Martin Wiklunds nya bok Historia som domstol väcker frågan om det därutöver finns ett juridiskt eller normativt bruk av historia, med specifika förutsättningar och karaktärsdrag, och med syfte att värdera och döma. Hans svar är i princip nekande. Detta historiebruk står alltför nära det vetenskapliga bruket av historia för att utgöra en egen kategori. Historiker intar i grunden samma roller och utför samma retoriska handlingar som försvarsadvokater, åklagare och domare. Han visar med övertygande resonemang och goda exempel att domstolsmetaforen har fog för sig, särskilt när det gäller moraliskt, politiskt och ideologiska känsliga frågor i den moderna historien. I sådana frågor hamnar historievetenskap ofta i vad Wiklund kallar offentliga historiedomstolar. Liksom försvarsadvokaten tar historikern en händelse i försvar med påpekanden att den måste värderas utifrån en samtida kontext, och likt åklagaren ställer historikern det kapitalistiska eller något annat samhälle till svars för diverse ”brott”. I historiedomstolen har under senare decennier en rad tidigare ”bortglömda” kategorier, som kvinnor och etniska grupper, erkänts och rehabiliterats.

Dessutom beskriver Wiklund det nära förhållandet mellan historia och värdering inte bara som en väl etablerad relation med rötter tillbaka till antiken, utan också som ett ideal, formulerat utifrån en hermeneutisk grundsyn att historiker liksom domare har att upprätta en dialog med det förflutna, byggd på förmåga att kunna översätta historiska fenomen – i domarens fall lagar – till nuets villkor och vara allmänt införstådd med dessa fenomens verkningar över tid. Problemet är, hävdar Wiklund i formuleringar som bär spår av nietzscheansk vetenskapskritik, att historia som vetenskap under modern tid har fjärmat sig från samhällets och det praktiska livets historiska tänkande. Frågor om vad man kan lära av historien och om hur tolkningen av dåtiden samspelar med nuets frågor och värderingar får sällan plats i den vetenskapliga diskussionen. I den praktiska historiefilosofin, däremot, har handlings- och nutidsorienterade värderingar och omdömen en naturlig plats.

Det första problemet med att placera historievetenskapen i en domstolsmiljö är just att många professionella historiker inte accepterar en sådan placering, eftersom den strider mot en av den moderna historievetenskapens absoluta grundsatser: att historiker ska beskriva och förklara vad som faktiskt har hänt, utan att hänge sig åt värderande omdömen och domslut över historien. Frågor om ansvar, rättvisa och skuld tillhör traditionellt metafysikens område och hör därför inte hemma i en objektiv vetenskaplig diskurs.

Det andra problemet är snarast det motsatta. Om vi bortser från den professionella retoriken är det närmast självklart att historia som vetenskap genomgående stöder sig på värderande omdömen om vad som konstituerar det historiskt betydelsefulla. Ibland grundas de i svårskiljaktiga teoretiska och ideologiska resonemang, ibland på politisk-historisk korrekthet, ibland på pedagogiska avgöranden, ibland på sådana subjektiva kriterier som med nödvändighet är närvarande i en disciplin som rör identitet och självförståelse. För en historiker som undertecknad, som ägnat sitt forskningsintresse åt kontroversiella företeelser som kommunism och nazism, etniska konflikter, statsterror och folkmord, kan det stundtals kännas som om Wiklund slår in öppna dörrar. Varje gång man skriver om den sovjetkommunistiska terrorn samlar sig den samhälleliga historiedomstolen till rättegång, särskilt på vissa högskolor och kultursidor.

