Den svenska välfärdsstatens modell för utbildning och omsorg har i sin socialdemokratiska tappning som grundläggande ideologisk utgångspunkt haft undanträngandet av såväl marknadslösningar som de frivilliga gemenskapernas, det civila samhällets, lösningar.

Enligt denna ideologiska position skulle marknadslösningar ­inom omsorgen inneburit att de så kallade slutanvändarna, förskolebarn, skolelever, patienter, äldre och andra användare, fått sämre service då profitmotivet skulle borga för ett sådant utfall. Man antog att den som drev verksamheten i syfte att tjäna pengar skulle leverera tjänster av sämre kvalitet, för att öka sin vinst. Olof Palmes uttalande från 1984 i polemik mot SAF, Svenska arbetsgivareföreningen, på SAF:s egen kongress, om vådan med privata alternativ i barnomsorgen sammanfattar väl denna ideologiskt motiverade position:

När det gäller omsorgen om barnen så är det barnens bästa som skall stå i förgrunden […] Jag har studerat hur det är till exempel i USA […] Det drivs som ett stort landsomfattande företag, det är väl ändå SAF:s principer. Daghemmen är oerhört centraliserat, standardiserat, kallas för Kentucky Fried Children av en del. Resultaten för barnen är dåliga, eftersom de kommer i andra hand.

Motståndet mot lösningar inom det civila samhällets ram har inte varit lika uttalat, men gett ett liknande resultat. Inte minst därför att förbudet mot privata alternativ också omfattat eller inneburit statlig oginhet visavi alternativa huvudmän för omsorgstjänster som inte varit företag, men istället ideella organisationer, kooperativ eller andra frivilliga sammanslutningar. Historien om välfärdsstatens tillväxt har för socialdemokratin just handlat om att frigöra individen från, vad som ansetts vara, familjen, släkten eller gemenskapernas förnedrande band och istället knyta upp henne till en oväldig och neutral offentlig byråkrati.

Det borgerligt liberala motståndet mot denna modell kom att formuleras som ett tydligt alternativ om privata marknadslösningar. Socialdemokratins politiska motstånd bröts gradvis ned med avskaffandet av lex Pysslingen (från 1984) år 1992. Därefter följde sådant som det fria skolvalet, avskaffandet av förbudet mot privat arbetsförmedling, reklamfinansierad radio och tv, en liberalare telelagstiftning, rätten för funktionshindrade att välja assistans­ser­vi­ce och annan hjälp från privata alternativ, stopplagens avskaffande 2007, vilket underlättade för landstingen att överlåta driften av sjukhus till privata aktörer, avdrag för hushållstjänster, lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorgssektorn (LOV), barnomsorgspeng och ett obligatorium för landstingen att tillämpa valfrihetssystem inom primärvården.

Denna process utmärktes emellertid av att när det offentliga ägandet och den offentliga driften trängdes tillbaka, var det marknadslösningar som tog vid och som expanderade. Det civila samhället, de frivilliga gemenskaperna, uppstod aldrig som alternativ till de offentliga monopolen – exempelvis fick vi inget större inslag av skolor som drevs av stora allmännyttiga stiftelser som redan ägnade sig åt att stödja forskning eller forskare i högre utbildning. Inte heller såg vi aktörer såsom Svenska kyrkan eller andra religiösa församlingar som alternativ till privata, vinstdrivande företag inom omsorgs- eller utbildningssektorn. Vi fick inga nya stora sjukhus som drevs av icke-­vinststrävande organisationer som stiftelser, yrkesorganisationer eller religiösa församlingar, vilket man ofta ser i andra länder.

Hur kommer det sig att när staten trängdes tillbaka, det frigjorda utrymmet i första hand fylldes av aktörer som var privata bolag? Hur kom det sig att det civila samhällets olika aktörer inte fick eller tog sig ett större utrymme, när vi av erfarenhet vet att vård, omsorg och skola är verksamhetsområden där det civila samhället i and­ra länder står starkt?

