Hanteringen av döda
Bilder av döden hör till vår tids favoriter, lika närvarande som i ett medeltida pestdrama, barockens apokalypser, kalla krigets skyddsrum eller 1980-talets aidsscenario. Döden har allt: ett drama, ett öde och en berättelse, ett budskap om skräck, sorg, förlust och oändlig ensamhet. Idag tycks döden modernare än någonsin.
Film, videokonst och utställningar visar upp döden med allt längre tänjda gränser. Den neurotiskt produktiva deckargenren tycks till för att lindra dödsångesten genom att fiktionalisera döden. Samtidigt tilldelas obducenten – som gräver i dödens sakligaste detaljer – en motsägelsefull hjälteroll. I privatsfären och barnkammaren är dödens symboler dekoration och spel. Leksaker, tapeter och t-tröjor med dödskallemotiv är storsäljare och till halloween äts skallar och skelett som godis i en uppsluppen pseudokannibalistisk rit.
Gränsen mellan de levande och döda tycks egendomligt uppbruten. En förbluffande stor andel av Sveriges befolkning tror på andevärlden, kändisar vittnar om möten med spöken, och medierna rapporterar ivrigt. För några år sedan kultförklarades HBO-serien Six Feet Under om begravningsentreprenörsfamiljen Fisher. Här var den döda kroppen förvandlad till en egen oberäknelig aktör. I familjevillans källare renoverades lik som kantstötta objekt för att föras upp i ljuset lagade och sminkade till den öppna kistans känslosamma möten. Dödens hot om den stora osynligheten tycktes upphävd. Här står jaget i händelsernas absoluta centrum. Begravningsritualen är en fest just för mig. Man spelar mina älsklingslåtar, lovprisar mig och smeker ömt min kalla men välpudrade kind. Och efteråt finns chansen att minnet av mig materialiseras som flashar, hallucinationer eller drömmar där jag återvänder hel och oförstörd till de levande.
Döda kroppar kan alltså framställas som öppna för både våra voyeuristiska böjelser och vår ångest för förfall och glömska. Men de kan också – estetiskt exponerade eller renande till vitt skelett – accepteras som mänskliga.
Överallt framträder de i offentligheten – som i suggestiva fotosviter av Andres Serrano (The Morgue) och konstinstallationer av Damien Hirst, i hyperrealistiska obduktionsbilder på nätet eller i Mary Roachs spektakulära likbok Kroppens sällsamma liv efter döden. Doktor Günther von Hagens världssensation Body Worlds, ett utställningskoncept där döda människokroppar preparerats för att visas upp för publik, har nått ända till Södertälje (visas på Tom Tits Experiment till den 8 januari 2013). Kropparna har tömts på vätska som ersatts med en plastmassa som gjort dem böjliga som gummi eller våt lera, därefter delats sönder och hopfogats på nytt. Effekten är stark: skinnflådda, riktiga människokroppar, arrangerade i olika poser. Besökaren kan cirkulera runt dem och studera varje detalj i deras oerhörda nakenhet. Det påstås att många är villiga att donera sin kropp till doktor von Hagen för att på så sätt få återuppstå efter döden.
Om det är sant är det onekligen en illustration till att den senmoderna individens föreställning om synlighet – att jag finns bara om jag syns – också nått fram till döden. Har ingen lagt märke till mig förr, så kanske det åtminstone kan ske när jag är död.
Ett lika sensationellt men snyggare sätt att besöka den döda kroppen är att gå till The Visible Human Project, en nätbaserad anatomisk atlas. Den utnyttjar superdatorernas möjlighet att hantera mycket stora visuella datamängder och skapar en komplett, anatomiskt detaljerad tredimensionell gestaltning av verkliga kroppar. Den första kroppen som har preparerats på detta sätt tillhörde (i enlighet med en lång anatomisk tradition) en avrättad mördare, Joseph Jernigan, död genom en giftspruta 1993 i ett Texasfängelse efter att ha donerat sin kropp till vetenskapen. Kroppen fotograferades och scannades, frystes ner i gelatin och delades därefter i sektioner och tusentals skikt som fotograferades digitalt. Utplånad i verkligheten återskapas kroppen på så sätt magiskt i det virtuella rummet.
Genom den medicinska vetenskapens nya visualiseringstekniker kan vi också se döden – till och med vår egen – på bild som skuggade fält eller utflytningar i en angripen hjärna, lunga eller livmoder. Anders Paulruds självbiografiska Fjärilen i min hjärna (2008) är bara ett exempel på hur teknifierade bilder av döden smälts samman med den egna blicken. Här är min död. Just så här ser den alltså ut. Som litterärt tema finns döden överallt i patografier (sjukdomsberättelser), biografier, skönlitteratur, dagböcker och bloggar.
