Fem poliser avskedas och åtalas för dråp. Till skillnad från i många liknande fall är samtliga inblandade svarta: Tyre Nichols, poliserna som misshandlade honom till döds, liksom polischefen. Svarta utgör cirka 65 procent av invånarna i Memphis. Inga demonstrationer följer efter övergreppet, antagligen därför att polismyndigheten agerat så snabbt och öppet. Fallet ändrar inte på det faktumet att svarta människor, som utgör cirka 12 procent av befolkningen, i oproportionerligt hög grad utsätts för våldsamma polisingripanden. Av nära 1 100 människor som sköts till döds av polisen under 2022 var 389 vita, 225 svarta och 120 latinos.

Justin Pearson från Memphis är ledamot av representanthuset i delstaten Tennessee. Tillsammans med två andra ledamöter deltar han den 30 mars, i representanthusets byggnad, i en demonstration i protest mot det vapenvåld som nyss krävt sex liv i en skola i Tennessee. Den republikanska majoriteten i representanthuset beslutar att utesluta Pearson, som är svart, och en annan svart ledamot, Justin Jones, dock inte den tredje protesterande ledamoten, Gloria Johnson, som är vit. (Pearson och Jones återväljs inom några dagar.)

Memphis har sedan länge varit en konflikternas knutpunkt. Hit kom i april 1968 Martin Luther King för att uttala sitt stöd för den strejk som svarta renhållningsarbetare inlett, ett engagemang som var en del av hans budskap om rättvisare ekonomisk fördelning. Här mördades han, vid 39 års ålder. Med tiden blev han till en ikon. Enbart i USA är ett tusental gator uppkallade efter King.

”King riktade skarp kritik mot Vietnamkriget och mot ekonomiska orättvisor och kom på kant med sådana i etablissemanget som tidigare stött honom.”

Otaliga böcker har skrivits om hur en baptistpastor i Montgomery, Alabama, där svarta människor inte fick sitta var man ville på stadens bussar, ledde en protestaktion som segrade efter ett års kamp. Som under kommande år predikade icke­våld mot segregation, som ledde aktioner som trots misshandel och masshäktningar leder till nya avgörande segrar och banade väg för en lagstiftning som år 1965 gav alla amerikaner lika rösträtt. (Äldre än så är inte demokratin i USA.) Som förknippas med sitt stora tal vid demonstrationen i Washington 1963, där han uttalade orden I have a dream. Som tilldelades Nobels fredspris år 1964, den yngste pristagaren någonsin.

Jonathan Eig, som tidigare bland annat skrivit en biografi över Muhammad Ali, uppger att hans nya biografi över King bygger på tusentals nya källor: dokument släppta av FBI, privatbrev, muntliga berättelser, tidigare okänt material som de bandinspelningar som gjordes med Coretta King månaderna efter mordet, och inte minst en opublicerad självbiografi av fadern Martin Luther King sr. Hans hi­storia handlar om en utfattig uppväxt med en våldsam och alkoholiserad far, hur han skapade sig ett nytt liv som kring­resande predikant, gifte sig med dottern till en annan predikant och övertog en församling som sedan hans son övertog. Med sina filosofiska och akademiska intressen var King jr mycket olik sin far, men båda var karismatiska personer och båda var ständigt otrogna mot sina hustrur.

Eig porträtterar en King som behöver kvinnors insatser, men som samtidigt är en man av sin tid och präglad av baptistkyrkans patriarkala traditioner. Hustrun Coretta Scott hade perspektiv som pastorns pojke ibland saknade. Redan innan de träffades hade hon engagerat sig i medborgarrättsrörelsen NAACP och arbetat för en radikalare flygel av det demokratiska partiet. Hon utbildade sig för en musikalisk karriär, helst ville hon bli operasångerska, i alla fall musiklärare, men Martin ville ha en hemmafru. Hon var en god mor för parets fyra barn. Men 1965, när Martin glömde bort hennes 38-årsdag, hade hon också börjat resa mera, ge konserter men även engagera sig politiskt. Den 8 juni talade hon som enda kvinna på ett massmöte mot Vietnamkriget i New York, alltså innan Martin hade börjat kritisera kriget öppet.

