Detta beror i så fall till 100 procent på den socialdemokratiska dikeskörningen under Stefan Löfven och inte på några egna förtjänster, men sådant blir det dålig stämning om man påtalar över frappuccinon på kansliet. Vinner man så vinner man – skit samma om det var för att motståndaren knappt klarade att stå på benen.

Frågan är bara vad en sådan vinst vore värd. Eller, på politikerprosa: Vad skulle en sådan regering ha för mandat?

Dilemmat påminner om hur brittiska Tories har det. Mot ett Labour under den tjurige amatörpajasen Corbyn kan ingen förlora. Det betyder nu inte att någon blir entusiastisk av alternativet.

En seger är nämligen inget värd när man vet att väljarna mest var trötta på motståndarsidan. Fråga bara Stefan Lövfen, som sitter på ett marängskört mandat grundat på Sverigedemokraternas insteg bland borgerliga väljare. Fråga för den delen Fredrik Reinfeldt, som fick bilda regering utifrån folkets mättnad på Göran Persson.

Nu hade alltså varit en bra tidpunkt för Moderaterna att fundera igenom sin identitet, sin roll i svensk politik, sitt övergripande budskap till den svenska väljarkåren. Andra borgerliga partier har försökt sig på något liknande. Kristdemokraterna har varit föredömligt tydliga: ”Vi står till höger i svensk politik”, sa Ebba Busch Thor när hon valdes. Det borde ha gått hem ganska bra i ett land där ungefär hälften av väljarna brukar uppge samma sak. Men inget kan rädda ett parti med frikyrkostämpel. Folkpartiet, eller vad de nu bytt namn till för att kompensera för att de inte vågar byta partiledare, har i vanlig stil hävt ur sig diverse utspel. Inget har för den skull klarnat.

Och Moderaterna? Senast jag såg en moderat företrädare bete sig som en moderat var under en EU-parlamentsvaldebatt häromåret. De olika Brysselpolitrukerna fick frågan om de tyckte att Sverige borde omförhandla reglerna om införsel av alkoholhaltiga drycker. Samtliga tyckte att EU-medlemskapet hade medfört att vuxna människor fick ta med sig för mycket vin från utlandet. Samtliga, vill säga, utom en. Gud välsigne Gunnar Hökmark.

Det var sista gången Gösta Bohmans ande svävade över partiet. Det unika med Bohman, det som gör att ädla gammelmoderater ständigt åberopar honom, var att han vägrade godta socialdemokratins strävan efter ett perfekt samhälle. Före Bohmans intåg gick konfliktlinjen i svensk politik mellan en socialdemokrati som tjurade över orättvisor och en höger som tjurade över oordning. Från och med Bohman slappnade Moderaterna av, slutade låta som förskrämda kamrerer under belägring av tjänstefolket i någon matinéfilm från 1940-talet, och öppnade en burk Pripps blå på skärgårdsklippan. Man tog fortfarande strid för rättsväsendet och ett starkt svenskt försvar, men med ett helt nytt självförtroende. Sverige inte bara behövde ett starkt försvar, Sverige förtjänade det.

Varifrån kom denna nyvunna självkänsla? Från populismens trygga värme, naturligtvis. Alla partier som gör anspråk på att bilda regering måste omhulda en viss grad av populism. Det har Socialdemokraterna glömt efter Göran Perssons avgång, och Moderaterna redan under regeringen Bildt i början av 1990-talet. I en hätsk debatt med Ingvar Carlsson under valrörelsen 1994 fräste Bildt: ”Jag sysslar inte med symbolpolitik”.

Ja, Bildt förlorade valet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Under reinfeldtåren delade moderaterna helt och fullt Socialdemokraternas perfektionistiska vision. Man lappade och lagade i systemen, man petade och pillade i maskineriet. I grund och botten var man precis lika besatt av ett samhälle utan fel och brister, utan ojämlikheter, utan irrationalitet och rädslor och vanlig hederlig mänsklig kortsiktighet. Till och med vår omvärld förutsattes vara förnuftig – så förnuftig att moderaterna muntert avvecklade vår försvarsförmåga.

Och framåt? Anna Kinberg Batra har det ideologiska allvaret hos en försäkringsmäklare och karisman hos en vikarierande presschef på Scania. Hon kommer säkert att bilda regering; hon kommer inte att leda den.