Donald Trump. Marine Le Pen. Jimmie Åkesson. Nigel Farage. Och många andra. Alla är symtom på ett om inte globalt så åtminstone västerländskt fenomen. Fram till nu undanskuffade och tystade grupper har börjat ta sig ton. De gör det till eliternas och etablissemangets förfäran och indignation. Dessa obildade, korkade och oborstade människor, som antagligen är rasister, xenofober, homofober och islamofober, bör också fortsättningsvis hålla tyst och låta andra tala på deras vägnar.

Vanligen avfärdas dessa nya röster som populistiska och i flera fall stämmer det. Men att kalla någon för populist är ett dåligt argument eller egentligen inget argument alls. ”Populism” är ofta bara en glosa som beskriver en populär åsikt som talaren eller skribenten ogillar. Den kommer i många former som kan vara svåra att placera in på den alltmer obrukbara vänster-högerskalan. Numera finns det både en vänster- och en högerpopulism som förenas i sin motvilja mot verkliga och påhittade etablissemang.

Inom postkolonial teori har man länge talat om hur subalternen har fått röst och börjat tala. Då handlade det om postkoloniala subjekt, nu har subalternen dykt upp på hemmaplan, i alla fall i USA. Den nya subalternen är den vita fattiga arbetarklassen eller, kanske riktigare uttryckt, allt oftare arbetslösa klassen som blivit globaliseringens förlorare. Den fick hållas så länge den inte gjorde något väsen av sig och inte störde de fina och framgångsrika. Den var white trash, vita sopor eller vitt skräp, och behandlades därefter.

Den som bara läser dagstidningar eller ser på tv kan få för sig att Amerikas vita underklass är ett nytt fenomen, ungefär lika gammalt som Donald Trumps kampanj för att bli USA:s president eller på sin höjd jämnårig med Tea Party-rörelsen. Fel. Den har funnits där ända sedan de första européerna steg i land i den nya världen, alltså mycket längre än vad USA har existerat.

I sin bok White Trash skildrar Nancy Isenberg, professor vid Louisiana State University, denna grupp från allra första början fram till idag. Innan pilgrimerna anlände till Plymouth Rock 1620 fanns det fattiga européer på den amerikanska kontinenten. Liksom senare i Australien kom man att använda dessa nya områden som ett slags avstjälpningsplats för allsköns löst folk. Det var ett sätt att tömma fängelserna i England, att göra sig av med lösdrivare, prostituerade och tiggare. Soldater och sjömän som hade blivit för gamla eller svaga för att tjäna i Hans majestäts armé eller flotta, skeppades över till de nya kolonierna. Jamestown, i vad som idag är Virginia, blev ett militärt arbetsläger som mest fanns till för att skydda engelska intressen och berika investerare i den gamla världen.

Möjligen rådde ett slags anarkistisk jämlikhet i början, men den blev i så fall kortvarig. Det dröjde inte länge förrän Jamestown skiktades enligt klasser. Markägare tvingade lantarbetare att leva under slavliknandet förhållanden. Klassamhället fanns tidigt på plats. Längre norrut var situationen knappast bättre. I Massachusetts talade John Winthrop om ”a shining city on a hill”. Staden var kanske glänsande, men inte demokratisk. Winthrop avskydde demokratin; den värsta och lägsta formen av styrelseskick. Gud hade nämligen så vist skapat värden att somliga var ämnade att vara rika, andra att vara fattiga, somliga att styra, andra att tjäna.

Isenberg visar att föreställningen om Amerika som det klasslösa samhället redan från början var en lögn. Sant är dock att klasserna såg annorlunda ut i den nya världen. Det var inte en fin stamtavla som gav klasstatus, utan materiella tillgångar, speciellt då i form av vidsträckta jordegendomar; hudfärg var också en tidig klassmarkör. Isenberg kunde gärna lite mer ha betonat det sistnämnda. Hennes klassanalys koncentrerar sig på den vita underklass som gick under namn som ”rednecks”, ”crackers” och flera andra ännu mer nedsättande namn. Till skillnad från den urbana underklass som fanns i till exempel London, var dess amerikanska motsvarighet huvudsakligen lantlig, den höll till i Carolinas träskmarker och i Appalachernas bergstrakter.

