HBO-serie som inte slår originalet
Och jag tackar Israels förre försvarsministers fertilitet för min befrielse!
Ursäkta upphetsningen, låt mig ta det från början.
I slutet av januari började jag följa den nya amerikanska psykoterapi-dramaserien In Treatment, som sedan dess sänts fem dagar i veckan på HBO i USA, och som når Sverige via Canal+ i juni.
Detta var alltså bara två månader sedan, men jag var alltjämt ett aningslöst offer för tv-imperialismen, tryggt förvissad om det amerikanska dramats särklass. Närhelst någon beklagade USA-dominansen i svenska tv-tablåer reagerade jag med en otålig motreflex.
När exempelvis Carl Otto Werkelid i Svenska Dagbladet förra året förde en liten kampanj i ämnet, och tyckte att SVT:s public service-ansvar borde innefatta prioritering av europeisk tv-import framför amerikansk, avfärdade jag honom som okunnig. Herregud, visste inte människan att tysk och fransk tv befinner sig i ett eländigt skräpkulturellt skick, lamslaget underlägsen den högkulturella amerikanska?
Och när jag vid ett tillfälle hamnade i debatt med en – som jag såg honom – brinnande anti-amerikanist, som påpekade att den konstnärliga kvaliteten kanske inte alltid är det viktigaste; att vi på ett mänskligt plan behöver se mer av andra kultursfärer än den amerikanska på tv; att den amerikanska dominansen automatiskt medför indoktrinering även om vi är selektivt kvalitetsmedvetna; ja, då avpolletterade jag hela resonemanget som ett platt uttryck för tv-kulturellt ointresse.
Men så började jag alltså följa In Treatment, där Washington-psykoterapeuten Paul (Gabriel Byrne) tar emot patienter måndag till torsdag, i halvtimmeslånga avsnitt, för att sedan i fredagsavsnittet själv gå i parterapi tillsammans med sin hustru. Lite snabbskissat är det en uppdatering av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap mixad med psykologsamtalen i The Sopranos, fast för en större ensemble. Det innebär en större provkarta av psykosociala arketyper, en skolbok av psykoterapeutiska förklaringsmodeller. Genomgående tematik är programmatiska komplikationer i uppväxter, sexerfarenheter och relationer med frånvarande eller alltför dominant närvarande föräldrar.
Det är enormt välskrivet och engagerande; ännu en högtstående, kritikerhyllad HBO-serie.
Men när jag i februari för första gången skrev om serien, efter ett par veckors stigande förtjusning, begick jag ett pinsamt misstag. I min ambition att vara seriös – eller känna mig seriös – hade jag referenskollat två avsnitt av den israeliska dramaserien Be’tipul, som är den USA-inköpta förlagan till In Treatment. Och efter att ha konstaterat att den hade ”samma musikaliska ledtema, samma scenografiska känsla och färgskala och till synes identiska storylines” fastslog jag förnumstigt att ”där finns dock en liten tevedramaturgisk klumpighet”, samt att ”den amerikanska versionen är betydligt bättre, den israeliska har element av ren såpa, i synnerhet en del onödiga sexscener och löddriga inklipp med insinuanta ögonkast bakom varandras ryggar”.
Detta var ett av min karriärs största bottennapp som kulturskribent.
För när den amerikanska versionen någon vecka senare nådde fram till de avsnitt vars israeliska förlagor hade känts ”klumpiga” och ”löddriga”, visade det sig att scenlösningarna och skådespelarmaneren var identiska. Den amerikanska skådespelerskan kastade också ett övertydligt ögonkast bakom en rygg, sexscenen som jag retat mig på i Be’tipul var exakt likadant uppbyggd i In Treatment.
Men min pinsamhet slutade inte med det. När jag sedan i text beskrev även min yrvakna upptäckt så lyckades jag begå samma flagranta misstag en gång till. Efter att ha konstaterat att den israeliska serien inte alls var ”billigare” än den amerikanska, som jag först fått för mig, tillade jag, om den israeliske huvudrollspsykologen, att han ”har mycket mer temperament” än den amerikanske inkarnationen. Jag hade nämligen just sett ett avsnitt av Be’tipul där psykologen – spelad av Israels förre försvarsminister Moshe Dayans skådespelande son Assi Dayan – blir våldsam och attackerar en patient fysiskt. Omedelbart tänkte jag att så där torde inte motsvarande scen i den mer sofistikerade amerikansk upplagan lösas.