Inom rörelsen var kvinnorna ständigt underskattade. Ella Baker, 20 år äldre än King, hade varit med i kampen sedan 1940-talet och försökte under flera år få ordning på SCLC innan hon lämnade, trött på mansdominansen. Rosa Parks var den som genom att vägra ge sin plats på bussen åt en vit man startade kampen i Montgomery – faktiskt var det Women’s Political Council i Montgomery som tog initiativet till bussbojkotten. Samtidigt fanns det kvinnor inom rörelsen som King stod nära. Hans förhållande med Dorothy Cotton var känt av Kings medarbetare. Georgia Davis Powers skrev senare en bok om sin relation med King.

FBI under J Edgar Hoover spionerade under åratal på King. Framförallt för att försöka belägga att han var ett verktyg för kommunismen – en av Kings närmaste medarbetare, Stanley Levison, hade en gång varit medlem men lämnat kommunistpartiet – men man snokade också i Kings privatliv.

Trots de kvinnoaffärer som FBI kunde utnyttja och konflikter inom den rörelse han ledde gick King på offensiv de sista åren av sitt liv. Han riktade skarp kritik mot Vietnamkriget och mot ekonomiska orättvisor och kom på kant med sådana i etablissemanget som tidigare stött honom. Till Chicago, som i praktiken var en segregerad stad, flyttade King tillfälligt med sin familj till en bostad i slummen. Han fann att den rasism man mötte, inte minst från nyligen invandrade från östra Europa, på många sätt var värre än i sydstaterna. King lanserade vad han kallade ”de fattigas kampanj”, Poor People’s Campaign, som avsåg att samla fattiga ur alla befolkningsgrupper för en ny stor demonst­ration i Washington.

Och han kallades till Memphis. Två renhållningsarbetare, svarta liksom den överväldigande majoriteten inom samma bransch, hade dödats i jobbet och nu strejkade man för bättre arbetsvillkor och för rätten att organisera sig fackligt. Fanns en bättre plattform för att tala om kampanjen? Att King fanns på Lorraine Motel nära centrum, liksom att han bodde i rum nummer 306 på andra våningens loftgång, kunde man läsa i pressen. Coretta King och andra medlemmar av familjen godtog aldrig den officiella utredningens slutsats att den James Earl Ray som erkände mordet var ensam skyldig.

King. A Life berättar inte bara om King, utan sätter många andra människor i rörelse, som tonåriga Francine Yeager som deltar i demonstrationen i Washington 1963, som säkerhetsvakten Gordon ”Gunny” Gundrum som justerar mikrofonen för den kortväxte King då denne håller sitt mest berömda tal – och hur Kings barn sitter framför tv:n hemma i Atlanta den 4 april 1968 när deras favoritprogram bryts av en extra nyhetsutsändning: ”Dr. Martin Luther King, talesman för ickevåld inom medborgarrättsrörelsen, har skjutits till döds i Memphis, Tennessee.”

Jonathan Eig har skrivit en bok som ger liv åt en legend, med en bitter epilog som pekar på ännu och envetet existerande orättvisor. Det skulle varit djärvare och mera produktivt om han här också fört en diskussion om hur förutsättningarna för kampen för medborgerliga rättigheter har förändrats sedan Kings tid, med kyrkornas minskade roll och såväl kvinnors som sociala mediers ökade roll, som var bidragande orsaker till att demonstrationerna år 2020 efter mordet på George Floyd var de största någonsin.

Men både nu och då gäller regeln att just ingen är ikon i sin samtid. Både den stora demonstrationen i Washington 1963, liksom King själv några år senare, sågs negativt av en klar majoritet i den allmänna opinionen.