Flera av den liberala demokratins förgrundsgestalter råkar illa ut i Isenbergs berättelse. John Locke, av många sedd som liberalismens fader, var med om att utarbeta Fundamental Constitutions of Carolina (1689) där det utan omsvep fastslogs att ”varje fri man i Carolina ska ha absolut makt och auktoritet över sina negerslavar”. Denna författning förespråkade ett närmast feodalt samhälle.

George Washington må ha slagits mot England, men han följde den brittiska traditionen att låta de lägre klasserna utkämpa de högre klasserna krig. De utan jord förstod det och menade att det inte fanns någon anledning för de fattiga att kriga eftersom de inte hade något att försvara och heller ingenting att förlora. Inte ens Thomas Jefferson klarar sig oskadd genom Isenbergs granskning. Han var full av klassfördomar, menar hon, men hon har svårt att riktigt säga vilka eftersom Jefferson skrev en sådan förledande vacker prosa.

Den första amerikanska president som på allvar försökte ge röst åt den vita underklassen var Andrew Jackson, som naturligtvis möttes av förakt från Amerikans politiska aristokrati. Riktiga amerikaner, enligt Jacksons anhängare, var hårda och gärna brutala män från Tennessee och Kentucky. Jackson spelade efter helt egna och nya politiska regler. Hans retorik bröt mot alla regler om förfining. Som många redan har påpekat, så anknyter Donald Trump till Andrew Jackson-traditionen i amerikansk politik, en tradition som består bland annat av en falsk folklighet och en anti-intellektualism som också den ibland kan vara falsk.

Isenberg gör gällande att utan klassanalys kan man inte förstå USA, där tongivande röster länge har hävdat att den vita underklassen bara har sig själv att skylla. Den som arbetar hårt kan, påstås det, förverkliga den amerikanska drömmen. Det är bara lättingar och oduglingar som fastnar i fattigdom. Under första hälften av förra århundradet menade somliga att det var något genetiskt fel på de fattiga, som inte borde få föröka sig fritt. Denna tanke visar sig ha gamla amerikanska anor. Ingen mindre än Jefferson menade att då vi försöker avla fram vackra hästar och hundar, så varför bör vi inte göra samma sak när det handlar om människor?

Det är en dyster bild av USA som Isenberg målar upp. Ljuspunkter finns: Franklin Roosevelt med sin New Deal och Lyndon Johnson med sitt projekt The Great Society ville båda göra något åt fattigdomen. Författare som John Steinbeck visade att fattiga ofta var offer för omständigheter de själva inte kunde kontrollera. Numera har de vita soporna dessutom gått och blivit en del av underhållningsindustrin. Elvis Presley och Dolly Parton hör dit, liksom i USA populära dokusåpor som Duck Dynasty.

Politiker vill gärna ge intryck av att de känner för de fattiga, att de minsann också är white trash genom att klä sig i slitna jeans och bege sig ut för att jaga änder, men i vanliga fall är det mest ett slags populistiska Potemkinkulisser. Politikerna vill ha röster för att sedan fortsätta att förakta dessa, med Hillary Clintons ord, deplorables.

Men bilden är inte entydig. Det finns vägar ut ur fattigdom och bort från white trash-livet även om vägarna är få och smala. För att lyckas krävs inte bara det ständigt åberopade hårda arbetet utan också en god portion tur.

Den som tvivlar rekommenderas att läsa Hillbilly Elegy av J D Vance, som till stora delar bekräftar många teser i Isenbergs bok men som också visar att bilden inte alltid är lika mörk.

Hillbilly Elegy, som har blivit en bästsäljare, är en självbiografisk skildring av en bonnlurk som växte upp i Kentucky och Ohio. Det handlar om den del av USA som hamnat på efterkälken och som har sjunkit allt längre ner i fattigdom. De som sett den lysande amerikanska tv serien Justified som utspelar sig i Harlan County, Kentucky kommer att känna igen sig.

