till förmån för radikal islamism. (När den egyptiska armén 1967 gick ut i strid under Nasser ropade man ”Land! Hav! Luft!”; sex år senare under Anwar Sadat var deras nya stridsrop ”Allahu Akbar”.) Vid samma tid gav Israels ”mirakulösa” seger Gud en starkare röst i landets politik, något som gjorde bosättarrörelsen djärvare. Religionen blev allt viktigare inom politiken under 1970-talet. I slutet av årtiondet hade USA valt sin förste stolt pånyttfödde kristne president, Jimmy Carter; Jerry Falwell hade grundat organisationen Moral Majority; Iran hade ersatt den världslige shahen med ayatolla Khomeini; Zia ul-Haq var fullt upptagen med att islamisera Pakistan; buddismen hade formellt fått en särställning i Sri Lankas konstitution och en antikommunistisk polack hade blivit påve i den katolska kyrkan.

Metamorfosen under 1970-talet drevs delvis av en folklig revolt mot den elitistiska sekularismens överdrifter, vare sig det var USA:s högsta domstol som legaliserade aborter eller Indira Gandhi som ansatte hinduer, och delvis av ett allmänt politiskt missnöje. John Lewis Gaddis, historiker vid Yale, påpekar att det religiösa återuppvaknandet på 1970-talet sammanföll med sekularismernas sammanbrott. Vid det laget hade Sovjetunio­nens försyndelser gjort marxismen till ett åtlöje och kapitalismen hade stött på förhinder, med oljeprischocker, hyperinflation och ett utbrett ekonomiskt missmod. Mer allmänt började man tvivla på politikernas förmåga att lösa problem som brottsligheten eller arbetslösheten; tilliten till staten rasade mer eller mindre överallt på 1970-talet – och den har förblivit låg ända sedan dess.

Bevisen är nu glasklara: under de senaste 150 åren har våra tänkare brottats med fel fråga. Den stora frågan är inte hur leva i en värld utan Gud – oavsett om man firar detta som Marx eller sörjer det som Kierkegaard. Den stora frågan är hur leva i en värld som rymmer både Gud och den moderna tidsåldern. Hur styr vi religionen mot fredliga mål? Hur försäkrar vi oss mot att religiösa fanatiker inte rättfärdigar religiösa krig med kärnvapen? Hur tryggar vi religionen åt världen – och världen åt religionen?

Guds återkomst kräver ett omjusterat tänkesätt när det gäller utrikespolitik. Under århundradena med religiös fred som följde på fördraget från Westfalen var den utrikespolitiska eliten i grund och botten sekulariserad. Diplomater har haft med några messians­ka trossystem att göra, i synnerhet kommunismen och fascismen, men dessa var i stor utsträckning sekulära snarare än religiösa. Och då religionen återkom med stormsteg till det offentliga livet från 1970-talet och framåt så förblev de inlåsta i sitt westfaliska ramverk; de få diplomater som bibehöll ett livaktigt intresse för religion såg den som en rent privat angelägenhet – ungefär som att tycka om bondage – och bestämt inte något som borde förekomma i deras politiska beräkningar.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Guds återkomst kräver också en revidering av vårt tänkande kring politisk makt – eller rättare sagt krävs ett återupplivande av lite gammalt tänkande, närmare bestämt de amerikanska unionsfädernas från slutet av 1700-talet, som i sin tur stödde sig på sådana liberala storheter som John Locke och David Hume. De amerikanska unionsfäderna förstod religionens dragningskraft; de ville varken avskaffa eller marginalisera den. Men de förstod också hur farlig den är när den blandas med den politiska makten. De talade om ohyggligheterna under de europeiska religionskrigen på ungefär samma sätt som folk idag talar om ohyggligheterna under första och andra världskriget, och de ville försäkra sig om att religionen inte förde med sig samma problem till Nya världen, med sin eldfängda mångfald av sekter och trosläror. Det bästa sättet att göra detta var att bygga en mur mellan tron och makten.

Den religiösa uppgörelsen så som den uttrycks i konstitutionen har aldrig varit enkel. Det finns en ständig spänning mellan en gudlös konstitution och ett överväldigande gudfruktigt folk. Det finns oundvikliga argument om hur gränsen bör dras mellan kyrka och stat. Hur hög borde muren vara? (Sekularister vill att den skall vara ”hög och oändlig som Anderna”, som en person uttryckte det under 1800-talet.) Och exakt vad utgör ett hål i muren? Högsta domstolen lägger ner mycket tid på frågor som huruvida en julkrubba på en allmän plats kan beskrivas som sekulär med tanke på att där finns en ren i plast. Eller var en delstatsdomstol kan uppvisa de tio budorden (i trädgården går bra; i byggnaden går inte).

Men trots det når den två stora mål. Konstitutionen låter religiösa människor konkurrera intensivt om proselyter. Men samtidigt håller den kyrkorna orubbligt åtskilda från staten. Det finns inga biskopar i senaten, som i Storbritannien, inga kyrkoskatter, som i Tyskland. Konstitutionen skyddar icke-troende med en mur mellan kyrkan och staten. Men undviker samtidigt frans­ka statens överdrivna konfessionslöshet. De två största folkliga rörelserna under de senaste två århundradena – slaverimotståndarna under 1800-talet och medborgarrättsrörelsen under 1900-talet – var båda i grund och botten religiösa, de leddes av religiösa människor, fick näring i kyrkorna, rättfärdigades med religiöst språk.

Den sekulära intellektuella eliten trodde att problemet med religionen skulle lösa sig självt om det bara fick tillräcklig tid. Det visade sig att de hade fel. Många religiösa fundamentalister tror att problemet med tvivlandet kommer att lösa sig bara de ber (och värre) tillräckligt mycket. Människor i stora delar av världen betalar ett högt pris för sin fanatism. Det fina med den amerikanska lösningen är att den är bra för alla inblandade – för religiösa människor som vill propagera för sin tro, för sekulära människor som vill vara ostörda av Gud, och för samhället som helhet som, om det styrs rätt, kan rymma en mängd olika trossatser. Amerika är ett lysande exempel för hela världen att det inte bara är möjligt att leva i en värld där både Gud och den moderna tidsåldern är närvarande. Det är ­möjligt att blomstra.

Adrian Wooldridge är redaktionschef i The Economist.

Översättning: Martin Peterson