Hellre hederlig än moralisk

Den nyligen avlidne György Konrád hade en osedvanlig intellektuell integritet.
Författaren György Konrád har nyligen gått bort, 86 år gammal. Född i en judisk familj i östra Ungern överlevde hans närmaste familj mirakulöst nog andra världskriget och Förintelsen. Att han som barn hela tiden hade befunnit sig i dödens närhet kom att prägla hans författarskap. Det lade förmodligen grunden till en osedvanlig intellektuell integritet, som han delade med flera av sina generationskamrater.
Vid krigsslutet valde Konrád att stanna i Ungern, trots att han omedelbart kom på kant med de kommunistiska myndigheterna. Han verkade som dissident livet ut; under revolten 1956 deltog han på frihetskämparnas sida (även om han enligt egen utsago aldrig avfyrade sin kulsprutepistol utan bara ”tog den på promenad”). Han fick senare möjlighet att lämna landet men valde att stanna kvar. Erfarenheten av andra världskriget och nazismen gav honom perspektiv: det värsta som kunde hända mig som dissident, påpekade han i någon senare intervju, var långt mindre illa än vad som hade kunnat hända mig under kriget.
”Konrád tar ofta ställning för de föraktade och förfallna bland människorna, för individens felbarhet, om man så vill.”
När han tog emot Karlspriset 2001 hyllades han bland annat för sin ”kritiska intelligens, icke-konformitet och anda av motsägelsefullhet”. Som intellektuell var han en stark röst för individens grundläggande företräde. Publiceringen av Konráds böcker hämmades eller stoppades ofta av myndigheterna och hans författarskap spreds delvis genom utsmugglade utgåvor i väst och illegala samizdatutgåvor.
Hans skönlitterära böcker kom att kretsa kring minnet, både det egna och det gemensamma. Hans i stora delar självbiografiska Trädgårdsfesten (i svensk översättning 1987) går i idéromanens tradition och växlar mellan ett kalejdoskopiskt myller av lösryckta röster, inte olikt landsmannen Péter Esterházys Harmonia Caelestis. Det är en rik romankonst som kräver uppmärksamhet men som i sina bästa stunder avslöjar en humanistisk människosyn och ibland bitter insikt om människans villkor. Konrád tar där ofta ställning för de föraktade och förfallna bland människorna, för individens felbarhet, om man så vill.
Om erfarenheterna av kriget och kommunismen i någon mån skärpte Konráds individualism, kom kalla kriget att forma honom till en övertygad europé. Han anslöt sig i någon mån till tankarna i Milan Kunderas inflytelserika och kontroversiella essä Ett kidnappat Västerland eller Centraleuropas tragedi, som Timbro gav ut i svensk nyutgåva så sent som i somras. Kundera framhäver där tillgången till den europeiska – västerländska – kulturen som en sorts motkraft mot sovjetryska imperialistiska ambitioner i Centraleuropa och på ett djupare plan som ett försvar för individualitet och humanism mot underkastelse och godtycke. Kalla krigets uppdelning av Europa var därför, enligt Kundera, ett övergrepp grundat i ett fundamentalt missförstånd. Konrád formulerade sin egen version av kritiken i den manifestlika boken Antipolitik (på svenska 1985), där han på ett liknande sätt argumenterade för att Jaltaöverenskommelsen mellan de allierade och Sovjet på ett onaturligt sätt delat upp Europa.
Både kundera och Konrád framhävde kulturens avgörande roll för djupare politiska sammanhang. Antipolitik är en bitvis märklig men ovanligt självständigt formulerad ståndpunkt – en ”antipolitisk utgångspunkt som manar till ironisk vaksamhet” – som han formulerat sin inställning på annat håll. Han kom att återvända till frågan och argumenterade genomgående för vikten av att upprätthålla en livaktig europeisk kultur med rötterna i den humanistiska traditionen.
Flera av Konráds böcker finns i fina svenska översättningar av Maria Ortman. Stilistiskt är de präglade av en skarp, ironisk ton med pregnanta meningar som ibland gränsar till det aforistiska. Ett exempel kan samtidigt fungera som ett epitaf för en europeisk intellektuell som tog sin uppgift på allvar: ”Det är bättre att jag är hederlig än moralisk. Om att vara moralisk innebär att jag vinner mina samtidas gillande därför att jag tänker likadant som de, då behöver jag inte vara moralisk.”
Statsvetare och frilansskribent.