I Hillbilly Elegy får verkliga människor, som ofta bara är statistik i akademiska avhandlingar, gestalt och röst. Författarens morfar och mormor flyttade från Appalacherna till Ohio i hopp om att hitta ett bättre arbete eller ett arbete alls. Arbetet fanns där – ett tag i alla fall innan globaliseringen flyttade det till något land i Asien.

J D växte upp i en i högsta grad dysfunktionell familj där mamman hade en lång rad av män som flyttade in och ut. Klippan i J D:s tillvaro blev hans mormor, kallad Mamaw. Hon fanns där som tillflyktsort när J D:s mamma låg utslagen av droger eller misshandlades av en man eller bara försvann. Det fanns till en början ingenting som skilde J D från hans skolkamrater. Hans liv verkade utstakat: småjobb eller arbetslöshet, några barn med olika kvinnor som han skulle överge och på så sätt säkra att barnen växte upp utan en man i hemmet som delade ansvaret för deras uppfostran. Varför skulle J D:s liv skilja sig från andras?

Det är ett liv som skulle inbjuda till en självömkande skildring men av sådana känslor finns mycket lite. Visst fanns det rika och välbeställda, advokater och läkare som bodde i stora, fina hus, men de utgjorde en annan nästan overklig värld. J D och hans klasskamrater svalt inte, åtminstone inte ofta, men de levde hela tiden på marginalen. Också en liten men oförutsedd utgift – en bil som gick sönder, ett besök hos läkaren – kunde leda till katastrof. Missbruk och våld var ständigt överhängande hot. Mamaw såg till att hennes bössa var laddad och i dessa trakter var det inget tomt hot.

Ett par decennier under förra seklets senare halva var på många sätt den amerikanska drömmens förlovade tid. Industrin gick på högvarv: kolgruvor i Kentucky och stålverk i Ohio erbjöd säkra och jämförelsevis välbetalda arbeten. Det var också på flera sätt en sluten värld där familjelojaliteter var viktiga. Den som sa något ofördelaktigt om J D:s mamma eller syster kunde räkna med att få ordentligt med stryk. Våld var här det första och vanligen enda sättet att lösa konflikter. Att J D alls överlevt för att berätta sin historia är något av ett mirakel. Hans drogade mamma körde nästan ihjäl både honom och sig själv.

Utan att riktigt kunna förklara det för sig själv eller för sina läsare, tar J D:s liv en dramatisk vändning, men utan Mamaw hade det aldrig gått. Han klarar sig bättre i skolan, tar värvning i marinkåren, kommer in på universitet och som kronan på verket tar han till slut examen vid Yale Law School. Han har lämnat det gamla bakom sig.

Visst kan den stora staten hjälpa – LBJ:s Great Society – men bara till en ganska ringa grad. Ingen stat kan lösa våra problem. Att skylla på Bush eller Obama eller storföretagen är ingen lösning. Lösningen ligger, och här talar Vance som en ganska typisk amerikan, på det individuella plant. Han betonar familjens betydelse. Inte undra på att det av mormoner dominerade Utah med en stark kyrka och hela familjer i all statistik visar bättre resultat än Kentucky och Ohio. Hillbilly Elegy mynnar ut i en hyllning till konservativa värden. Och det gör också Yuval Levins omtalade bok The Fractured Republic.

Amerika har gått sönder där det en gång stod enat och homogent. Klasser står mot varandra, kulturkrigen rasar. Detta var också en av teserna i Daniel T Rodgers utmärkta bok The Age of Fracture som Levin märkligt nog ingenstans ens bevärdigar med ett omnämnande.

Både vänster och höger, Demokrater och Republikaner, ser tillbaka till en svunnen tid då landet var helt. Båda partiernas försök att återskapa det förlorade paradiset är dömda att misslyckas, menar Levin. Båda grupperna lider av en nostalgi som lägger hinder i vägen för konstruktiva sätt att nalkas dagens problem. Demokraterna ser tillbaka på stabil värld med stora fabriker, mäktiga fackföreningar och en stark centralstat som egenmäktigt fördelade landets tillgångar. Storebror visste bäst. Ekonomin växte varje år med fyra eller fem procent.