Några samverkande förklaringar kan vara relevanta. Den offentliga maktens expansion in i omsorgssektorn har historiskt trängt tillbaka det civila samhället, men statsmakterna i Sverige har inte i samma utsträckning trängt tillbaka de privata marknadsaktörerna från ekonomins andra områden – industrin, privata tjänstesektorn och andra näringslivsgrenar. När liberaliseringarna i sin tur trängt tillbaka de offentliga monopolen inom omsorgssektorn har privata aktörer haft lättare att fylla det tomrum som uppstått eftersom de har funnits på plats (och kunnat, förenklat, flytta kapitalet från en sektor till en annan). En lärdom härav är att det civila samhället, när det väl har trängts ut, behöver en längre startsträcka för att komma tillbaka.

Inom svensk borgerlighet har intresset för det civila samhällets ­fri­villiga gemenskaper varit svagt, eftersom mycket av borgerlighetens ideologiska positioner mot det socialdemokratiska maktmonopolet kom att formas under dels planhushållningsdebatten på 1940-­talet, dels under löntagarfondsstriden under 1980-talet, och kom därför att handla om den fria marknadens villkor. När liberaliseringsvågen inleddes i Sverige i början av 1990-talet fanns det därför inte några utvecklade idéer om huruvida det civila samhället kunde komma tillbaka inom omsorgssektorn, när offentliga huvudmän fick retirera. Ej heller uppstod någon diskussion kring hur politiska beslut kunde se ut (ifall de ens kunde formas på det sättet) som underlättade för det civila samhällets organisationer att gå in i omsorgssektorn.

Vidare såg, och ser, vissa liberala delar av borgerligheten det civila samhället som alla former av mänskliga aktiviteter som bygger på en frivillig samverkan, utanför statens tvångsmakt. Enligt detta synsätt är privata aktörer inom marknadssfären, inom ramen för den fria associationsrätten, därmed också en del av det civila samhället. Hans Zetterbergs distinktion mellan de tre sfärerna och deras skilda dygder och värderingar hade inte slagit igenom i politisk praktik eller hade inte lett till några konkreta politiska ställningstaganden som skilde mellan marknaden å ena sidan och det civila samhället å den andra.

Slutligen finns det inom såväl svensk borgerlig som socialdemokratisk politisk omvärldssyn en modernistisk skepsis gentemot att många av det civila samhällets frivilliga samarbeten sker med traditionella förtecken – alltså att de frivilliga samarbeten som människor går in i eller sluter sig samman kring många gånger sker på grundval av människors traditionella gemenskaper kring familj eller släkt eller deras kulturella, etniska eller religiösa identiteter.

Man kan se det tydligt i den uttalade skepsis som ledande borgerliga politiker brukar uttrycka beträffande konfessionella skolor, hemundervisning eller religiöst motiverad välgörenhet, men som också brukar ackompanjeras av liknande uttalanden av ledande socialdemokrater.

När kammarrätten i Göteborg upphävde en tidigare dom från en förvaltningsrätt och medgav att en judisk familj kunde få rätt att hemskola sina barn, kommenterade skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm från folkpartiet, detta på sin blogg den 22 oktober 2012 med följande egenhändigt hemsnickrade rubrik: ”Kammarrättens dom om hemskolning riskerar fruktansvärda följder.”

Antalet barn som hemskolas i Sverige är knappt 250 och förväntas minska som en följd av att regeringen vid halvårsskiftet 2011 beslutade om ytterligare hinder för hemskolning. Ett av skälen till regeringens beslut var att den såg med oblida ögon på ökningen av hemskolade barn från knappt 100 år 2006. I Finland, där hemskolning, på grundval av en lag om läroplikt, utgör ett fullgott alternativ till reguljär undervisning med skolgång, uppges hemskolning omfatta 400–600 barn.

I detta perspektiv var skolborgarrådet Edholms oproportionerliga reaktion mot domen i Göteborg signifikativ. Edholms artikel inleds med att hon gissar skälen till varför föräldrarna i fråga vill bedriva hemundervisning: ”Gissningsvis handlar detta fall om föräldrar som till varje pris vill hålla sina barn borta från det öppna samhället och som inte under några omständigheter kommer att vara positiva till en skolgång i en skola med barn som inte tillhör samma religiösa grupp.” Edholm beklagar vidare ”hur maktlösa vi kommunpolitiker står inför föräldrar som trots viten fortsätter att isolera sina barn i hemmet” och framhåller att det är ”oerhört allvarligt” att ”denna isolering istället ska sanktioneras”. Hon avslutar med att berätta hur hon ”fasar för de instängda livsöden vi dömer dessa barn till”.

