Hemskt eller härligt ensam?
Hjalmar Söderberg var en mästare på att formulera aforistiska meningar i sina romaner och dramer. Att detta var en talang han var väl medveten om framgår av pjäsen Gertrud (1906) där han valt att lyfta fram en av dessa meningar. Den är inte enbart en replik i skådespelet utan står också som motto på en egen sida i bokens inledning:
Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.
De orden har blivit bevingade. ”Köttets lust tror vi nog allesammans på”, sade Karl Gerhard i sin enmansföreställning Vad pappa vet om kärlek (1962). En som verkligen trodde på köttets lust som drivkraften i hela vårt samhälle var som bekant Sigmund Freud. I Das Unbehagen in der Kultur (1930) föreställer han sig att en man någon gång i forntiden kom på att istället för att ge sig ut för att hitta en ny kvinna varje gång han kände att köttets lust pockade, kunde han ingå i en parrelation med en kvinna och på så sätt ha henne tillgänglig varje gång han fick lust. Freud verkar inte ha trott att kvinnans köttsliga lust var lika stark, men däremot ville hon behålla sina barn och valde att stanna kvar hos mannen. Mellan man och kvinna uppstod kärlek. Men kärleken binder inte bara samman älskande par, utan också föräldrar, barn och syskon. Ordet kärlek är så användbart just därför att det är så vagt. Kärlek kan betyda så mycket, alltifrån fysisk kärlek till kärleken till skönhet, uttryckt i form av blomkrukor i fönstren i våra hus, skriver Freud. Han ser denna urfamilj och dess kärlek, som i sin tur ledde till att umgängesvanor utvecklades mellan människorna, som grunden till kulturen. Syskonen i denna familj samarbetade. Kanske var det så att bröderna slog ihjäl sin far och ur skammen för den handlingen utvecklades riter, religion, tabun och annat som lever kvar än idag, trots att vi glömt ursprunget. Människorna lärde sig att hålla rent omkring sig. Det är ett säkert tecken på kultur. Kulturen förfinades hela tiden fram till dagens moderna samhälle. De naturliga drivkrafter inom oss som gör att vi vill mörda, våldta och frossa regleras genom kulturens regler för mänskligt umgänge. Men någonstans djupt inom oss bär vi ännu på minnet av en friare tillvaro i forntiden. Därför vantrivs vi i den kultur vi själva byggt upp. Ständigt längtar vi efter större frihet. Vi romantiserar människor som lever i en primitivare tillvaro och nedvärderar hela tiden den kultur som är människans främsta skapelse.
Freuds bok kallades träffande i den svenska översättningen Vi vantrivs i kulturen. På engelska kallades den Civilization and Its Discontents och på franska Malaise dans la civilisation. Det vi kallar kultur kallas alltså på engelska och franska civilisation. Den klassiska betydelsen för det engelska ordet ”culture” är kulturella yttringar som konst, musik, dans och teater, medan civilisation står för det vi i Sverige efter tysk förebild också inkluderar i kulturen, nämligen traditioner, maträtter, klädsel, uppförandekod, ja i stort sett all form av mänsklig verksamhet. Tack vare flera tyskfödda tänkare som på engelska skrivit om kultur och använt ordet ”culture” när de på tyska tänkt kultur, har med tiden den vidare betydelsen av ordet också slagit igenom på engelska. Och därmed bevisar denna förändring av språket just vad kultur är; ett ständigt givande och tagande, där vi hela tiden kan ta till oss nya kulturella yttringar, men där vi samtidigt bär med oss barndomens kultur, som i sin tur kan ha djupa, långa rötter ner i en tid vi själva aldrig upplevt. Så kan en svensk text, trots att det skrivna ordet är mera styrt efter fasta principer än det talade, ibland ändå avslöja skrivarens geografiska ursprung. Dialekter handlar inte bara om obegripliga ord som lever kvar i en isolerad socken.
Det uppsvenska bruket av ordet ”vart”, istället för ”blev”, som ibland förekommer i högst seriösa texter, är ett exempel på ett litet lokalkulturellt särdrag fortfarande levande i det moderna skrivna svenska språket.
Freud ser alltså kulturens ursprung i köttets lust. Vår vantrivsel med kulturen beror på själens obotliga ensamhet, eller i varje fall den längtan vi har efter ensamhetens frihet. Freuds iakttagelser är givande läsning för den som försöker förstå vad kultur är. Men man kan ifrågasätta om längtan efter sexuell tillfredsställelse verkligen är den enda drivkraften som leder människan framåt, som motiverar oss och bygger kultur. Karl Marx såg begär efter materiella fördelar som den drivande motorn. Friedrich Nietzsche, Alfred Adler och Michel Foucault hävdade att det är strävan efter makt som driver oss, medan andra, exempelvis den nyligen bortgångne René Girard såg vår strävan efter att imitera och åtrå det andra har som drivkraften.
