Att frågorna är bättre än svaren ska han inte klandras för; med tanke på svårigheten att förutsäga framtiden är det viktigast att ställa rätt frågor. Det gör Feldman tydligare och intressantare än många av sina kolleger, delvis kanske på grund av sin mångskiftande bakgrund men framför allt därför att han är så pass fri från patriotism och förutfattade meningar om stormaktsstrategi. Feldman tar naturligt nog avstamp i kalla krigets slut. Det var inte bara Francis Fukuyama som den gången trodde att det var färdigt – demokratin hade ju vunnit över hela linjen. En av de tunga experterna på kalla kriget, Yaleprofessorn John Lewis Gaddis, skriver i sin intressanta och välskrivna sammanfattning The Cold War (2005) så lyriskt om hur demokratin och kapitalismen segrade att man får intrycket att saken är klar.

För Gaddis och många andra framstår kalla kriget från början till slut som frukten av hjältemodiga eller ondskefulla individers insatser. Individens roll i historien är ett intressant ämne, vare sig det handlar om positiva, negativa eller mer sammansatta personporträtt. Men eftersom Feldman talar om framtiden blir det ointressant för hans bok. I stället ger han en mer realistisk analys grundad på nationella intressen och relativa styrkeförhållanden. Vem definierar det nationella intresset, och på vilka grunder? Geopolitiska aspekter har på senare år kommit i förgrunden, men även dessa måste preciseras för att bli meningsfulla. Geografin betyder ju mycket för förhållandet mellan stater, men är den geografiska komplikationen militärstrategisk, etnisk/kulturell eller ekonomisk?

Feldmans fokus på Kinas nuvarande inrikesförhållanden är därför av stort intresse. Hans analys bekräftar Henry Kissingers intuitiva bild i On China (2011), en bild som grundades på Nixonrådgivarens banbrytande personliga kontakter med Zhou Enlai och andra ledande kineser. För Feldman är Kina en partidiktatur på väg att bli en republik därför att jättelandets statsbärande parti behöver stabilitet. Dess institutioner kan väntas bli mer trovärdiga så länge som de inte hotar partiledningens maktställning. Det implicerar inte individuell yttrandefrihet men väl ett växande mått av informationsfrihet, eftersom staten för sin sammanhållning måste hålla sig underrättad också om sådant som dess egna organ inte upplyser om. Företagsfriheten har vuxit, och med den insikten om de risker som följer med alltför hårdhänta ingripanden. Också korruptionen måste hållas inom rimliga gränser och reserveras för ledningen och de samhällsskikt som ledningen anser önskvärda.

Feldman bekräftar att globaliseringens fredsskapande verkan har varit särskilt stark i förhållandet mellan USA och Kina. Gemensamma eller åtminstone sammanfallande intressen minskar stridslystnaden. Redan ett utbrott av intensiv ekonomisk krigföring skulle få förödande effekter på båda ekonomierna. Risken för militära konflikter är låg för lång tid framöver redan på grund av de ojämna styrkeförhållandena. På basis av hittills iakttagna situa­tioner anser Feldman att USA kan och bör propagera för mänskliga fri- och rättigheter, en kritik som Peking accepterar och rentav försöker ­tillmötesgå. ­Viktigast blir att motivera Kina till att acceptera universella regler för mellanstatliga relationer, och här är WTO av stor betydelse eftersom det bilaterala förhållandet i så hög grad är ekonomiskt och finansiellt. Kriser i de bilaterala relationerna kan därför hanteras med väl avvägda motåtgärder enligt WTO:s regelsystem som gör det möjligt att välja ”vapen”. Det gäller även politiska problem som inte sällan kan översättas i termer av WTO-stridig diskriminering (till exempel Pekings hårda behandling av Google som gynnade Alibaba).

Liksom i så många amerikanska analyser av kalla kriget, blir för Feldman även svala kriget väsentligen bipolärt. Små och medelstora stater i det egna lägret uppfattas som störande element men tillerkänns sällan självständiga roller. Det är en felsyn. Redan i kalla kriget spelade exempelvis den västtyska östpolitiken, aktivt stödd och kompletterad av bland andra Sverige och Finland, en aktiv och positiv roll. Den franska kärnvapenstrategin (”du faible au fort”), som än idag på amerikanskt håll uppfattas som besvärlig, bör ha varit ännu mer besvärande för ryssarna eftersom den de facto innebär en trovärdigare länk till de amerikanska kärnvapnen än vad ens Atlantpakten kan erbjuda. Den kubanska revolutionen var en ideologisk tillgång för Sovjetunionen, just därför att dess egen dragningskraft hade försvunnit. Nationalismen i tredje världen hade, som Gaddis påpekar, andra drivkrafter än kall­a krigets.

