”Ingenting är nyttigt om det inte samtidigt är hedervärt.” Den devisen kan sammanfatta budskapet i Ciceros De officiis, den moralfilosofiska skrift som kom att bli den store romarens sista verk. För förs­ta gången sedan 1861 finns den nu i svensk översättning med titeln Om plikterna, utgiven på Daidalos förlag. Översättare är latinisten Magnus Wistrand, som också har skrivit förordet. För efterordet står idéhistorikern Bo Lindberg.

Om plikterna utgår från den grekiske stoikern Panaitios och är en handbok i konsten att agera klokt och värdigt inför de uppdrag man ställs inför. Den är riktad till den tjugoårige sonen Marcus, student i Aten, men i vidare bemärkelse till unga romare i liknande ställning som förväntas styra riket i framtiden.

Allt är i upplösning när den drygt 60-årige Cicero författar Om plikterna på hösten 44 f Kr. Den romerska republiken med sina 500 år på nacken är i kaos efter diktatorn Julius Caesars år vid makten. Vid tiden för verkets tillkomst har Caesar varit död i ett halvår. Framtiden för det romerska riket är oviss.

På det personliga planet har den senaste tiden varit tung för Cicero. Han är nyskild och har just mist sin vuxna dotter, död i barnsäng. Sorgen har övermannat den store statsmannen, han som själv har skrivit stoiska tröstebrev till sina vänner och varnat för alltför stora känsloyttringar. Familjen har också splittrats av lojalitetskonflikt. Brodern och svågern är anhängare till Caesar, medan Cicero är gammal vän till Pompejus, Caesars gamle kumpan som undanröjdes efter slaget vid Pharsalos 48 f Kr. Fast besluten om att inte överge sig själv och sina ideal har Cicero avböjt de inviter som Caesar gjort för att försöka vinna över honom till sin sida.

Efter en lång karriär som politiker, advokat och författare har republikens förgrundsgestalt Cicero vänt sig från offentligheten, från det samhälle som han inte längre känner igen. Sorgen över det förlorade statsskicket är tydlig i de många brev som Cicero skriver till vänner och bekanta under den här tiden, liksom i Om plikterna. Han har, som han beskriver det, inte kunnat stå ut med sitt eget folks eller sina ledares uppförande och moral.

När världen är galen är det en prövande utmaning att behålla sin sinnesnärvaro, att tänka klart och inte låta sig dras med av massan. Att dra sig undan för att läsa och skriva filosofi är ett sätt för honom, en av Roms främsta ledare, att hålla fast vid förnuftet, öva sig i visdom och lindra vemodet. Det är det mest hedervärda han kan göra i rådande situation, skriver han.

Och det är just det hedervärda, på latin honestum, som är det centrala i Om plikterna. Att handla hedervärt är varje männi­skas plikt, såväl i det offentliga som i det privata livet. Det är detta som håller samman gemenskapen och förtroendet människor emellan. De hedervärda egenskaper som Cicero radar upp är de klassiska dygderna: vishet, tapperhet, måttfullhet och rättvisa. En god medborgare och ledare visar respekt för lagarna, håller sitt ord och har sanning och vishet som ledstjärnor. Politikern bör ha en helhetssyn på samhället och förstå att ”ta hand om hela samhällskroppen och inte bara tillgodose somliga av dess delar på bekostnad av de andra”. Annars är risken att man ”öppnar dörren för något fullständigt fördärvligt i samhället, nämligen uppror och oenighet”.

”Han har, som han beskriver det, inte kunnat stå ut med sitt eget folks eller sina ledares uppförande och moral.”

Ansvarsfulla uppgifter kräver karaktärsfasthet och mod. Modet är en dygd som kämpar för en rättvis sak. Denna rättvisa ”strålar fram av sitt eget inre ljus”. Hur kan man då avgöra vad som är rättvist? Den som litar till sitt förnuft och värnar om sin urskillningsförmåga ser det. Den som tvekar över vad som är rättvist riskerar att göra sig skyldig till orättvisa. Därför, menar Cicero, måste en handling som utgår från osäkerhet vara förbjuden.