Vad ska vi med all denna synlighet? Frågan är om den utgör en egen dödsbesvärjelse. Att synliggöra fienden för att kunna oskadliggöra honom är en klassisk psykoanalytisk teknik. Kanske är det vetenskapens löften som gör att vi vågar exponera oss för ångesten. I den stora framstegsberättelsen kan också döden framstå som möjlig att besegra. Medan Frankensteins monster – hopfogat av återanvända likdelar – aldrig lyckas bli en hel kropp utan sömmar och skarvar, är den moderna molekylärbiologins dna-kropp ett system sammankopplat av dechiffrerbara koder. Det innebär att den kan göras om. Driven till sin spets är tanken svindlande, en kropp som kan laga, skapa och förnya sig själv.
Men kanske handlar synligheten tvärtom om förlust? Modernitetens rationalisering och förfrämligande av döden skapar längtan efter berättelser som återför den till en konkret och begriplig dimension.
Det intressanta är att man därmed återbördar den till den gränszon där den länge befann sig. I det moderna är gränsen mellan liv och död absolut. Men historiskt sett har inte ens den medicinska vetenskapen alltid framställt denna gräns som definitiv. Den döda kroppen har exponerats i ett dubbelperspektiv som samtidigt är naturvetenskapligt och humanistiskt. Renässansens och barockens föreställningsvärldar snurrade besatt just kring gränsen mellan det levande och döda. I de berömda illustrationerna till Andreas Vesalius anatomiska planschverk Om människokroppens byggnad (1543) är skeletten och de flådda muskel-mannekängerna fortfarande sårbara, kännande individer. De sörjer sin förlust av levande existens genom att läsa, grubbla eller spela schack. Döda gestalter vilar i melankoliska poser på kuddbeströdda bäddar eller kalla stensängar. Också i 1700-talets anatomiska läroböcker kan de döda avbildas som levande, till exempel som skelett, hungrigt läsandes i en bok. Ett humanistiskt perspektiv lyfter bildernas primära pedagogiska syfte (till exempel att illustrera handens fingerleder eller knäledens vikning). In i det sista suktar människan efter den åtråvärda kunskapen, ett slags smygläsning när den stora sömnen för länge sedan borde ha infunnit sig. Det är skelett som väcker ömhet i sitt glupska kvarhållande av livet.
Ännu vid 1700-talets slut kallades också kroppen på dissektionsbordet för subjekt. Det är först den moderna vetenskapen som omdefinierar den döda kroppen till objekt, ett stycke biologisk materia.
Alltså: nuets besatthet vid döden tycks handla om ett slags återvändande – men till vad? Före det moderna, och i all kristen tro, är jordevandringen bara ett kort ögonblick i det eviga livet. Ars moriendi-tekniker (konsten att dö) och en bildrik och levande paradistro har varit dödens bundsförvanter. Himlen var en plats att längta till och dödsbruken en serie sammanhängande rituella handlingar – tvättning, påklädning, kistläggning, kistsmyckning, begravning, gravsmyckning – som markerade arten just av passagerit. De gestaltade den gradvisa flytten till de himmelska ängderna.
Varje steg var viktigt. Tvättning, rakning och kamning tjänade flera syften, i första hand symboliska; den döda skulle vara ren både kroppsligt och själsligt i sitt nya liv. Men kroppen skulle också vara fin till den sista jordiska festen. En man kunde kläs i sin bröllopsskjorta, en kvinna i bruddräkt med slöja och krona, man dekorerade med remsor eller rosor av glanspapper. De döda barnen smyckades med särskild omsorg, ibland i ”sky” (tyll). Den döda låg i öppen kista. Med fototeknikens introduktion blev fotografering av den döda regel flera decennier in på 1900-talet.
Just för att begravningen var en övergångsrit var den inte demokratisk. Alla fick inte komma till himlen. Några – brottslingar och självmördare – tilläts inte att begravas i vigd jord. Begravning ”i stillhet” var en förödmjukelse som innebar att ingen klockringning/själaringning fick förekomma. Med 1800-talets modernisering, och övergången från bondesamhälle till industrisamhälle, tas denna sociala gradering över av det sekulära samhället. Klasskillnader skärpte nivåerna i begravningsriterna: fattigbegravning, ”hederlig” arbetarbegravning (oftast utomhus) och rikemansbegravning (inne i kyrkan). Klockringningens tidpunkt och längd markerade den dödas betydelse, liksom likvagnens praktfullhet; ännu på 1950-talet kunde den dras av hästar med skygglappar i svart och silver och kusk i silverbrämad mantel. Den dödes eftermäle – nekrologerna – har i högsta grad varit markörer för klass, kön och prominens.