Bortom det marginella fenomenet om hemundervisning har själ­va det fria skolvalet också stått i fokus för en ovilja över de politiska blockgränserna att tillerkänna det civila samhällets institutioner en positiv roll när offentliga monopol trängts tillbaka. Den främsta måltavlan har varit konfessionella friskolor, även när de grundats av kulturella och religiösa gemenskaper som ofta sammanfaller, som till exempel den judiska Hillelskolan, som drivs av en ”ideell judisk förening med syfte att bedriva formell judisk utbildning i Stockholm” (citatet från föreningen Hillels hemsida).

Socialdemokraternas talesman i skolfrågor, Mikael Damberg, poängterade sålunda i en intervju den 5 september 2011 i webbtidningen Tro och politik (tidigare Broderskap) att utvecklingen mot friskolor på konfessionell grund stod emot vetenskapliga landvinningar: ”Den skattefinansierade skolan i Sverige ska bygga sin undervisning på forskning och beprövad erfarenhet. Med religiösa friskolor finns en risk att man delar upp elever efter religiös uppfattning. Det är en farlig utveckling.”

Konfessionella friskolor kunde blir rekryteringsbasen för framtida självmordsbombare och terrorister, framhöll folkpartisten Nyam­ko Sabuni i en artikel i Expressen (29/8 2005) året in­nan hon blev integrationsminister i Reinfeldts första regering (och senare jämställdhetsminister i den andra): ”Jag känner också oro för att muslimska friskolor riskerar att bli den naturliga rekryteringsbasen för framtida självmordsbombare. I kampen mot terrorismen är det alltså viktigt att ifrågasätta dessa skolor. Idag är det aktuellt med terrorister som bekänner sig till islam, men vi är inte främmande för kristna eller judiska terrorister heller.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ytterst handlar frågan om föräldrarnas kontra barnens frihet, framhåller Sabuni, och hon tycks mena att det sakförhållandet att många barn far illa inom familjen, statsmaktens påtryckningar på individerna kan vara att föredra:

Ett argument skulle kunna vara att föräldrarna alltid vet vad som är bäst för sina barn. Detta kan dock ifrågasättas med tanke på all den statistik som visar hur många barn som far illa inom familjegemenskapernas ram. Internationella konventioner skapar en situation där det finns en stor risk att den makt som tidigare låg hos staten nu överförs till grupper. Där individer tidigare konfronterades av den makt som utövades av staten, nu utsätts för en kakofoni av sociala påtryckningar och kvasimoralisk utpressning av de grupper de tillhör som kan vara etniska, kulturella eller religiösa, och där alla söker beröva individen rätten till ett självvalt moraliskt val. Skillnaden är att påtryckningar från gruppen inte sker i en lika allsidig situation som den som statsmakten utövade.

Det slag av manifestationer av frivilliga samarbeten inom det civila samhället som hemundervisning eller konfessionella skolor på kulturell och religiös grund står för, utmanar den sekulära och modernistiska berättelsen i Sverige att religion, eller etnisk identitet eller nationell identitet är hjärnspöken som hör det förgångna till (”tomtar och troll” som den liberala diskursen ofta lyder om sådana fenomen). De är också besvärliga att förhålla sig till politiskt, eftersom de av nödvändighet inte har enhetliga mål som i offentliga sammanhang (likabehandling, demokratiska principer) eller styrs av en enhetlig marknadsprincip (vinstmaximering). Målen är istället ofta självdefinierade och olikartade – bevarande av den egna kulturella, etniska, religiösa eller språkliga identiteten, medmänsklighet på basis av starka religiösa övertygelser, på ett mål om mission och omvändelse etcetera.

För stora delar av såväl socialdemokratin som borgerligheten blir därmed mammon lättare att begripa än Gud (oavsett om man bekämpar vinsten eller bejakar den). En sekulär, kosmopolitisk och modernistisk borgerlighet har föredragit mammon framför Gud när den trängt tillbaka den offentliga sektorns monopol över vård, skola och omsorg.

Thomas Gür är journalist och författare. Hans senaste bok med Patrik Engellau är Den övermodiga beskyddaren. Hur välfärdsstaten underminerar det civila samhället och urholkar dygderna (2012).