Vi kan ställa upp hypoteser om hur det fungerar, göra förutsägelser och testa dessa förutsägelser med experiment. Från männi­skors beteenden kan vi dra slutsatser om vad som rör sig i deras inre och vad de därnäst kan tänkas göra. Men ställda inför frågor om det mentala livets natur – om vad det är att uppleva sinnesintryck, ha känslor och att vara medveten om ett jag – har forskarna länge gjort halt och lämnat fältet öppet för filosoferna. När man är medveten om sin medvetenhet är perspektivet förskjutet från tredje till första person. Introspektion är en ur naturvetenskaplig synvinkel tvivelaktig sysselsättning eftersom ingen kan kontrollera introspektörens observationer.

Filosofen David Chalmers funderingar kring sådana problem på 1980-talet gav faktiskt den neurovetenskapliga forskningen en vitamininjektion. Chalmers skilde Det Svåra Problemet från Det Enkla Problemet. Det Svåra Problemet är hur materia kan producera något så till synes väsensskilt som medvetenhet. De Enkla Problemen är att försöka förstå hur hjärnan och sinnesorganen fungerar och sätta detta i relation till det mentala livet. I väntan på att en dag kanske lösa Det Svåra Problemet behöver man inte sitta med armarna i kors; det finns massor med Enkla Problem att tackla (även om de inte alltid är så enkla).

Så tänker även en av dagens ledande kognitionsforskare, Anil Seth, professor vid universitetet i Sussex. Hans bok Being You är ett stycke gedigen och mycket läsvärd populärvetenskap. Seth liknar utvecklingen inom sitt forskningsområde vid den som skett om livets natur. Vitalisterna antog att liv i sig var en mystisk kraft, ett slags laddning eller substans som besjälade död materia. Så småningom upplöstes livets problem i ett antal delproblem som biologer, kemister och fysiker kunde lösa. Reproduktion, metabolism, homeostatisk självreglering – allt gick att förklara mekanistiskt. Det punkterade vitalismen och Anil Seth menar att något liknande nu kommer att hända med gåtan om tänkande materia. I takt med att vi lyckas lösa De Enkla Problemen kommer Det Svåra Problemet att förblekna. Medvetenhet blir en naturlig komponent i en fysikalistisk världsbild.

Stämmer det? Ja och nej. Livet är ingen sås som vissa ting har dränkts in med. Men livets mysterium består. Dess fokus har bara förskjutits. Gåtan är nu en del av materiens gåta. Stick i stäv med termodynamikens andra lag om alltings pågående­ sönderfall uppstår öar av låg entropi, det vill säga: hög ordning, det vill säga: liv. Medvetenhetens gåta kommer förmodligen att vara ännu svårare att lösa än livets. Och till syvende och sist kommer inte heller den att vara löst, den har bara skiftat karaktär.

Men det betyder inte att en fysikalistisk utgångspunkt är fruktlös. Det finns grepp med vilka man kan objektifiera medvetenheten. Graden av medvetenhet går faktiskt att mäta numeriskt i samma mening som man mäter värme med en termometer. Med TMS – transkraniell magnetisk stimulering – skickas en kraftig elektromagnetisk puls genom hjärnan. Den är inte skadlig och orsakar inga obehag. Det uppstår ett ”eko” i hjärnan; olika delar av hjärnbarken aktiveras, tänds och slocknar i ett komplicerat mönster som drar ut över tid. Mönstren bearbetas med en algoritm av samma typ som används när man komprimerar bilder digitalt. Hur långt det går att komprimera mönstret är ett mått på dess komplexitet. Metoden har testats på neurologiska patienter och korrelerat väl med olika grader av medvetenhet. Den kan bli användbar kliniskt. Seths forskningsgrupp är också involverad. Man försöker med EEG och med samma algoritm mäta medvetenheten i friska, spontant arbetande hjärnor.

Det är numera ett neurovetenskapligt huvudspår att förklara kognitions­processen med vårt behov av förutsägelse. Hjärnan bearbetar material från sinnesorganen, testar det mot tidigare erfarenheter och drar praktiska slutsatser om hur kroppen ska förhålla sig i den omedelbara framtiden. Vanligen beskrivs detta som att medvetandet läser av data från en objektiv, av medvetandet oberoende verklighet. Förnimmandet är en process utifrån och in. Ändå vet vi att upplevelsen av exempelvis färgen röd är en tolkning av vad som händer när ljus av en viss våglängd reflekteras mot en yta av en viss beskaffenhet. Anil Seth tycker att processen bäst beskrivs som en rörelse inifrån och ut. Det vi upplever är ”en kontrollerad hallucination”. Hela tiden försöker vi tolka signalerna utifrån och gissa oss till vad som är deras upphov. Ett objekt som närmar sig oss eller som vi rör oss kring genererar ständigt nya signaler och vi kan minimera osäkerheten söka oss fram till den i varje läge bästa gissningen. Skillnaden mellan hallucination i ordets vanliga mening och ”kontrollerad hallucination” är att i det senare fallet är vi ense om vad vi upplever och kallar det för verklighet. Ett annat sätt att uttrycka skillnaden är att vi hallucinerar icke-kontrollerat när vi slutat leta efter en orsak till signaler utifrån.

