Hemvändarnas munkavle
FÖR SNART TIO ÅR sedan besökte jag Kalona Amish i den amerikanska delstaten Iowa. I samtal med en av byns företrädare frågade jag vad som skulle hända om något av hans barn ville flytta därifrån. Han sa att han kände sig säker på att det inte var aktuellt. Jag envisades: Men om? Han funderade lite, och svarade sedan med ett neutralt ansiktsuttryck att han inte trodde att den som lämnade byn skulle kunna komma tillbaka igen. Det lilla isolerade amishsamhället är ålderdomligt på ett säreget vis. Drygt 700 mil österut finns ett annat samhälle, där människor som återvänder efter exil belägger sig själva med munkavle för att kunna passa in. Det heter Sverige.
I mitt arbete med boken Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration (2011), har jag talat med åtskilliga utvandrade och återvändande svenskar. Den anekdotiska evidensen är entydig: den som lämnar den svenska samhällsgemenskapen kommer att märka att det inte är alldeles enkelt att återvända. ”Hur känns det att vara hemma igen?” Den vanligaste frågan som riktas mot hemvända svenskar är förväntansfullt inställd på det bekräftande svaret: ”skönt.” Så känner säkert många, åtminstone ur vissa aspekter, men för en ansenlig skara är den mest påtagliga upptäckten att de sociala, och i vissa fall även professionella, relationerna har blivit obekväma.
BOKENS ANDRA UPPLAGA, som utkom i februari, har försetts med ett appendix, i vilket jag har samlat en del av de reaktioner som kommit. Flera berättar att de vid återkomsten till Sverige undviker att prata om vad de har varit med om. Av självbevarelsedrift ålägger man sig en självcensur, vilken är baserad på en realistisk bedömning att risken är hög för ogillande. Ty om man den tredje gången som man refererar till sin utlandsvistelse, blir angripen – om än inte högt, så väl i tanken – med ett giftigt ”ja, men sluta tjata om [valfritt land], vi vet redan att du är så j-a bra!”, så håller man hellre tyst. Få är beredda att utsätta sina sociala relationer för en sådan påfrestning.
DET FAKTUM ATT studieår eller vistelser utomlands har blivit obligatorium för vissa tjänster, medför inte heller automatiskt att vi ändrar vårt beteende i de mellanmänskliga situationerna. Hos flera svenska handelskamrar i utlandet påtalas att många svenska företag ännu är tafatta när det gäller att ta emot hemvändande utlandsposterade medarbetare; ofta får personen återgå till samma arbetsuppgifter utan att den nya kunskapen kommer till användning. Det beror inte bara på en oförmåga att överföra kunskaperna mellan olika system och länder, utan också på att relationerna på företaget skulle ansträngas för mycket av den hierarkiförändring som kunde bli följden. Den kollegiala sämjan anses viktigare.
Bloggerskan Anna-Karin Johansson Brikell (rabiatfeminism.blogspot.com) beskriver hur hon efter ett år vid ett skotskt universitet återvände till fackförbundet har hon hade haft tjänstledigt ifrån för att kunna skriva sin mastersuppsats. Vid återkomsten till arbetsplatsen fick hon förvisso frågor om sina upplevelser, men medveten om att hon befann sig i en ”ganska janteinspirerad miljö”, valde hon att svara kortfattat. Blott vid två tillfällen nämnde hon vistelsen. ”Det räckte inte. Vid kommande utvecklingssamtal tog min chef upp frågan: ’Du kanske inte skall prata så mycket om din utbildning i Skottland’.”