Inför svala kriget har dessutom maktfördelningen i världen hunnit bli en helt annan, och det har Feldman insett – i likhet med allt fler amerikanska intellektuella men till skillnad från en fjärdedel av den amerikanska väljarkåren och det republikanska parti som på dess uppdrag förkunnar en föråldrad och därför missledande säkerhetspolitik. Efter George Bush Juniors folkrättsstridiga och kontraproduktiva äventyr i Mellanöstern har en rad tunga medlemmar av landets utrikesetablissemang anmält avvikande mening: varken Zbigniew Brzezinski, Henry Kissinger, Madeline Albright eller Richard Haass har gjort sig kända som några ”duvor”, men de har alla understrukit att och varför den enda supermakten inte kan styra världen på egen hand.

De militära problemen har förändrats. Nu står inte längre två supermakter mot varandra, var och en stark nog att förinta den andra och därmed snart sagt hela världen – låt vara att den styrkebalansen mestadels var en fiktion, eftersom USA med bara ett par års undantag alltid var långt överlägset Sovjetunionen i militär styrka. I gengäld fylls världen av konflikter mellan starkare och svagare parter. En del av dem komplicerar förhållandet mellan stormakterna. Redan under kalla kriget uppstod de största riskerna genom att någon klientstat råkat i konflikt med den andra supermakten: Korea 1953–55 och Kuba 1962.

President Obama har ärvt en rad konflikter av sina företrädare – inte bara av George W Bush utan också av Bill Clinton, som använde Sovjetunionens sönderfall till att återuppliva ”the Great Game” i Centralasien – och försöker nu anpassa sitt lands utrikespolitik till de nya realiteterna. Ukrainakonflikten har många orsaker, men Natos tidiga framstötar gjorde mer till skada än nytta för landet. Lösningen lär inte bli militär: det vill mycket till för att Putin ska våga sig på en invasion, och för mindre än så lär ingen annan utomstående intervenera militärt. En aktiv diplomati jämte ekonomiska och finansiella sanktioner bör kunna få Moskva att ta reson. Ändå är det svårt att se hur en värld av nya och nygamla konflikter ska undvika lokala krig när det inte längre finns några ”världspoliser”. Mot den bakgrunden behöver Feldmans recept utvidgas och kompletteras. Ekonomiska sanktioner med eller utan stöd i WTO skulle kunna bli så omfattande att den globaliserade ekonomin än en gång råkade i kris.

Feldman (med erfarenhet från Irak) och många andra har påpekat hur vanskligt det är att försöka skapa demokrati åt andra. Däremot finns det gemensamma intressen av en fungerande rättsordning. Gunnar Myrdals visdomsord om institutionernas betydelse för en demokratisk utveckling har på senare år tagits till heders på inrikespolitikens område, och Feldman påminner om deras nytta för att inte säga oundgänglighet på det internationella planet. Förutom på WTO pekar han även på FN:s säkerhetsråd, vars sanktionssystem dock bara fungerar när ingen stormakt är inblandad.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Själv vill jag påminna om OECD, vars relevans idag är större än någonsin. Inte för att där skulle finnas några sanktioner. Just därför är det rätt plats att utveckla normerna för internationellt ekonomiskt umgänge till fördel för en globaliserad värld: där träffas nämligen de ledande experterna i medlemsländernas administrationer och utbyter erfarenheter med varandra. De kan ingå mer eller mindre bindande överenskommelser med varand­ra, men de behöver inte göra det. Därmed skapas ett tankeutbyte som har större utsikter till samförstånd än en traditionell förhandling. Flera u-länder har på senare år anslutit sig, och både Kina och Ryssland visar intresse.

Till värdet med Feldmans bok bidrar hans osentimentala realism. Stater är kalla monster och handlar sällan av ideel­la skäl. Samtidigt behöver regeringarna något slags folkligt stöd, och det gäller inte bara i demokratier. 1914 rådde ingen brist på entusiasm för kriget. Internetvärlden upplever blixtsnabba opinionsvindar men har inte skapat lika vittspridda insikter om hur världen styrs. ”Humanitära bombningar” (Kosovo, Libyen, Syrien) är trista exempel.

Det är av instrumentella skäl som Feldman vill främja institutioner, en internationell rättsordning och demokratiska fri- och rättigheter: ett rationellt förslag som syftar till fredliga lösningar av intressekonflikter. Den som har mänskliga rättigheter som sin bärande ideologi kommer inte nödvändigtvis att hålla med honom. Religiösa föreställningar kan ju lika gärna åstadkomma konflikter som lösa dem. Men den politik som Feldman rekommenderar förutsätter en bättre efterlevnad för egen del om den ska vara trovärdig. USA syndar en hel del på den punkten. Till och med Sverige har en och annan bjälke i sitt eget öga.