Vad forskare som Anil Seth kommer fram till är att själva hjärnan är en forskare som arbetar med den för vetenskapen så viktiga metodologi som kallas Bayes inferens. Den jämför och prövar sannolikheter och är ständigt beredd att förkasta det som i ljuset av nya data inte längre är lika sannolikt som det först verkade. Det är denna process i sig som vi upplever som medvetenhet.

Kroppen är en viktig förutsättning för medvetenhet. Våra upplevelser av världen omkring oss och om oss själva i densamma sker med, genom och i våra levande kroppar. Hjärnan tolkar inte bara objektrelaterade signaler utifrån utan också signaler från den egna kroppen – och de kan upplevas som en känsla, ett stämnings­läge eller som en manifestation av jaget. Här ansluter sig Anil Seth till Antonio Dama­sios teorier om hur kroppssignalerna översätts till fruktan, vrede, glädje eller förälskelse. Än en gång är den bayesians­ka hallucinationsmaskinen igång för att ringa in en känsla, något som i sin tur både triggar beteenden och kan ge en feedback som påverkar hjärta, muskler, hormoner och andra kroppsparametrar.

Så långt skulle Anil Seth lika gärna ha kunnat kal­la sin bok Being. Men i vissa lägen gissar hallucinationsmaskinen att orsaken till vissa inre signaler måste vara ett mycket speciellt objekt – ett jag. Så frågan är om boken bör heta Being You eller rentav Being No One. Vad är det att vara du? Det är själva kärnan i känslan att vara vid liv. Vi äger våra kroppar på ett sätt vi inte äger andra objekt. Men jaget har många lager. Utöver kroppsjaget finns det perspektiviska jaget – föreställningen att jaget är en punkt någonstans in­nanför pannan och bakom ögonen. Ett annat jag är det viljande subjekt som äger sina handlingar och upplever sig ha en fri vilja. Det narrativa jaget är den berättelse vi konstruerar om oss själva på basis av våra inte alltid så tillförlitliga minnen. Till detta kan läggas ytterligare en nivå: det sociala jaget som sysslar med vad jag tror att andra tror om mig.

Det finns extrema neurologiska tillstånd som visar oss hur bräckligt jaget är. Ett exempel är vad som hände den brittiske musikforskaren och körledaren Clive Wearing. På höjden av sin karriär drabbades han av en omfattande hjärninfektion. Wearing förlorade sina långtidsminnen och hade svårt att bilda nya. Han lever i ett nu som varar upp till högst trettio sekunder; hans liv har blivit en kontinuerlig serie uppvaknanden från ingenting. Ett annat märkligt tillstånd är Cotards syndrom, där den drabbade betvivlar sin egen existens eller till och med tror sig vara död. Det är inte ett jag man har förlorat; istället har det perceptuella maskineriet som tolkar och kontrollerar kroppens signaler spårat ur.

Det går också att manipulera jaguppfattningen experimentellt. Ett gammalt välkänt exempel är gummihandsillusionen. Försökspersonens hand blir struken med en mjuk borste utom synhåll för densamme samtidigt som en synlig gummihand stryks synkront. Försökspersonen upplever då en stark känsla av att gummihanden är hans egen hand.

Det för oss till frågan om experimentella bevis. Läsaren kan så här långt ha fått en känsla av att Anil Seth är en teoretiker som svävar omkring i de vidlyftiga hypotesernas rymd. Det stämmer inte. Han försöker testa sina hypoteser med experiment och redogör för en del av dem i Being You. Men experimenten utmynnar i resultat som man kunde ha förväntat sig utan att vara på samma tåg som Anil Seth. Vad man skulle önska sig är att teorin förutsäger ett resultat som går stick i stäv med vad vi intuitivt förväntar oss. Som experimentet med gummihanden som utformades och genomfördes långt före Seths tid. Det är just sådana kontraintuitiva resultat man skulle vilja ha. Det är inte Seths fel att det är svårt att designa sådana experiment på just det här området. Hans egen forskargrupp har på sätt och vis torpederat gummihandsexperimentet genom att visa att illusionen inte är ett generellt fenomen. Förutsättningen för att uppleva illusionen tycks vara att man är mycket mottaglig för hypnotisk suggestion. Aldrig får man vara riktigt glad.

Att vara du är att koppla sitt mentala liv till de fysiologiska realiteterna. Vi kan förvänta oss att även djur – åtminstone däggdjur med en hjärnstruktur liknande vår egen – har någon form av medvetenhet. Det för oss närmare naturen. I ett slutord hävdar Anil Seth att utforskningen av medvetenhetens mysterier är ett slag mot mänsklig exceptionalism på samma sätt som den kopernikanska världsbilden och darwinismen har varit det. Jag är inte så säker på att han har rätt. Att ha en stark upplevelse av individuell identitet kanske skiljer oss mer från djuren än vad vår intelligens och kommunikationsförmåga gör. Och det är väl just det bästa med Being You – att den är så pass öppen och idérik att den stimulerar läsarens eget tänkande.