En vis grek visste att han inget visste, trots att han i mångas ögon hörde till de smartare. Denna ödmjuka ironi har av många lärjungar anammats på tok för bokstavligt. Att ingenting veta har upphöjts till en dygd. Ju mer vi läser, ju längre vi lever, desto mindre vet vi, hävdas det filosofiskt. Om nu Sokrates sade detta, om nu Sokrates levde, så gjorde han bägge med glimten i ögat.

Bosnienkriget har blivit synonymt med komplexitet. Så komplext var det inte. I stället för två stridande parter fanns nu tre, tillräckligt många för att den genomsnittlige nyhetskonsumenten ska rynka på pannan och börja kisa. Den ihärdige journalisten fick överanstränga sin pedagogiska förmåga för att tillmötesgå sin otålige läsare; ta denne i hand genom FN:s överbevuxna skog av förkortningar och resolutioner. Christopher Hitchens var en sådan journalist. Han förstod det enkla med Bosnien. Han förstod också att beslutsfattarnas vurm för ordet komplexitet var snarare ett alibi än en insikt, om inte en önskan. Det var mycket Hitchens förstod.

Han dog för två år sedan. För tjugo år sedan, när han var som mest levande, bevittnade han en traumatisk återfödelse av sin livslånga kärlek – Bosnien-Hercegovina. Han var en av många romantiker som krigets Bosnien vinkade av från perrongen. De kom och såg och stack, men lovade att skriva. Inte nog med att Hitchens penna höll sitt löfte, den kom att bli en av de mest dekorerade. Den drog på sig en kamouflerad uniform och enrollerade som frivillig i den bataljon av internationella pennor vars like inte mobiliserats sedan Dreyfusaffären: Susan Sontag, Timothy Garton Ash, Samantha Power, David Rieff, Bernard-Henri Lévy. Den sistnämnde talade för gruppen när han proklamerade att ”Bosnien är vårt Spanien”. De tvingade likgiltighetens president Bill Clinton att bry sig. De informerade de ovetande och engagerade de oberörda. Det fysiska mod som dessa investerade fick en l litterär avkastning, i form av reportageböcker som tjugo år senare blivit motsatsen till klassiker. Att skriva historia i realtid var ett av många minfält som krigets Bosnien dukade för deras fötter. Det var omöjligt att passera skadefri, men nödvändigt att någon försökte. Stilistiskt försiktigare men fysiskt lika modiga svenska motsvarigheter återfinns i Christian Palme, Johanna Hildebrandt, Per Svensson, och Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Det var då det.

Anna Arkadjevna Karenina sade ”Det förfärliga är att man inte kan rycka upp det förflutna med rötterna. Men begrava det – det kan man och det tänker jag göra.” I en region som lider av för mycket historia, för att parafrasera Churchill, har man en tradition av att förvrida och begrava den. Det får inte hända. Tre briljanta forskare har dragit fördel av elfenbentornets alla bekvämligheter; bland annat tjugo år av efterklokhet, utan vilken den oerhörda mängd data från Bosnienkriget svårligen kunnat absorberas. Dessa tre forskare pryder de nästföljande sidorna med sina analyser. Varför ska ni läsa dem?

Historien tar aldrig slut, och slutar aldrig att förvåna. En ny och allvarlig konflikt i Bosnien är mer sannolik än inte. Rättegångar mot huvudarkitekterna bakom folkmordet i Bosnien pågår i skrivande stund. Vid fjolårets manifestation i Sarajevo fick utrikesminister Carl Bildt skäll för sin blotta närvaro, medan halva Bosniens premiärminister Milorad Dodik fick skäll för sin frånvaro. Ta reda på varför.

Ta reda på vilka lärdomar som kan appliceras på andra oroshärdar med vilka Sverige är intimt sammankopplad. Bosnien är inte Syrien, har skarpa analytiker iakttagit. Inget land är något annat land, det är riktigt. Men antag, hur osannolikt det än låter, att samma individer som misslyckades så fullständigt att förhindra blodbad i Rwanda och Bosnien hade givits en tredje chans i Syrien. Säg att Kofi Annan tillsattes som FN:s och Arabförbundets chefmedlare i Syrienkonflikten. Säg att Kofi Annans särskilda ombud på Balkan Carl Bildt idag är Sveriges röst gentemot Syrien. Säg, med andra ord, att inga radikala förändringar har skett de senaste tjugo åren. Då hade Bosnien varit en guldgruva av lärdomar.

Alen Musaefendic är nationalekonom och skribent