Vid 1800-talets slut hade hanteringen av den döda också övergått från lokal rit till en tjänst att köpa mot betalning. De första begravningsbyråerna uppstår med begravningsentreprenör, fabrikstillverkad kista och profanerade rutiner. De kommersialiserade tillbehören blir efterhand allt fler: kort med kors och sorgkant, sorgband, sorgflor, begravningsmåltid och strikta regler för begravningsklädsel. Samtidigt skärps regelsystemet för korrekt sorge- och begravningsbeteende. Också känslorna disciplineras. En man bör visa behärskning, kvinnor gråta diskret utan jämmer och rinnande snor, och barnen hållas undan.
”Döda kroppar avskiljs på så sätt tydligare från de levandes sfär”, skriver Eva Åhrén i Döden, kroppen och moderniteten (2002). Den synligaste skillnaden var förenklingen, att de rituella handlingarna blev färre och mindre differentierade. Förändringen handlade delvis om ett slags folkhemsk jämlikhet. Inga pråliga skillnader i begravningsskick, utan massproducerad kista och standardiserad svepning och kistdekoration. På kyrkogården inga skrytiga gravstenar i jätteformat, utan en demokratisk höjd på högst 60 centimeter.
När döden i det moderna samhället rationaliserades, hygieniserades och kommersialiserades innebar det inte en minskad respekt. De moderna begravningsbruken var meningsskapande på sitt sätt: döden som saklig, jämlik och hygienisk (ingen vill återvända till döda kroppars lukt och sönderfall). Men den är också just rationaliserad, förfrämligad. Många begravningsplatser som anlades kring 1900-talets mitt tycktes vilja kamouflera döden genom att förvandlas till stela parker med identiska gravar i snörräta rader.
Denna moderniseringsprocess avslutades med folkhemmet. Kring sekelskiftet 2000 påbörjas vad jag vill kalla återtagandet av döden. Detta sker parallellt med att transplantationsdebatt, dödshjälpsdebatt, palliativ vård, hospiceverksamhet och inte minst aids återigen fört oss närmare dödens realiteter. Den nya döden speglar samhällets ökade differentiering, individualisering och kommersialisering, men också existentialisering. Flera tecken pekar på det.
Det gäller till exempel de nya ritualer kring den döda kroppen som växt fram under senare år. Idag lär döda transporteras i en växande ström – tillbaka till hemländer, hembyar och hemmajord. Kroppen har tagit över själens dröm om att efter döden få komma hem. Det blir allt viktigare var och hur vi begravs. Intill vem, tillsammans med vem? Med föräldrarna, den första hustrun, senaste mannen eller med barnbarnet som dog redan vid födseln? Kanske i en kollektiv ämbetsmannagrav (som en gång var till för samhällets bemärkta utan familj) eller i en minneslund? Kanske strödd över ett blått hav eller under en drömsk hängpil?
Kyrkogården är inte självklart en främmande plats, ett dödens rum som inte har med mig att göra. I Per Olov Enquists Boken om Blanche och Marie besöker Marie Curie sin man Pierres grav. Chockartat inser hon att en annan kista har ställts ovanpå hans. Hon ska alltså själv inte få ligga kista mot kista med sin man. ”Det var nästan obscent … orimligt, det fick inte vara så … En annan främmande kropp … täckte hennes älskade, så att hon aldrig skulle kunna vila vid hans sida.” Det är en scen av stor längtan. Kista mot kista – nästan som kind mot kind. Men vad handlar den om? Inte om själarnas återförening efter döden utan om kropparnas, om än förmultnade till ben.
Allhelgonahelgens gravljustradition har blivit en del av vårt rituella år. Vi hälsar till de döda. Ger dem ljus, värme och lite närhet. Många har upplevt kyrkogårdens särskilda stämning en allhelgonakväll: skugglika rörelser i mörkret, låga röster, anonym gemenskap vid minneslundens hav av lågor. Allt insvept i en diffus känsla av meningsfullhet.
I en individualiserad kultur måste också den individuella döden bli mer synlig. Det kan gälla en personligt utformad gravplats och gravsmyckning. Gravskicket ändras. Ansökningarna om att få sprida anhörigas aska till havs har mångdubblats liksom olika former av askgravar (kombinationer mellan urngrav och minneslund). Intresset för kyrkogårdsvandringar och kyrkogårdsturism växer. (Själv har jag alltid gillat kyrkogårdar, ambitiöst stått vid Prousts, Camus, Brechts, Chopins, Piafs, Jim Morrisons och många andras gravar och ibland knyckt en och annan blomma.) Framtidens begravningsplatser planeras på nya sätt – inte som rum bara för de döda utan också för de levande med slingrande cykelbanor och öppna ytor för picknick, yoga och lek. Trenden, säger en landskapsarkitekt, är att göra kyrkogården till ljusare, trevligare och mer upplevelserika rum. De ska inte vara omgivna av murar utan kännas inbjudande (och redan kan exempelvis den folkliga Stampens kyrkogård i Göteborg en varm sommardag mer likna en plats för avklädda soldyrkare än för döda).