Det finns också anledning att ställa en helt annan fråga. Vad innebär själens obotliga ensamhet? Ofta uppfattas själens ensamhet som vår oförmåga att kommunicera med andra människor. Även om vi umgås, har förhållanden och barn och lever nära andra människor finns där så mycket i själens vinklar och vrår som vi aldrig kan förklara, som vi inte kan få andra att förstå och som därför gör att vi känner oss ensamma med våra tankar mitt i folkvimlet. Man skulle därför kunna säga att den obotliga ensamheten är botlig, att det handlar om ett pedagogiskt problem; hur vi förmedlar våra känslor och tankar i ord. Sådant kan man lära sig och träna sig i att bli bättre på. En bra början brukar vara att formulera det man tänker för sig själv, så att det dunkelt tänkta inte blir det dunkelt sagda, utan att det klart sagda får den dunkla tanken att klarna.
Det viktigaste kanske inte är vad det är som driver oss, utan att helt enkelt konstatera att det finns saker som driver oss människor att skapa kultur. Vissa kulturer har skapat ondskefulla sedvänjor, men all kultur innebär spelregler som reglerar vårt umgänge, som oftast förhindrar våld och hänsynslöst utnyttjande, som juridiskt fastställer våra rättigheter och skyldigheter. Många av oss tror att vi är friare i ensamheten. Men ensamheten kan lika gärna vara den största ofriheten.
Den där människan som Freud föreställde sig som bildare av den första familjen, varifrån kom han? Hur hade han själv vuxit upp? Kan vi överhuvudtaget tänka oss en tillvaro där människor växer upp utan kontakt med andra människor? Människan föds hjälplös, utan förmåga att skaffa sig mat. Därför är Freuds urmänniska en omöjlighet. Kulturen kan inte ha uppstått så som han tänker sig det – vilket inte hindrar att hans iakttagelser om vad kultur är fortfarande är intressanta. Så ensam som Freud föreställer sig människan har ingen människa någonsin varit. Människan kan bli ensam, men ingen människa kan födas ensam. Själens obotliga ensamhet är en sak, men kroppen är inte lika ensam. Därför är det förbluffande hur denna ensamma varelse, levande i ett vakuum där ingen annan finns, ideligen, gång på gång dyker upp hos de stora tänkarna. Från Descartes till Wittgenstein, ideligen ställer sig filosoferna frågan vad vi kan veta om vår omgivning. Hur kan jag veta att jag finns, att inte allt bara är en illusion? Descartes välkända svar, ”cogito, ergo sum” – ”jag tänker, alltså finns jag” – betraktas som stor visdom, medan svaret ”jag finns därför att det har min mamma sagt” låter barnsligt och banalt. Ändå är det just tack vare mamma vi finns till. Det är en handfast verklighet, medan resten är en tankelek. Den tankeleken är viktig, men om vi utgår från ett ensamt jag som det enda verkliga skapar vi en bild av vår omvärld som är felaktig. I den världsbilden blir tillvaron meningslös, eftersom det är i samklang med våra medmänniskor livet får mening. Utdraget till sin logiska spets blir därför tron på den obotliga ensamheten ett hot mot vår kultur.
I den engelska upplagan av Freuds bok finns ett tillägg i slutet, som saknas i den tyska originaltexten. Det är ledsam läsning. Freud går här till storms mot den sexuella moralismen. Det är kultur som gått för långt, som låser in människorna och som skapar neuroser och mentalsjukdomar. En friare sexualitet är en nödvändighet för att människorna skall bli friskare och lyckligare. Och i väldigt många fall hade Freud sannolikt helt rätt. De iakttagelser han gjorde i psykoterapins barndom handlade ju ofta om människor där sexualiteten blivit undertryckt. Men där fanns en ingrediens till. Många av hans patienter var sysslolösa överklasskvinnor. Just meningslösheten i tillvaron i kombination med den undertryckta sexualiteten, kan inte det ha varit en lika trolig förklaring som att neuroserna enbart berodde på sexualitet och förträngda barndomsminnen? Vi människor behöver en meningsfull tillvaro. Och när våra liv har mening, då kan vi nå en höjd som står över sexualitet, maktlystnad, avund och vad det nu är vi ser som drivkrafter för människan. Friedrich Nietzsche säger i Morgonrodnad (Morgenröthe, 1881) att så länge vi ser en mening i det vi gör kan vi genomlida fruktansvärda ting.