Men, säger andra, en stat måste styras utifrån principen om det nyttiga. Hur bör man handla när det nyttiga står i konflikt med det hedervärda? Feltänkt, hävdar Cicero. De som tror att nyttan är det främsta värdet faller lätt i den både farliga och felaktiga idén att en slug strategi är nyckeln till ett gott styre. Dessa människor ”måste befrias från sin villfarelse och helt och hållet fås att tro och hoppas att det är genom hedervärda planer och rättvisa handlingar, inte genom bedrägeri och argan list, som de kan uppnå det de önskar”. Nyttan står aldrig i konflikt med det hedervärda. Ingenting är nyttigt om det inte samtidigt är hedervärt. Ändamålen helgar aldrig medlen.

Den som handlar grymt och listigt i tron att det är nyttigt stiger ned till djurens nivå, vilket är ovärdigt och strider mot människans sanna natur. Ciceros råd är fjärran från den machiavelliska härskarteknik som beskriver hur man med rävens list kan lura folket och med lejonets grymhet straffa det, under sken av att man tar ansvar och handlar i godhetens och rättvisans namn. Ciceros ledare håller sig för god för sådant. Den som skall leda andra måste vara vis och får inte ha några baktankar eller agera för egen vinnings skull. Förr eller senare kommer folket att fatta hat och störta det bygge som har byggts på falskhet. Det var det som blev Caesars öde, konstaterar han, Caesar som i trolöshet mot staten och folket ”vände upp och ned på all mänsklig och gudomlig rätt för den ledarställnings skull som han för sin egen räkning hade fantiserat ihop utifrån felaktiga föreställningar”.

Med makt följer risken att förledas och korrumperas, även för de stora begåvningarna, varnar Cicero. Därför är det av största vikt att behålla urskillningsförmågan, att hålla sinnet rent för att göra rätt bedömningar. Tidigare generationers romare uppvisade denna styrka, illustrerat med flera exempel i Om plikterna. Med sitt verk lägger Cicero hoppet på det framväxande släktet att återupprätta det som förfäderna skapat och att återställa ordningen i en förvirrad tid.

Världen behöver visa och modiga män­ni­skor. ”Det finns människor som inte vågar säga sin mening, hur bra den än är, därför att de är rädda för att bli impopulära”, skriver Cicero. Själv är han van att framföra sin åsikt och har tränat sig i att leva ett liv utan rädsla. Därför ser han det nu som sin plikt att bryta isoleringen och göra en insats. Under arbetet med Om plikterna engagerar han sig i politiken igen: ”De som av naturen fått förmågan att sköta offentliga uppdrag bör kasta all tvekan överbord och söka ämbeten och delta i statens styrelse; för på annat sätt kan inte samhället styras och inte heller själslig storhet visa sig.”

Republikens röst har kallat honom, som han skriver i ett brev vid samma tid. Han måste dra sitt strå till stacken för att ge folket friheten tillbaka. Han lägger sitt krut på att bekämpa Marcus Antonius, som efter mordet på Caesar har blivit Roms mäktigaste man. Cicero betraktar honom som en fara för riket, något han utvecklar i fjorton tal i senaten, ”de filippiska talen”. Det är med livet som insats. Ett år senare är han själv död, mördad av Antonius män.

”Cicero lyckades inte bevara den romerska republiken”, skriver Bo Lindberg i sitt efterord. Det är sant, men han gav sitt liv för den, något som han själv betraktade som ytterst hedervärt. Eftervärldens dom har varit delad. Somliga har betraktat Cicero som frihetens förkämpe, andra som naiv idealist. Men klarsynt var han och orädd. Han levde som han lärde.

Om plikterna är ett av Ciceros mest kända verk och har lästs av många skol-elever genom århundradena. Även om den främst riktar sig till en ledande elit är den tillämpbar för var och en i alla tider. Cicero ger oss verktyg för att förstå den roll vi innehar och vilka plikter den medför. Han påminner oss om vikten av att tänka och se klart och förutse konsekvenser, att följa vårt förnuft och öva våra dygder. I vilka sammanhang vi än befinner oss i och hur hårt det än stormar är det en plikt att ”under alla omständigheter försvara rätt och heder”.