I boken En stuga på sjätte våningen. Svensk mentalitet i en mångkulturell värld från 2005 noterar etnologen Åke Daun det paradoxala i svenskarnas beteende: å ena sidan är vi trendkänsliga och öppna, och berömmer oss själva för att vara snabba på att ta till oss ny teknik, nya ingredienser i köket och modeinfluenser. Men så snart det handlar om andras annorlunda kunskaper och erfarenheter, är intresset svalare – trots att fraser av typen ”vi gillar olika” är vanligt förekommande. De retoriska figurerna medför dock inte någon djupare önskan att pröva vår självbild i jämförelse med andra. Jag skulle till och med kalla det för ett aktivt ointresse. Den som i fikarummet hör någon berätta om en förestående semester i Dubai, har inget för att säga ”vad kul, där bodde jag och familjen i flera år.” Effekten kommer inte att bli ett otvunget utbyte, utan en spänd situation där semesterplaneraren mer eller mindre tydligt markerar att han/hon inte är intresserad av att höra om vistelsen på platsen.
Jag hör invändningen: Jamen, så är det väl i flera länder, det är väl inte unikt svenskt. Egenskaper och beteenden som är karakteristiska för svenskar är inte unika i bemärkelsen att de inte förekommer någon annanstans. Det unika i varje land är kombinationen av förekommande drag. ”Det svenska homogenitetssyndromet”, som Åke Daun har kallat det, kan ha flera bakgrundsvariabler, men skapar sammantaget en dragning till personer som delar ens åsikter och skrattar åt samma skämt, liksom svårighet att koppla av med människor som är alltför annorlunda jämfört med en själv – ja, till exempel sådana som man inte delat samma vistelseland med de senaste åren.
Till sammanhanget hör att Sverige så sent som på 1960-talet fortfarande var ett av världens mest homogena länder etniskt sett, tvångssteriliseringar utfördes alltjämt som ett led i ”utsovring av höggradigt livsodugliga” och det förekom skönhetstävlingar i svenska dagstidningar där jakten på ”äktsvenska rastyper” pågick. Den tilltagande heterogeniteten har tveklöst förändrat samhällskulturen, men frågan är hur. Den som ansluter sig till en samhällsgemenskap kommer att vara angelägen om att passa in, och är beredd att till en viss grad ändra sitt eget beteende för att bli accepterad. På så sätt reproduceras den rådande samhällskulturen även av de nytillkomna.
Men inte bara homogenitetsidealet spelar in; ska vi förstå varför rädslan besegrar nyfikenheten i samma stund någon berättar att hon eller han bott utomlands, bör vi också ta hänsyn till hur den svenska kollektiva självbilden formuleras. Vi har alla ett behov av att tolka oss själva och våra egna beteenden i relation till det kollektiv som vi identifierar oss med.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
VÅR NATIONELLA identitetsram, den svenska nationalberättelsen, ser i sammanfattning ut ungefär så här: ”I början av förra seklet var Sverige ett fattigt land i Europas utkanter, idag står vi social och ekonomisk modell för många”. Så skrev Anders Borg på SvD Brännpunkt (16/11 2011) ihop med finansmarknadsministern och ordföranden i finansutskottet. Det är den officiösa berättelsen om Sverige, vars skildring är förrädisk och medför uppenbar risk för felslut; nu har vi inget mer att lära av andra, endast att lära ut.
Sveriges självbild är sagolandets. ”Föregångslandet”, som den nuvarande statsministern lanserade. Den instinktiva oviljan att ta del av den hemvändandes vunna insikter är lättare att begripa när man beaktar detta. En sådan självbild förutsätter nämligen att man systematiskt negligerar eller marginaliserar vissa gruppers perspektiv och erfarenheter. En sådan grupp utgörs exempelvis av dem som har positiva erfarenheter från andra länder, kulturer och arbetsmetoder. De antyder ju dessutom, genom själva handlingen att lämna landet, att den etablerade berättelsen är falsk. Om vi lever i den bästa av världar finns ingen anledning att flytta till sämre förhållanden. Men den ökade migrationen ger möjlighet till krass prövning av länders attraktionskraft. Vi bör inte vara tvärsäkra på att granskningen alltid faller ut till vår fördel.