Men det vore att göra Wiklunds bok orättvisa att reducera den till en uppgörelse med ett verklighetsfrämmande historikerideal. Den rymmer också en tillämpad del, som är en narrativ studie av hur det mångfasetterade fenomenet ”68” har berättats och värderats av mer eller mindre inblandade från det sena 1960-talet till vår egen tid. Det är en provkarta på föränderliga och skilda värderingar; medan några associerar ”68-andan” med frihet från auktoriteter och förhoppningar om det goda samhället, ser andra samma anda som ett ställningstagande för den totalitära ofriheten i de kommunistiska östländerna och för Pol Pots folkmordsregim. Redovisningen har både analytisk skärpa och högt underhållningsvärde, men den skapar också lätt förvirring eftersom berättelsebegreppet plötsligt kastas in i framställningen och dess eventuellt specifika relation till värderingar inte belysts i förväg. Därtill ställs knappast 1960-talsvänstern på allvar inför rätta förrän analysen nått det tidiga 1990-talet och Per Ahlmarks hårda anklagelser mot vänstern för dess knäfall för brutala kommunistdiktaturer under ”det galna kvartssekel” som inleddes 1968. Att det tar flera decennier innan värderingen av en så genomgripande samhällsförändring har mognat är knappast förvånande, men förhållandet kunde ha analyserats utförligare.

Kommen så långt i läsningen tränger sig alltmer de principiella frågorna på vad en värdering av historien egentligen innebär, och på vilka grunder den ska utföras. Uppenbart är att det är tolkningarna som ska värderas mer än de historiska händelserna eller handlingarna i sig. Men skiljer sig detta värderingsarbete verkligen från vad en öppet sinnad historiker gör i en traditionell historiografisk analys, nämligen att diskutera idémässiga och samhälleliga bakgrunder till historiska tolkningar så nyanserat som möjligt? Kan man komma längre än att konstatera att olika berättare, med olika erfarenheter av ”sextioåttavänstern”, olika ideologiska hållningar och olika livssituationer, har värderat 1960-talets händelser och deras konsekvenser på olika sätt? I en tid när vi inte längre är beredda att låta Gud, Naturen eller Historien vara den historiska utvecklingens överdomare, hur gör vi för att skilja en god sak från en ond, bearbeta historien ”meningsfullt” och ”göra det förflutna rättvisa”, som Wiklund uttrycker det?

Först i bokens sista kapitel meddelar författaren att han inte kommer att avkunna någon dom över ”68”. Det kan inte hjälpas att det först känns som en liten västgötaklimax. Men vid närmare eftertanke är det inte målet utan vägen dit som är bokens behållning. I valet mellan ett historiserande och ett moraliskt värderande förhållningssätt till det förflutna, en distinktion som Wiklund lånat från den tyske historikern Martin Broszat, expert på Tredje riket och Förintelsen, är det uppenbart det förra förhållningssättet han argumenterar för.

Hans diskussion om förutsättningarna för historisk värdering och historisk argumentation är nyanserad och väl avvägd, och hans plädering för att historiska bedömningar inte ska underbyggas utifrån abstrakta normer utan med utgångspunkt i konkreta fenomen som intentioner och konsekvenser är sympatisk och väl genomförd. I slutkapitlen är det mindre den nietzscheanske vetenskapskritikern än den professionelle historikern som talar. Rollskiftet sker dock på bekostnad av den provokativa spetsighet i förhållande till den traditionella historievetenskapen som karakteriserar bokens första del.

Det är varken möjligt eller önskvärt att historiker och andra historieproducenter avsäger sig sin moral. Däremot är det både möjligt och önskvärt att de avstår från att moralisera. Det finns två vägar som leder till moralisering. Det ena är att man låter nuets moraliska horisont ensidigt få styra värderingen av det förflutna. Den andra vägen är den omvända, att man låter dåtidens moraliska horisont ensidigt få råda, utan att intervenera, under åberopande av att varje tid måste bedömas utifrån de förutsättningar som då rådde.

Naturligtvis måste dåtidens människor få vittna, med historikern som medium och den historiska kontexten som förståelsebakgrund, men inte på ett sådant sätt att historien kommer att ”fungera som ett yrkande på att ’brottet’ ska preskriberas”, som författaren klokt påpekar. Inte bara hermeneutiker som Martin Wiklund utan alla historiker bör inse att historia är en dubbel tankeoperation som går ut på att översätta från då till nu, och från nu till då. Först med ett sådant kommunikationsarbete kan historikerna ikläda sig de roller som kritiska intellektuella och samvetets röster i den offentliga debatten som Wiklund efterlyser.