Heideggers ord brast ofta
Men när hon i språket gör allting närvarande, inrättar människan också avstånd i världen: genom att benämna tingen särskiljer hon dem både från varandra och från sig själv. Så förlänar språket människan en värld genom sin samlande och särskiljande kraft.
När filosofin föds i det antika Grekland antar den tidigt formen av en reflektion över talet, logos. När Aristoteles i Politiken ska förklara varför människan är en samhällelig varelse i högre grad än andra djur hänvisar han således till hennes logos. I talet kan människan skilja mellan olika för henne väsentliga företeelser som gott och ont, rätt och fel, och dessutom samlas kring dessa åtskillnader. Det är just denna gemensamma samling som gör ett samhälle.
Att språket inte bara är en yttre klädnad för vårt inre mentala liv utan ett grundläggande villkor för mänsklig erfarenhet, har kommit att bli en central idé i samtida filosofi. Det är bland annat av den anledningen som filosofin under 1900-talet sägs ha genomgått en ”språklig vändning”. En förgrundsgestalt i detta sammanhang är Martin Heidegger, vars tänkande på sätt och vis genomgick en egen språklig vändning. Det närmaste vi kommer en bestämd plats för denna tilldragelse är de föredrag som han höll under 1950-talet, utgivna i volymen Unterwegs zur Sprache, vilken nu för första gången föreligger på svenska, med titeln På väg mot språket, i översättning av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson.
”Människan talar.” Så inleder Heidegger volymens första föredrag, ”Språket”. Därmed återuppväcker han Aristoteles definition av människan som en talande varelse, och de olika bidragen i På väg mot språket kan ses som en serie försök att utlägga denna definition i olika riktningar, vilka dock synes leda Heidegger ganska långt från Aristoteles och från grekisk filosofi generellt.
Heideggers vändning in i språket är en historisk vändning. Hans försök att klargöra språkets väsen går via ett besinnande över den grekiska ansatsen, som ses som ett svar på det språk som alltid redan har tilltalat människan och därför måste dra sig undan hennes försök att artikulera dess väsen. Att betrakta språket på detta sätt är att tänka själva ”väsenshärkomsten” för mänsklig rationalitet generellt, och därmed ”att tänka det grekiskt tänkta än mer grekiskt”.
Arbetet med att besinna språkets världsöppnande dimension är hos Heidegger oupplösligt förbundet med frågan om vad det innebär att göra språket till föremål för vetenskaplig undersökning. Givet att varje tal om språket tillika är ett tal inifrån språket, hur kan språket självt inringas: försvinner då inte språkets karaktär av just språk? Heideggers egna reflektioner över språket syftar därmed i första hand till att leda oss dithän att vi kan göra en erfarenhet med språket, snarare än till att formulera en teori om det.
Heidegger är ju själv välkänd, för att inte säga ökänd, för sitt egensinniga och många gånger svårforcerade språk. Avsikten var dock aldrig att utveckla ett eget, ”heideggerskt” språk, som skulle utgöra ett alternativ till en mer traditionell filosofisk begreppsapparat utan, som han säger i På väg mot språket, ”att nå dit, där vi redan uppehåller oss”. Genom att tänja på språkets gränser söker Heidegger rubba vår naturliga tillit till språket, så att vi kan se hur traditionella filosofiska termer som ”subjekt”, ”natur”, och ”verklighet” är långt mer mångbottnade än vi vanligen inser. Endast så kan vi återta och på nytt ge mening åt begrepp som genom historien genomgått så många betydelseförskjutningar att vi inte längre känner deras kraft.
I sitt tidiga huvudverk Varat och tiden (1927) ger sig Heidegger på försöket att utveckla ett ontologiskt språk: en begreppslighet som skulle låta inte bara det varande utan varat självt framträda, väl medveten om vilka enorma svårigheter detta innebär. Han ber faktiskt där om ursäkt för verkets ”osköna” stil, men påminner samtidigt om de oerhörda språkliga utmaningar som Platon och Aristoteles ställde sina åhörare inför. Den svårighet som förenar Heidegger och hans grekiska föregångare är: Hur kan vi tala om själva varat, som inte är ett ting, när språkets egen grammatik och logik tycks vara avpassad just för tingen?
Heidegger framlägger här tanken att våra begrepp kan visa hän mot en erfarenhet som de inte själva kan förmedla utan som vi måste göra för att fylla orden med mening. När Heidegger i På väg mot språket talar om hur språket ger vinkar om sådant som vi ännu inte är förmögna att tänka, fullföljer han den väg som han stakade ut i Varat och tiden.
Att Heidegger tilldelar språket en avgörande betydelse för vår erfarenhet av världen innebär inte att han företräder något slags språkidealism. Varje idé om att språket skulle konstruera världen är honom främmande. Inom ett sådant synsätt blir världen en produkt och språket dess grund, och därmed förlorar man både språk och värld ur sikte. ”Språket självt är: språket, och intet utom det.” Och vidare: ”Språket talar.”
Dessa satser är just ”vinkar” om uppgiften att låta språket komma till tals som sig självt, istället för att förklara det i termer av något annat, exempelvis som kommunikationsverktyg eller teckensystem, vilket är att omfatta ett reduktivt och tekniskt perspektiv på språket.
En central tanke hos den senare Heidegger är att vår tid är teknikens tid; människan erfar nu världen i grunden instrumentellt, som resurs och medel. Det finns ingen enkel utväg ur detta synsätt, utan varje försök att göra en annan erfarenhet med språket står inför uppgiften att få den rådande tekniska rationaliteten att liksom vända sig inåt och utfråga sig själv.
Det är i detta ljus som man ska se utvecklingen av Heideggers eget språk. I jämförelse med sina tidigare arbeten håller han sig nu närmare vardagsspråket. Han talar om språket som ”varats hus”, beskriver tänkandet som ”banandet av en väg”, och människans sätt att ha en värld liknas vid ett ”byggande” och ”boende”. När Heidegger ställer detta mot ”informationsteknik”, ”sputnik” och ”cybernetik” kan det se ut som att hans filosofi präglas av en nostalgisk längtan tillbaka till ett förindustriellt bondesamhälle.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Vad det handlar om är emellertid ett försök att rikta uppmärksamheten på det faktum att människans erfarenhet av världen alltid har utgått från technê, det tekniska eller det konstlade. Denna produktionsmodell har kanske fullbordats i modern informationsteknik, men den är också implicit i Heideggers egna mer hantverksorienterade termer. Den återfinns också i diktningen, som nu får en alltmer framskjuten position hos honom.
Att dikta är på sätt och vis att frambringa en värld, vilken både anknyter till och överstiger vår vardagsvärld. Därmed förmår dikten att både visa upp och demontera vårt tekniska paradigm: den har samma ”väsenshärkomst” som den moderna tekniken, men fullgör den på ett annat sätt.
I På väg mot språket intar diktaren Stefan George en särställning, och Heidegger återkommer i synnerhet till hans dikt ”Ordet”. En av dess centrala rader lyder: ”Så lärde jag sorgset att avstå: Inget ting må vara där ordet brister.”
Det är när ordet brister och språket inte fungerar som vi kan göra en erfarenhet med språket, som det som alltid redan var där utan att vi såg det som sådant. Heideggers ord brast ofta: hans språk rör sig många gånger på gränsen till vad man kan säga, och just därigenom manar han oss till besinning över språket, vad det är och vad det kan vara.