Boken, Pourquoi les riches ont gagné (Varför de rika har vunnit), har en titel efter ett Warren Buffett-citat, ”Klasskampen pågår fortfarande men det är vi, de rika som för den. Och vi som kommer att vinna den.”

Servan-Schreiber konstaterar nyktert att den profetian har slagit in. Han ser också de rikas spektakulära uppgång som symptomatisk för vår tid, med dess två dominerande värderingar – individualismen och penningdyrkan. Inga nutida hjältar är annat än rika: sport- och filmstjärnor och andra artister, liksom superentreprenörerna i världsklass, medan politiska, militära och religiösa hjältar lyser med sin frånvaro.

Servan-Schreiber anlägger till skillnad från Piketty ett populärvetenskapligt – framförallt sociologiskt, men också moraliskt – perspektiv på rikedomen och de rika. Han tar inte som Piketty ideologisk ställning genom att rekommendera lösningar på orättviseproblemen. Kanske beror det på att han själv är född in i en framgångsrik entreprenörsfamilj av tidskriftsförläggare och har mervärdeskapande så att säga i sin genetiska kod.

Hur kommer det sig att antalet rika har ökat så mycket för att idag uppgå till 12 miljoner – lika många som Belgiens invånare (men bara 0,2 procent av världens befolkning) – spridda över hela jordklotet? Redan kapitalismens kreativa destruktivitet med sina utslagningsmekanismer, dess ständigt ökade skaleffekter och nya industrier till följd, har verkat effektivt som förmögenhetsskapare, ända från ståltillverkningens genombrott till den digitala teknologins. Med finanssektorns globalisering och internet har ackumulationen av förmögenheter accelererat våldsamt de senaste årtiondena.

Att de rika på så kort tid har kunnat bli så många beror inte enbart på den it-understödda finansialiseringen av världens tillgångar med förmögenheter som uppstår och förmeras med ljusets hastighet. Den kommer sig också av kapitalismens ”avisning” av kommunismens glaciär – från Kina till det tidigare östblocket. Den har medfört att hundratals miljoner nya konsumenter som tidigare har längtat efter att få berika sig eller i vart fall efter att kunna förse sig med moderna bekvämligheter och konsumtionsvanor nu har släppts fria på tidigare infrysta marknader.

Världens samlade förmögenhetsvärde har ökat med 70 procent bara sedan år 2000! Och det är inte bara de rika som har gynnats, övriga 99,8 procent av jordens befolkning har åtnjutit en standardhöjning i aldrig tidigare skådad omfattning. Antalet fattiga har, från att ha utgjort 70 procent av jordens befolkning vid 1900-talets början nu minskat till 20 procent. Icke desto mindre växer de rikas förmögenheter snabbare än fattigdomsminskningen. Tillväxttakten för de rikas förmögenheter har de senaste åren legat på 7–8 procent årligen och därmed överträffat den genomsnittliga tillväxten i världsekonomin som inte har överstigit 5 procent.

Att Europa trots sin ekonomiska eftersläpning jämfört med de nya tillväxtländerna har behållit en så relativt hög andel av världens tillgångar – nästan lika mycket som både USA och Asien-Stillahavsområdet – beror på att det här finns så många gamla förmögenheter. Därmed kommer Servan-Schreiber in på de moraliska aspekterna på ärvda förmögenheter. Den enda arvtagerskan till L’Oréals tiotals miljarder, Liliane Bettencourt, har ”bara genom att göra sig mödan med att låta sig födas” som Beaumarchais formulerade det om greve Almaviva i Figaros bröllop, i lagens ögon lika stor rätt att njuta av sitt arv och lämna det vidare som den trägne lantbrukaren på sin ärvda släktgård, som hans förfäder har brukat i generationer. Dagens ärvda förmögenheter återfår, som också Piketty har påpekat, sin betydelse i och med globaliseringen som tillåter de rika att spela ut marknadernas och skattelagstiftningarnas fördelar mot varandra för att optimera sin avkastning. Ansträngningarna att kringskära skatteflykt till paradisiska trakter kan inte, påpekar också Servan-Schreiber, bli verkningsfulla i en värld där det bland 192 beskattningsmässigt autonoma stater alltid kommer finnas vissa som är villiga att agera kryphål.

Det ter sig alltså moraliskt problematiskt att en människa som inte har arbetat en dag i sitt liv har kunnat erhålla en lika stark tillväxt på sina L’Oréal-miljarder de senaste 20 åren som Bill Gates, uppfinnare och entreprenör. För maximen om lönen för mödan gäller fortfarande; den blir dock högst diskutabel när lönen antar svindlande proportioner. Därför ter sig bankiren Pierpont Morgans råd att inte investera i företag vars ledare tar ut mer än tjugo gånger vad hans arbetare tjänar skrattretande överspelat när en vd på Frankrikes CAC 40-börs tjänar mellan 400 och 1 500 årsminimilöner.