Den traditionella begravningen har också förändrats. Begravningsritualen blir personligare, med djärva musikval (den dödas favoriter) och designade, konstnärligt utformade kistor. Idag erbjuder kistdekoratörer motivkretsar som ”hav”, ”grönska”, ”klassisk” och ”kurbits”. Än mer personliga val har varit kista i AIK:s färger och emblem, en annan i den patentskyddade färgen ”Ferrarirött”. Ett möjligt val är likaså kistan ”Angelbox” i rosa med silvriga änglavingar. Modellen finns också att få i färgerna vitt och svart med vingar i guld och lanseras som ”ett hoppfullt alternativ till likkistan”, en kista som speglar den dödas personlighet.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Sveriges Begravningsbyråers förbund har numera utvidgat konceptet under rubriken Never Ending Story som betonar att allt inte måste vara ”nattsvart som har med begravningar att göra. Vi tycker att det ska vara helt ok att ha ett sista party (som kanske rentav är det första, i början på något nytt).” Man lanserar i dagarna nyheten Angelbox Gold, ännu lite lyxigare än tidigare modeller och erbjuder hela begravnings-kit anpassade till den dödas personlighetstyp, som ”Globetrottern”, ”Idrottaren”, ”Gourmeten”, ”Motorfantasten” eller ”Livssökaren”. I erbjudandet ingår bland annat kista (Angelbox), urna (Angeldust), gravsten (Angelheart) samt symbol- och textförslag för dödsannonsen. Det är ett designkoncept som bygger på populärkulturens alla klichéer, på oblyg exploatering av livet-efter-döden-myter, men också på ett slags kvarhållande. Du har lämnat oss. Men du finns.
Nätet har på samma sätt skapat ett expanderande scenrum för döden. Med adresser som fuckyoudoden eller livetefterdoden exploderar bloggar om individuella dödar och individuellt döende – känslosamma inlägg som gillas, kommenteras och besvaras med ett flöde av empati. Döden blir återigen ett existentiellt drama som kräver andras medkänsla, som upprättar kontakt och som, bortom kommersialiseringen, insisterar på gemenskap, mening och sammanhang.
Tecken finns alltså på öppnade, eller åtminstone uppluckrade gränser mellan de levande och de döda. Modernitetens rationalisering tycks dra sig bakåt. (Men det finns också rapporter om hyperrationalisering: anhöriga som bekymrat bläddrar i överfulla kalendrar för att hitta ett begravningsdatum då de kan komma ifrån, helst en fredag.) Till och med alla de ekivoka skrönorna om urnor som förvarades och transporterades lättsinnigt och uppsluppet verkar höra det sakliga 1900-talet till. Kroppen blir allt viktigare också som död. I själva verket är det en logisk konsekvens av dess allmänna uppgradering. Identitet och kropp sammanfaller. Jag är min kropp. Kroppen är jag.
Tunga katastrofer som Estonia, tsunamin och diskoteksbranden i Göteborg har utan tvekan skärpt vår relation till den döda kroppen. Särskilt Estonia och tsunamin lyfte fram en urgammal princip som har med hemhörighet att göra. Det handlade dels om rätten att vila i hemmaplatsens jord, dels om de närståendes rätt att ”få hem”, ”ta hem” sina döda. Hettan i debatten illustrerade att ”hemma” nästan alltid berör frågor om identitet och tillhörighet. Hemma är inte bara en plats, utan ett sammanhang och en livsmiljö; att återbörda de döda är att återföra dem i gemenskapen. Hemlöshet, att inte höra hemma, tillhör det mest oroande vi kan föreställa oss. Att föra hem blir de efterlevandes tröst.
Vi tycks alltså inte längre självklart tänka på döden som ett abrupt avskiljande. 1900-talets rationella synsätt utmanas av något nytt som knyter an till övergångens och inlemmandets riter. Då, i moderniseringens glansdagar, ersattes gamla traditioner av distansering: snabbaste möjliga borttransport av liket till bårhusets kylrum och den sista hanteringen överlåten på en anonym begravningsentreprenör.
Exit.
Om döden – särskilt den oväntade och unga – skakar om en social ordning, och rituella handlingars syfte är att upprätta en ny meningsfull ordning, så säger sätten att betrakta den alltid något om den kultur och det samhälle vi lever i. ”Tack alla Ni”, skriver han som just lämnat livet i sitt sista blogginlägg. ”Var nu rädda om er därute och ta hand om varandra. Och glöm inte: Carpe Diem.”
Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Hennes senaste bok är Melankoliska rum (2010).