Människan blev alltings mått och alltings centrum. Vad en människa är och vilka rättigheter som tillkommer henne ansågs vara odiskutabla självklarheter. Men idag är humanismen ifrågasatt – inte av en antihumanism, men väl av en posthumanism som ställer besvärliga frågor om humanismens natur. Posthumanismen problematiserar genom att ställa frågan om vad en människa är och i vilket avseende hon kan tänkas vara unik. På något sätt har pendeln slagit tillbaka. Gudar och monster har gjort comeback, fast i en annan mening. De aktualiserar gränser som är otydliga och därför fyller oss med visst obehag – som vårt förhållande till naturen, andra livsformer och de maskiner som vi lever i allt tätare symbios med.

Med exempel från litteratur, film, tv-serier, internet och andra massmedier ställer Jan Grue, professor i kvalitativ metodik på Institutt for spesialpedagogik vid Oslo universitet, dessa frågor i Det var en gang et menneske. Posthumanisme som tanke og tendens. Han är aktiv som litteraturkritiker, debattör och författare av såväl fackböcker som skönlitterära verk. Det hör till bilden att Grue lider av en neurologiskt betingad muskelsjukdom och därför är rullstolsbunden. Funktionshämningar, hävdar han, har nästan alltid beskrivits som ett problem i den humanistiska världsbilden. Han tillägger syrligt att detta att problemförklara vissa grupper av människor har som bekant en rätt mörk historia. För honom är det mödan värt att pröva posthumanistiska resonemang och ställningstaganden, därför att de är intressanta och uppfriskande provocerande. Själv beskriver han sin bok som ”en humanistisk bok om posthumanismen”.

”Hur går det då med vår syn på döden om det faktiskt är så, att människan håller på att glida ur fokus? Vad är det för död vi vill ha?”

Grue diskuterar humanism kontra posthumanism i sex essäer. En handlar om synen på döden, en annan om jaget och medvetandet i modern litteratur, en tredje om humanistisk kunskapsproduktion och så vidare. Grue har humor och är associationsrik, men det är lätt att som läsare ibland tappa orienteringen i det forsande verbala flödet… vad är det nu, frågar man sig otåligt, han vill komma till? Men det är kanske så här det måste bli när det handlar om en filosofisk inställning som trevar sig fram, som ifrågasätter utan att ha några klara och entydiga svar.

Posthumanistiska tankegångar uppträder tidigt redan hos de nya franska filosoferna, särskilt hos Michel Foucault. Enligt honom är människan en uppfinning, en konstruktion, en artefakt. Om grunden för denna konstruktion skulle komma i gungning och ge vika – ja, då kommer bilden av henne att slätas ut, som ett ansikte ritat i strandkanten. Våra handlingar och utsagor är inte självklart våra egna; de formas av andra individers handlingar och de ramar som samhället ställer upp. Vi tar mycken kunskap för given trots att den ständigt revideras och omformas av historien. Foucault hävdar att vetenskaperna i en given tidsepok har mer gemensamt än vad motsvarande disciplin har i nästa epok. Ett exempel är klassisk filologi som inte liknar modern lingvistik. I klassisk filologi konstruerade man släktträd med en indoeuropeisk stam som grenar ut sig åt olika håll. Det är slående likt de darwinistiska släktträd som ritades under samma tid av biologerna. Högst upp grenade människoarterna ut sig.

När Jan Grue granskar posthumanismen i litteraturen utgår han från den klassiska humanistiska litteraturkritiken. För Harold Bloom kännetecknas den goda litteraturen av att vi känner igen oss själva. Som en motsats till detta – men också god litteratur – nämner Bloom Dantes gudomliga komedi: en vision av världen bortom mänsklighetens gränspålar. Och för litteraturkritikern James Wood handlar det om att skapa en övertygande illusion av världen sådan vi upplever den, något som förutsätter att jaget är en realitet. Mot denna realism ställer Wood ”den hysteriska realismen”, en stil där det narrativa centralperspektivet saknas och där till synes ovidkommande detaljer belamrar framställningen. Det är en värld där mening har ersatts med lösrykta brottstycken, med information. Som exempel på författare som antingen gestaltar eller diskuterar detta nämner och behandlar Grue sedan David Foster Wallace, J M Coetzee och Donald Barthelme. Jag känner varken till Barthelme eller Wallace närmare, men till Grues förtjänst måste jag säga att man blir rätt nyfiken på att läsa dem. Upplever vi något slags paradigmskifte inom litteraturen? Kanske. Svårt att säga.

Hur går det då med vår syn på döden om det faktiskt är så, att människan håller på att glida ur fokus? Vad är det för död vi vill ha? Döden ska vara värdig och – om möjligt – vacker. Det kan vara värdigt att välja att avsluta sitt eget liv när det på grund av sjukdom eller andra plågor blir alltför svårt att uthärda. Med en rad exempel visar Grue att det finns en dödsbejakelse i tiden som förbryllar honom. Vi har ju frigjort oss från urgamla religiösa föreställningar. Döden är inte som på medeltiden en dans av skräckinjagande skelett. Inte heller väntar oss bortom detta livet ett paradis. Den kan handla om att undgå lidandet och maximera det goda livet. Grue kunde ha gått vidare på det spåret och diskutera den egenartade stress som döden utlöser hos den moderna människan. Det är ju en massa saker man måste hinna uppleva innan man dör. Och är man systematisk gör man upp en så kallad bucket list och kryssar av allteftersom önskedrömmarna förverkligas. Upplevelsekapitalet måste placeras så avkastningsgivande som möjligt.