Ronald Reagans intåg i vita huset 1981 bröt med allt detta. Reagan uppmuntrade fria och öppna marknader, var övertygad om att kommunismen kunde besegras och att välståndet kunde växa utan att välfärdsstaten växte.

Idag ser situation helt annorlunda ut. Fabrikerna har försvunnit. Kommunismen är besegrad, men välståndet växer inte längre medan den federala staten fortfarande gör det. De rika har blivit rikare och resten har i många fall blivit fattigare eller i bästa fall lyckats klamra sig fast vid vad de redan har.

Enligt Levin har de stora partierna inget att komma med som passar dagens situation. Båda har den verklighetsfrämmande ambitionen att återskapa en värld som inte längre är möjlig. Demokrater har fastnat i vad Levin kallar ett socialdemokratiskt paradigm. De tror att den stora staten med hjälp av inhyrda experter har alla lösningar. Republikaner misstror sådan centralstyrning och fäster istället sin förhoppning till den fria marknaden som med individuella aktörer ska hitta svaren på alla upptänkliga problem.

Levin, som inte är liberal i europeisk mening utan konservativ, ogillar den kulturella revolution som betonar individualism. Att hitta sig själv, att uttrycka sig själv, har blivit ett mål och ett värde i sig. Han tycker sig leva i en värld som fallit sönder och som nu består av en stor stat på ena kanten och individuella aktörer på den andra, men ingenting eller i alla fall väldigt litet däremellan. Ett sådant samhälle skapar sin egen onda spiral. Ju ensammare och isolerad den enskilda människan blir, desto större blir hennes beroende av välfärdsstaten som nu förväntas ta hand om alla problem som tidigare löstes på lägre nivåer.

Levin förespråkar subsidiaritetsprincipen, det vill säga: att makt och inflytande ska delegeras så lång ner i samhället som möjligt, att sociala och politiska frågor ska lösas så nära de närmast berörda som möjligt.

Men det visar sig vara lättare sagt än gjort för en av de bärande, och ofta upprepade, tankarna i The Fractured Republic är att just de institutioner som skulle kunna hjälpa enskilda människor och vara en motvikt till den stora staten håller på att försvinna om de inte redan har gjort det. Levin anknyter här till Robert Putnams omtalade bok Bowling Alone.

Det gamla samhället med familj, fack, kyrka, läsecirkel, har som han säger ”urholkats” och kvar finns bara de två ytterligheterna. Dels den stora staten som vill inbilla oss att den har svar på alla frågor, något som Levin fördömer som en skadlig kvarleva av socialdemokratisk kunskapsteori, dels allt hjälplösare individer som är ivrigt upptagna med att finna sig själv men som riskerar att bli besvikna på vad de hittar.

Levin hävdar att konservatismens mål måste bli att återskapa det lokala samhället och dess speciella former av gemenskaper: ”Vårt nationella uppvaknande kommer till sist att bero på vår förmåga att återskapa institutioner med mänskliga dimensioner och med olika former och innehåll: familjära och samhälleliga, sociala och politiska (av olika partier), välgörenhetsorganisationer och affärsdrivande företag, skolor och religiösa inrättningar, heliga och profana. Vi kommer att återvinna vår styrka och dessutom vår enighet genom att leva mera av våra liv i ögonhöjd med varandra.” Riktigt hur detta ska gå till får vi inte veta utan ”det får bli den kommande generationens uppgift”.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Han är på det klara med att det inte finns någon väg tillbaka, men han ägnar sig mer åt att gestikulera litet vagt än att tydligt staka ut en väg som leder framåt. Det kan ju till och med vara så att många faktiskt föredrar en extrem individualism och en stark stat framför ett civilsamhälle som kan upplevas som en påtvingad och kvävande gemenskap. På ett mera akademiskt, sociologiskt plan kommer han till insikter som liknar Vances i Hillbilly Elegy. Vi behöver så att säga alla en Mamaw i vårt liv.

