[J]”ag ville, jag visste, jag vet icke vad att säga, så bäst du förstår.” Raderna ur den oöverträffade pekoralisten A:lfr-d V:stl-nd i ”Å Mors dag” gjorde sig nyss påminda när jag begrundade svårigheten att ändra uppfattning.

Den svenska Natodebatten hör till de frågor där så mycket personlig och politisk prestige investerats att ett sökande och trevande efter de rätta orden är ofrånkomligt. Det är svårt och ibland, även med de bästa av föresatser, blir resultatet inte alltid så lyckat.

Och jag syftar nu på dem som är emot ett medlemskap. Att tänka om, att ändra sig, innebär en intellektuell och inte sällan känslomässig prövning eftersom så mycket står på spel. Det går naturligtvis att driva en ”Non, je ne regrette rien”-linje à la Sven Hirdman, den tidigare Moskvaambassadören och motståndaren till svenskt Natomedlemskap. Men då straffar man liksom ut sig genom att ignorera att nya fakta har tillkommit som ruckat på grundläggande förutsättningar.

Särskilt för många socialdemokrater har därför något av en sanningens minut infunnit sig. Det håller inte längre att döda debatten genom att kalla medlemskapet en icke-fråga. Vi inser nu, vilket till exempel den intellektuellt hederlige och vänsterinriktade Gunnar Wetterberg medger i Expressen, att det inte finns några garantier för att Nato kommer till undsättning till det land som står utanför försvarsalliansen. Detta har fått honom att börja svänga, att börja ändra uppfattning.

Han är säkert långtifrån ensam om att känna och resonera så, men jag fruktar att en prövande och öppen hållning blir svår att upprätthålla ju närmare valet man kommer. Och det lär inte bara bero på hetspropaganda från nejsidan. Ett drygt och triumferande vad-var-det-vi-sade från Natoanhängarna kommer att göra sitt till för att blockera och polarisera debatten.

Men, för att knyta an till textens ledmotiv, jag kan ha fel. Och då sätter jag min lit till det nakna självintresset hos Socialdemokrater och Moderater som båda vet att de inget har att vinna på en rå och uppslitande Nato­debatt när frågan om medlemskapet i sak redan är avgjord. Men fram till dess att vi går med: håll orden i helgd och – för att citera en svensk politiker med retorisk känsla – måla inte djävulsbilder.