När just den scenen dök upp i ett lite senare avsnitt av In Treatment visade det sig att Gabriel Byrne agerade precis som Assi Dayan, och mitt uppblåsta tv-kritiska självförtroende fick sig en kalldusch. Eller mental waterboarding, kanske. Allt jag såg i den för mig obegripliga israeliska serien (på hebreiska, utan textremsa) – tonfall, gester, rörelser, regilösningar, miljöer – triggade i gång genanta fördomar hos mig, som i sin tur fick utgöra det ”faktaunderlag” jag tyckte mig behöva för att döma ut serien som mindre sofistikerad än den amerikanska kopian. Jag hade ju rentav ansett mig grundlig och seriös som faktiskt bemödat mig med att snabbspola mig igenom Be’tipul för att få en ”känsla” för den.
Snacka om att jag är indoktrinerad av amerikansk tv – av amerikanska bilder, amerikanska ljud, amerikanska preferenser.
Be’Tipul, skapad av israeliska telenovela-veteranen Hagai Levi, vars båda föräldrar är terapeuter, påbörjade sin andrasäsong i Israel samma januaridag som In Treatment hade premiär i USA, och är en formidabel framgångssaga i Israel och resten av den hebreisktalande världen. Den har vunnit alla klasser i alla tv-prisgalor, video-on-demand-nedladdades av över en miljon israeler när den gick på en smal kabelstation, och var landets största dvd-hit förra året.
Den israeliska tv-branschen är förvisso förhållandevis framgångrik och exporterar regelmässigt game-shows och telenovela-såpor till Östeuropa och Sydamerika. Men Be’tipul bryter alla kommersiella mönster: ett exceptionellt djuplodande samtals- och relationsdrama, sänt alla vardagar i veckan i 45 avsnitt, blir Israels första tv-export till USA. Och till kvalitetsmärkta HBO, dessutom.
Det är ren tv-historia.
Och inte nog med det. Be’tipul är den kanske allra första importerade serien i USA som inte kraftigt skrivits om och amerikaniserats (som, senast, den Colombia-shoppade Ugly Betty). I motsats till vad jag först tog för givet är In Treatment inte ens en ”tolkning” utan en rak översättning. Scen för scen, nästan replik för replik.´Det är först när jag verkligen tittar närmare på det israeliska originalet som jag förstår formatet, inser vad serieskaparna sträcker sig efter. Detta är ju, i själ och hjärta, mer telenovela än Ingmar Bergman. Det ”löddriga”, det såpa-melodramatiskt utdragna, är ett högst naturligt telenovela-tonläge, men med en urspännande konstnärlig spin jag aldrig tidigare sett maken till på tv.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Vidare visar sig skådespelarensemblen mer erfaren och spännande än den amerikanska, som visserligen har Blair Underwood, Dianne Wiest och Gabriel Byrne – men Be’tipul har, utöver den karismatiske Assi Dayan i huvudrollen (i Israel mer känd för sin krigs- och regimkritik än för vems son han är), stjärnor som Lior Ashkenazi, globalt uppmärksammad för sin huvudroll i briljanta Walk on Water, och Ayelet Zorer, lika lysande i Steven Spielbergs senaste storfilm Munich.
Och ser vi till den mest spektakulära subplotten i In Treatment, Blair Underwoods stridspilot vars liv rämnar sedan han bombat ihjäl 16 barn i Irak, så är även den vassare i förlagan. I Be’tipul har en israelisk stridspilot bombat sönder palestinska hyreshus, och hans personliga sammanbrott symboliserar konsekvenserna av Israels hela militära ideologi.
Ändå är seriens största kvalitet den mer handfasta, lågmälda, skildringen av vardagligt själsliv. Be’Tipul är en mänskligt berörande serie byggd på allmänmänskliga brister, och även om det förstås är glädjande att Canal+ köpt In Treatment så hade det varit så oerhört mycket vettigare och viktigare att visa svenskarna originalserien i stället. Men svensk tv-bransch är så amerikanskt indoktrinerad att inköparna inte ens slås av tanken.
KJELL HÄGLUND