Kanske är Levin ändå alltför dystopisk i sin analys av dagens USA. Det finns ett lokalt civilt samhälle där vi lever tillsammans just i ögonhöjd. Den lilla värld som vi vanligen tar för given har fått sin filosofi formulerad i Nancy Rosenblums Good Neighbors. Rosenblum, som är professor i statskunskap vid Harvard, menar att grannar och grannskap utgör ett slags den amerikanska demokratins substrat. Hon betonar att det inte är detsamma som familjen eller gruppen, utan något helt eget med egna litet, eller ofta mycket, vaga gränser. Det finns ingen klar linje mellan grannar och icke-grannar, utan bara ganska suddiga distinktioner. Och det är precis så det ska vara.

Grannar kommer och går. De skapar nya och flyktiga lojaliteter som Rosenblum beskriver med hjälp av sociologisk och historisk litteratur, men också med skönlitteratur och egna erfarenheter. Det var en bråkig granne som fick henne att börja skriva Good Neighbors.

Den goda grannen intar en plats mellan familjemedlemmen och den vanliga medborgaren. Kärlek och trohet är för vänner. Välgörenhetsarbete är för stora själar. Rättvisa är för alla medborgare, skriver hon. Här någonstans, mellan dessa ytterligheter, hamnar ”vardagsdemokratin” med sina egna uppförandekoder. Rosenblum insisterar på att det just är egna regler som gäller här och inte ett slags uttunnad familjerelation eller en starkare variant av den allmänna demokratin.

Resonemanget om goda grannar är djupt rotat i den amerikanska historien där just grannar var det enda nybyggare kunde lita på. Staten var långt borta. Mycket av detta verkar finnas kvar, i alla fall om vi får tro Hillbilly Elegy.

Vanligen tar sig denna grannfilosofi helt odramatiska uttryck. En vänlig nick, Ett ”Hur mår du?” och annat föga anmärkningsvärt. Men den kan också ställa oss inför moraliska frågor. Om vår granne ber oss vattna hans blommor när han är bortrest och blommorna visar sig vara marijuanaplantor, ska jag då skvallra till den stora staten eller sätter jag grannsämjan högre?

Det finns en balans här mellan att bry sig och inte bry sig. Live and let live, som Rosenblum kallar det. Den balansen ser förstås olika ut på olika håll. I New York nickar man kanske i farstun och ringer polisen när man inte sett sin granne på länge och det börjar lukta konstigt. I idylliska villaförorter står människor närmare varandra och ser grannen som första resurs när något går fel.

Grannarna blir en lifeline när någon drabbas av en hjärtattack eller inbrott. Att knacka på grannens dörr kan vara ett sätt att avbryta bråk innan det urartar i våld, men det kan också vara ett sätt att lägga näsan i blöt. Här finns inga fasta regler eller böcker där man kan få reda på hur man ska handla.

Det närmaste man kommer en sådan bok är faktiskt Good Neighbors som får läsaren att se hur dessa vanligen så odramatiska relationer utgör en av grunderna för demokratin. Hon är emellertid inte blind för dess mörka och brutala sidor. Hon nämner hur japanska grannar plötsligt blev till potentiella förrädare och utan större protester från sina grannar sattes i läger under andra världskriget och hur grannar över natt kunde förvandlas till lynchmobb i amerikanska Södern.

Man kan läsa Rosenblums bok som ett slags korrektiv till Levins Fractured Republic, men också som ett stöd för några av dess argument. Levin talar sig varm för de små informella sammanhangens vikt och hur dessa hotas av en, enligt honom, överdriven individualism som fräter sönder gamla lojaliteter. I Hillbilly Elegy beskriver J D Vance hur han lyckades ta sig ur sin fattiga miljö tack vare stöd från familjen. Den som inte har en sådan har i alla fall sina grannar som kanske inte fyller Levins alla krav på små gemenskaper. Men idag när allt fler människor bor ensamma, ibland tvingade därtill, ibland för att de vill ha det så, är kanske grannen vårt sista hopp.