Viktor Frankl, psykolog från Wien, utbildad i nära kontakt både med Sigmund Freud och Alfred Adler, fick anledning att ompröva sina läromästares ståndpunkter när han den 19 oktober 1944 deporterades från Theresienstadt till Auschwitz och därefter tillbringade den sista krigsvintern som fånge i flera olika läger tillhörande Dachau. Freuds tro på den sexuella driften som drivkraften för tillvaron höll inte i lägren. Där var sexualdriften som bortblåst. Alfred Adlers teori om att viljan till makt att förtrycka sina medmänniskor är det som driver oss, bekräftades av en del fångar, som blev kapos, lägerpoliser och kockar och därmed fick makten över andra människors liv eller död. Men för andra var detta uppenbarligen något som inte alls drev dem. Frankl publicerade sina iakttagelser från koncentrationslägren redan 1946 i …trotzdem Ja zum Leben sagen, en bok som kommit i mängder av upplagor och översättningar sen dess. Människor mördades och svalt ihjäl, men möjligheten att överleva för slavarbetare nedbrutna av sjukdomar och svält hade helt klart ett samband med att hitta en mening i tillvaron. De som lärde sig att inte förvänta sig något av livet, utan undra vad livet förväntade sig av dem, hade möjlighet att behålla en livsgnista, en vilja till liv och en möjlighet att överleva de fasansfullaste lidanden. Frankl beskriver de fåtaliga människor i lägren som kunde dela med sig av de små ransonerna med bröd och som hade ett tröstens ord att ge andra. Dessa människor som hittade en mening med tillvaron, som låg utanför det egna jaget, hade störst chans att överleva, medan de som såg meningen i sig själva, som därför kände att de mist allt som var värt att leva för, snart dukade under.
Frankl hittade ett sätt att överleva lägervistelsen, att sätta sin tilltro till hoppet att återförenas med sin hustru och att efter kriget kunna föreläsa i psykologi och då använda sina upplevelser från lägren som exempel. Det visade sig att hans fru dött i Bergen Belsen, men den andra drömmen, att kunna utnyttja upplevelserna i sin professionella verksamhet, kunde Frankl genomföra efter kriget. Och det faktum att han medan fasorna pågick lärde sig att se på dem med forskarens blick, att fundera över hur han borde formulera sig när han beskrev fasorna, gjorde att han fick en livsgnista.
Men det finns en insikt som Frankl ger oss på vägen som han själv inte utvecklade vidare. Han skriver att det värsta med att bli slagen av en kapo, om han blev påkommen med att vila sig lite under det nedbrytande arbetet, inte var den fysiska smärtan, utan förnedringen. Självkänslan, att vara någon, verkar vara en oerhört stark drivkraft för oss människor. Den obotliga ensamheten fanns inte i lägren, där man var ett nummer, ständigt omgiven av andra människor, som en massa utan individer. När han under de sista månaderna av sin lägervistelse var sjukvårdare hittade han ett ställe där han kunde vara ensam i små stunder i väntan på att någon sjukling behövde vård. Det var ett enkelt utrymme bak sjukvårdsbaracken under ett uppspänt tygstycke, där lik låg upptravade i väntan på borttransport. Där, bland liken, kunde Frankl i små stunder känna att han var en människa, just därför att han var ensam.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
För vissa av oss är det den sexuella driften som ger oss självkänsla. För en del är det pengar. För andra är det makt. Men det finns också de som hittar en annan självkänsla och just därför är teorierna som utifrån en av dessa drivkrafter vill förklara hela mänskligheten problematiska, samtidigt som deras skapare funnit mycket intressant på vägen. Freuds teorier kan inte förklara frivilligt celibat eller varför människor i relationer där sexuallivet tynat bort inte allesammans blir neurotiker. En nunna eller munk i celibat finner självkänslan just i celibatet. Mannen eller kvinnan i en relation där sexualiteten inte längre spelar roll kan ändå hitta andra vägar till självkänsla genom relationen.
Det viktigaste är att vara någon. De obetydliga fick självkänsla i lägren. Att vara kapo blev en upphöjelse för den som tidigare inte varit någon. Hade Hannah Arendt rätt eller fel om Adolf Eichmann? Var han den banala ondskan eller var han den ideologiskt övertygade massmördaren? Kanske var han varken det ena eller det andra, utan bara en vanlig människa som hellre ville vara någon, om så en massmördare, än att vara just banal. Och därmed finns det anledning att citera några andra rader av Hjalmar Söderberg, denna gång ur Doktor Glas (1905):
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå afskydd och föraktad. Man vill ingifva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till hvad pris som helst.
Dan Korn är författare, kulturhistoriker och rabbin.
Författare, samhällsdebattör och rabbin.