Tanken är knappast ny. Thomas Mann skildrade redan under första världskrigets slutskede kriget som en strid mellan västlig civilisation och tysk kultur. Alltså den globala tvekampen mellan en framstegsfixerad anglosaxisk maktsfär och en traditionsvärnande tysk, men i våra dagar rysk sådan.

Traditionalismen vinner mark genom de missnöjespopulistiska partier som nu intar kontinentens parlament, med allt från Front National till Sverigedemokraterna. Det må vara en brokig skara, men de förenas påfallande ofta i vurmandet för familjen, traditionen och nationen. I fråga om utrikespolitik hyser de stor förståelse för den ryska doktrinen och idén om att det måste finnas krafter som balanserar västvärldens intressen, eller postmodernisternas om man så önskar.

Det hela är besynnerligt, eftersom värnandet av små gemenskaper, god karaktär och patriotism knappast står i motsats till den västerländska traditionen. Det utgör tvärt om väsentliga delar av den. Men det är svåra ämnen som de flesta partier knappt ens vill ta i med tång. Och urvalet för det stora segment av konservativa genomsnittsväljare, som valet slutligen handlar om, har därför varit begränsat.

Inte sällan har den europeiske väljaren ställts inför en socialdemokrati som investerat hela sitt existensberättigande i en ständigt expanderande välfärdsstat. Dilemmat är bara att få av kontinentens välfärdsstater fortfarande expanderar. Mot detta står en borgerlighet som istället investerat sitt existensberättigande i att främja globalisering och att stärka själlösa institutioner likt EU. Dilemmat är bara att dessa saknar både folkligt gillande och demokratisk legitimitet.

Inget av alternativen framstår som pålitligt för väljare som söker trygghet i en föränderlig värld. De blir alienerade inför vad som slarvigt kallas för det politiska etablissemanget. Många genomsnittsväljare känner sig helt enkelt svikna av sina forna partier, men däremot förstådda av missnöjespopulismen och dess vurm för fosterlandet. Med löftet om en värld som står oberörd av tidens järtecken omfamnar de gärna traditionalismens partier, oavsett vilken politik som kommer på köpet.

Året är 2015. Rysslands Vladimir Putin står ohotad. Frankrikes Marine Le Pen är en huvudkandidat i det kommande presidentvalet. Sveriges Jimmie Åkesson betraktas i mångas ögon som oppositionsledare sedan Decemberöverenskommelsen. Det våras för traditionalismen, och etablissemanget står fortfarande svarslöst om hur man stoppar missnöjespopulismens framgångar i opinionen.

En väg är att erbjuda dem som lockas av traditionalismen alternativ, genom att de etablerade partierna erkänner att sådant som tradition och nationell gemenskap faktiskt är relevant för fler väljare än högerextrema. Det kan tyckas väl enkelt och banalt, men betänk, med vad annat kan traditionalismen konkurrera? Och just eftersom det är naturliga delar av det västerländska arvet, kan bejakande av traditionerna även bli räddningen för de öppna gränser som riskerar att stängas om traditionalisterna får makten över parlamenten.

Det torde kort sagt finnas mycket att vinna för den ”postmodernist” som kostar på sig att bli en smula mer traditionell.