Besökare passerar genom en sluss för att komma till en innergård, där den turkiska flaggan vajar från en stång. Trängseln därinne är påfallande. Här fylkas turistgrupper och vad som måste vara skolklasser och idrottsföreningar på utflykt, barn och ungdomar i uniform klädsel med nationella turkiska symboler. Varför är de här?

Jo, det lilla området rymmer utom generalkonsulatet också det hus i vilket Mustafa Kemal föddes år 1881, Mustafa Kemal som var det moderna, sekulära Turkiets blivande grundare, född i det som hade varit provinsen Rumelien i det dåvarande Osmanska imperiet. Huset där Mustafa Kemal föddes är idag museum. Till för en dryg handfull år sedan var museet möblerat som ett högreståndshem, men möblemanget hade ingenting med Mustafa Kemals barndomshem att göra, annat än möjligen en avlägsen likhet i föremålens sammansättning och stil.

Nu berättas hjältehistorien om den man som har gått till historien inte som Mustafa Kemal utan som Kemal Atatürk. Den berättas propagandistiskt och för en besökare som jag provocerande. Mustafa Kemal beskrivs inte bara som en kraftfull riksbyggare utan också som en över hela världen beundrad fredsstiftare. På de mest avlägsna platser, som i Norge, ska invånarna flitigt tillgripa talesättet: ”Vi måste lära oss att tänka som Mustafa Kemal!” Inte ett ord spills på det blod som riksbyggandet spillde.

Kemal Atatürk fick sitt hedersnamn för att han i första världskrigets efterdyningar inrättade en nationalstat med inga eller dåliga levnadsbetingelser för andra än turkar och muslimer. Minoriteter hade fördrivits eller förintats, så kristna armenier, assyrier och syrianer. En informationstavla i museet snuddar vid skeendet. Den berättar om den så kallade utskiftningen, när turkar bosatta i Grekland skeppades till Turkiet och greker bosatta i det som blev Turkiet skeppades till Grekland. Informationstavlan upplyser om att turkarna skeppades från hamnar som Pireus, Thessaloniki och Heraklion och grekerna från hamnar som Istanbul och Izmir. Vad som sägs om turkarna är sant men inte vad som sägs om grekerna. Turkarna skeppades mycket riktigt från grekiska städer som Pireus, Thessaloniki och Heraklion. Några turkiska städer som hette Istanbul och Izmir existerade däremot inte. Grekerna skeppades från grekiska städer som Konstantinopel och Smyrna. Med stormakternas hjälp – de stod bakom det fördrag som stadgade om utskiftning – kunde Kemal Atatürk fördriva (och vid motsträvighet mörda) Mindre Asiens ursprungsbefolkning.

I museet i Thessaloniki svärmar turkiska turister kring montrar med Kemal Atatürks lackskor, ridpiska och bestick. I en fåtölj sitter den beundrade mannen som vaxdocka i fullformat och eleganta gångkläder. Det slår mig att dessa som svärmar signalerar något med sin klädsel. Endast en enda kvinna bär huvudduk och då en dekorativ, minimal sjal. Jag faller i tankar om vad dagens turkiske kultledare egentligen tycker om ett museum som det över gårdagens turkiske kultledare, alltså vad det postmoderna, mindre sekulära Turkiets iståndställare Recep Tayyip Erdo˘gan tycker. Förmodligen gillar han ändå nationalismen och historieförfalskningen.