Bejakelsens motpol är förnekelsen. Vi måste ta upp kampen mot döden; rage, rage against the dying of the light som Dylan Thomas skrev när fadern låg på sitt yttersta. Denna inställning finns också i vår samtid. Transhumanismen är en ideologi som hävdar att den snabba teknologiska utvecklingen kommer att göra oss till gudars like. En generation som blir flera hundra år gammal är kanske redan född. Vi som på grund av hög ålder är i otakt med utvecklingen behöver inte likt faraonerna balsamera oss men kan som färska lik låta djupfrysa oss och överlåta åt framtiden att återuppväcka och föryngra oss. Paradoxalt, tycker Grue, när han ställer bejakarna och förnekarna mot varandra. Medan bejakarna har en sekulär inställning, har de transhumanistiska förnekarna hamnat i gamla religiösa tankebanor, menar han. Det är förvisso lätt att läsa in en religiös färgning i föreställningarna om evigt liv, men samtidigt är transhumanisterna ofta ateister och filosofiska materialister. Men jag tror det finns en gemensam nämnare mellan dem som bejakar och dem som förnekar. Det är drömmen om makt, om att ha kontroll över både sitt liv och sin död. I den meningen är även bejakarna goda tekniktroende. Tekniken är ju en inte oväsentlig faktor när man till exempel diskuterar terminalvård och eutanasi.

Grue funderar också över hur posthumanism och transhumanism förhåller sig till humanism. Posthumanismen problematiserar den humanistiska världsbilden, men har inga klara idéer om vart människan är på väg eller vart hon borde vara på väg. Det har däremot transhumanismen. Det är en utopisk lära. Paradiset är inom räckhåll, om vi är villiga att nyttja ny teknik. Det är rentav vår plikt gentemot framtida släkten att göra så. I själva verket är transhumanismen en form av extremhumanism; människan är sin egen lyckas smed och hennes utvecklingspotential är gränslös. Denna bild av transhumanismen är dock alltför enkel. Det är en ideologi med inbyggda motsägelser. Den innehåller nämligen också en underström av teknologisk determinism. Det är inte alltid människan som driver tekniken framåt. Förhållandet är enligt somliga av rörelsens förgrundsfigurer det motsatta. Vi formas av såväl en biologisk som en teknologisk evolution. I förlängningen av ett sådant tänkande finns föreställningen om en super-AI, den punkt där biologisk intelligens ersätts av något annat. Det är faktiskt inte alla transhumanister som oroar sig för ett sådant perspektiv utan som tvärtom välkomnar det i tron att vi nu slipper mänskligt oförnuft. Vi kapitulerar! Ta över rasket! Det låter inte som humanism.

När Grue tar temperaturen på samtiden hämtar han sina exempel från populärkulturen. Som barn på 1980-talet slukade han Marvelserierna om X-men och Spiderman. Nu kan han yrvaket konstatera att det som var subkultur då är mainstream idag. Det görs nu knappast någon ny storfilm som inte har en eller annan superhjälte som huvudperson. Tack vare tekniska framsteg kan man nu framställa dem ytterst trovärdigt på en filmduk. Biobesökarna vet att monster och övernaturliga väsen är fiktioner. Men fiktionerna blir kraftfulla därför att de fungerar som slagkraftiga metaforer. Ett exempel på detta är agent Smith i Matrix, en konkretion i mänsklig form av de maskiner som har tagit över världen och också en spegling av vår skräck för dessa maskiner. När det gäller superhjältarna sätter Grue ljuset på det intressanta förhållandet att många av dem associeras till djur: Batman, Spiderman, Wolverine och så vidare. De har djurets mystik och är utrustade med fulländade kroppar men är samtidigt romantiska avvikare.

Ibland dras det väl stora växlar på vad man kan utläsa om den posthumanistiska diskursen i populärkulturen. Tony Soprano klagar över sitt liv som maffiaboss: I’m getting the feeling that I came in at the end. Den typ av kriminalitet som den klassiska maffian ägnade sig åt är inte längre lika profitabel som nya former av organiserad brottslighet, till exempel inom finansvärlden. Jag har svårt att läsa sådana utsagor som något annat än vad de bokstavligen är. Mr Soprano känner sig malplacerad som brottsling, inte som människa.

De många populärkulturella exemplen väcker också frågor som man inte får några svar på. Varur hämtar en eventuell decentralisering av människan sin näring? Jag tvivlar på att Marvels skapare eller tv-seriernas författare och regissörer har lusläst Michel Foucault. Var finns rötterna? Är det i den moderna genetiken som visat oss att vi i stort sett har samma genpool som andra djur och att skillnaderna i förhållande till andra primater är försvinnande små? Eller är det den nya neurovetenskapen som dekonstruerar jaget och till och med ifrågasätter autenciteten i den mest fundamentala av alla upplevelser: den att vara medveten? Har vår självkänsla fått en allvarlig knäck av maskiner som kan göra allt det vi trodde gjorde oss unika? Kan det vara upplevelsen av att vara utbytbar i en snabbt skiftande ekonomi och arbetsmarknad? Är det kanske ett uttryck för hur desillusionerade vi är av vårt eget släkte med alla dessa krig, folkmord och miljöförstöring? Eller är det den moderna narcissismens baksida: en smygande ångest när identiteten känns bräckligare än någonsin? Eller är det allt detta sammantaget och mer därtilll som håller på att förändra vår världsbild? Det var en gang et menneske är en idérik och intressant bok men den hade blivit ännu intressantare om författaren i samlad form hade diskuterat posthumanismens rötter.