De rikas akilleshäl är därmed snarare moralisk än rättslig. Särskilt som, vilket subprime-skandalen har visat, banker och andra finansinstitut har varit beredda att ställa miljoner människor på gatan för att tjäna enorma summor. De försöker skyla över att de med den globala finansmarknadens kolossala tillväxt har kunnat hösta in större vinster på spekulation än på sina traditionella ekonomiska funktioner. De gör det med argumentet att deras syfte är att öka värdet av de besparingar och pensioner som aktieägare och fondsparare, ofta pensionärer, har anförtrott dem. Det kan låta försvarbart och belyser svårigheten att moraliskt fördöma kapitalismens funktionssätt.

Om nu aktieägarnas eller fondspararnas intresse av ständig värdestegring prioriteras allra högst, medför det dock att vd:ar utses som varken är kreativa eller utvecklingsbefrämjande företagare eller ingenjörer, utan bara förvaltare; och som inte tvekar att sälja en del av företaget eller stänga en mindre räntabel produktionsenhet för att förbättra börsvärdet. Det som är moraliskt och berättigat för de ena kan knappast samtidigt vara det för de andra, konkluderar Servan-Schreiber. Men om var och en tillämpar sin egen moral, vad händer då med Moralen?

Rikedom har alltid förmått framkalla avund och indignation – ja, skandal och fördömelse (Krösus, Midas); i vår tid är det mer än någonsin berättigat eftersom beloppen i omlopp inte kan ses som annat än otillbörliga i sitt övermått. Marknaderna för finansprodukter är världsomspännande och genererar sådana mängder av pengar att de inte längre har något gemensamt med de förhållanden som rådde för bara ett tjugotal år sen. Dramatiken ligger i att den ofta på religiösa grunder vilande antirikedomsideologin som har rått de två hundra åren mellan franska revolutionen och kommunismens fall, inte längre gäller. Samtidigt har tillväxten på marknaderna för både produktion och konsumtion i de utvecklade länderna stagnerat. Att politikerna därigenom fått arbetslösheten som sin värsta huvudvärk gör att de inte vågar ta strid med de rika. Deras beroende av dessas sysselsättningsskapande är så stort, och de fruktar både att de lägger ner arbetsplatser och emigrerar. Därmed väger de rika tyngre än regeringsmakten, särskilt som de kan slingra sig ur dess fiskala nät genom att flytta runt sitt kapital. Vad förmådde exempelvis den franske socialistiske ministern Montebourg med sitt hot om nationalisering mot den globalt ledande indiske stålmogulen Mittal i dragkampen om stålverket i som den sistnämnde ville lägga ner? Apple är ett annat talande exempel med sina kassatillgångar som överträffar USA:s federala utan att ge upphov till någon nämnvärd sysselsättning där.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Det moraliska dilemma som borde uppstå för de rika, menar Servan-Schreiber, är dessutom inte i stånd att i någon ideologisk mening på allvar utmana eller problematisera deras situation. Det finns inte längre någon motsatt ideologi som gör deras egen – liberalismen som ju dock i grund och botten är ett ekonomiskt system – rangen stridig som ledande värdenorm. Det förhållandet resulterar i det chockerande faktumet att ojämlikheten kan tillåtas öka och accelerera utan några starkare politiska reaktioner. Jämlikhet är visserligen ännu idealet, men protesterna i dess namn har blivit alltmer retoriska och koncentrerade till valtider.

De rika tjänar visserligen fortfarande som politiska syndabockar just i dessa perioder, men mest som föremål för verbala besvärjelser. Paradoxalt nog har det aldrig förr talats så mycket om ojämlikheten och samtidigt gjorts så lite för att minska den. De inskränkande reglerna för bankerna och finansinstituten som med stor möda kläckts i EU:s tilltänkta finansunion blev inte ens en vante, än mindre den olle som de djärvaste rättviseivrarna hade hoppats på. De bidde en tumme. Den vänster som alltid har varit jämlikhetens främsta företrädare har istället – åtminstone i Frankrike men också i hög grad i Sverige – utvecklats till utgifternas och skatternas parti.

Behovet av en moral, eller en ny värdekod är enligt Servan-Schreiber, alltmer överhängande. Men de rika tar än så länge hem spelet på alla fronter, också den moraliska; särskilt om de ägnar sig åt dygdiga aktiviteter som välgörenhet som Gates, Buffett och Soros. De rika har inte bara besegrat politiken, de har blivit de tyngst vägande offentliga aktörerna också i och med sitt allt aktivare stöd till undervisning, forskning och utveckling; och i och med humanitära insatser och välgörenhet i form av stiftelser och donationer och med mecenatskap för konstnärlig verksamhet. De bidrar därmed mer och mer till att finansiera sociala prestationer och därmed till länders sociala stabilitet. Att vara rik är inte längre illa sett, i alla fall har motviljan mot rika och rikedom minskat världen över. Guldkalven är definitivt på återtåg och dansen kring den pågår för fullt.