Ett par av de nya titlarna är: Travels with George om en nutida färd i Washingtons fotspår, The Last King of America om brittiske kungen Georg III och Hero of Two Worlds om markis de Lafayette.

Turister som har besökt Washington, har sannolikt spatserat över Lafayette Square framför Vita huset, men de är förmodligen mer intresserade av demonstranterna som alltid häckar här än av fördjupade funderingar över vem den lilla stadsparken är uppkallad efter. Men i den mån samma turister – eller nyinflyttade utländska utsända diplomater eller journalister – läst historieböcker skulle de veta att fransmannen Lafayette tillhör hjältarna i amerikanska frihetskriget. Han lämnade åtminstone två bestående arv efter sig: dels Déclaration des droits de l’homme, rättighetsförklaringen från1789 som han skrev utkastet till med bidrag från Thomas Jefferson; dels de röd-blå-vita färgerna i kokarden som används än idag.

Den populärhistoriske poddpionjären Mike Duncan är berömd för serierna The History of Rome och Revolutions. Den första blev fröet till bästsäljaren om den romerska republikens fall, The Storm Before the Storm, och den andra till nya Hero of Two Worlds om de amerikanska och franska revolutionerna. Lafayettes långa liv skildras strikt kronologiskt och boken är späckad med citat, fakta och biografiska data, även om förhållandevis perifera figurer.

Duncan pluggade franska och tog med familjen till Paris för att forska på plats. Han är öppen om sitt tillvägagångssätt med redogörelser för de många biografierna och det digra arkivmaterial som han har använt sig av, inte minst Mémoires, correspondance et manuscrits du général Lafayette, i sex volymer som släktingar sammanställde efter hans död. Omslaget pryds av målningen som återges i flera uppslagsverk. Lafayette med sitt smala ansikte, höga panna, kravatt och guldtränsad uniform. Man kan bara beklaga att förlaget tydligen inte ville kosta på sig att illustrera med fler porträtt (även av hustrun, de franska kungarna, Robespierre, Danton, Marat) och bilder av slottet Château de Chavaniac­ i Auvergne där han föddes 1757, eller slottet Château de la Grange-Bléneau i ­Seine-et-Marne nära Paris där han avled 1834.

”George Washington misstänkte att nykomlingen bara var ännu en oduglig utländsk lycksökare. Men Lafa­yette utmärkte sig i slaget vid Brandywine.”

Marie-Joseph Paul Yves Roch Gilbert du Motier tillhörde en adelsfamilj med anor som gick tillbaka till 1000-talet. När Gilbert, som han kal­lades, bara var två år gammal dödades hans far i strid. Sonen ärvde titeln markis de Lafayette och ännu en förmögenhet när modern avled tio år senare. Arvingen i den betydligt finare adelssläkten de Noailles höll ögonen på den stenrike och föräldralöse 12-åringen för sin dotter Adriennes räkning och iscensatte en hemlig förlovning. Ett ståtligt bröllop hölls när Adrienne var 14 och Gilbert 16 år gammal, och paret ingick självklart i de allra förnämsta kretsarna kring den enväldige kungen Ludvig XVI och dennes hustru Marie Antoinette.

Den unge men blyge och klumpige markisen nöjde sig inte med den militära karriär som svärfadern ordnat åt honom. Istället riktade han blickarna mot självständighetsrörelsen på andra sidan Atlanten. Han var bara 19 år när han anlände ombord på fartyget med namnet La Victoire som han hade finansierat med egna medel. Ungefär då bytte han ut mottot på släktvapnet till Cur Non, Varför inte? Mod, risktagande, beslutsamhet, enstaka stunder av impulsiv dumdristighet och naivitet inför intrigerande rivaler kännetecknade sedan alltid Lafayettes agerande.

Den sträve och oåtkomlige befälhavaren för kontinentalarmén, George Washington, misstänkte att nykomlingen, som hade utlovats en hög officersgrad, bara var ännu en oduglig utländsk lycksökare. Men Lafayette utmärkte sig i slaget vid Brandywine 1777 trots att han blivit sårad, och Washington tilldelade honom en egen division. Förhållandet mellan de två utvecklades senare till en varm far-son-relation och Lafayette döpte sin egen son till Georges Washington de Lafayette.

Kriget gick uselt. Soldaterna hade knappt kläder på kroppen eller mat på tallriken. Våren 1778 erkände Frankrike indirekt koloniernas självständighet i ett avtal, och det ledde till krig mot England. En av de brittiska generalerna försökte tillfångata Lafayette, men denne fick nys om saken för att han var vaken och ”samtalade med en ung kvinna” (han ska ha haft flera älskarinnor). Efter två år återvände Lafayette till Frankrike och hyllades som den förlorade sonen, trots att han rent formellt flytt kung och fosterland.

Han ägnade sedan all energi åt mobilisering av medel och mannar för att stärka Washingtons armé. Efter färden tillbaka igen fick generalmajor Lafayette leda försvaret av Virginia – och anses ha bidragit till att den brittiske generalen Cornwallis kapitulerade i Yorktown.

Men, om det nu var äregirighet och äventyrslystnad som lockade Lafayette över Atlanten, kom han snart att omfatta frihets- och rättighetsidealen. Till skillnad från tongivande män som Washington och Jefferson vände han sig också snart mot slaveriet. Han hade själv skådat den franska noblessens överdådiga leverne på mycket nära håll och kände allt större avsmak för ärvda privilegier.

Efter hemkomsten fick Lafayette, som aldrig behövt tänka på pengar, ekonomiska bekymmer och tvingades att avyttra tillgångar efter köpet av en ståtlig bostad på rue de Bourbon. Tillvaron tedde sig förhållandevis lugn under ett par år, med främjande av den amerikanska saken och ett aktivt engagemang mot slaveriet.

Stämningarna i landet jäste efter missväxt, hunger och galopperande priser. Lafayette drogs in i det accelererande händelseförloppet och trodde till en början att det skulle gå att sammanjämka monarkin med ökat inflytande för tredje ståndet, det vill säga alla: utanför prästerskapet och adeln.

Höjdpunkten för Lafayettes del inträffade 1790 när han innehade flera höga ämbeten, polischef, rådgivare till kungen, medlem i nationalförsamlingen, general och allmänt populär som politisk symbol. Men början till slutet kom när hans nationalgarde öppnade eld mot folkmassan som hade samlats på Champ de Mars på årsdagen av stormningen av Bastiljen. Ludvig XVI:s medgörlighet inför reformkrav var falsk och han planerade i själva verket att fly (Axel von Fersens roll nämns helt kort). Lafayette tvingade kungen att resa till Paris och visa sig i staden personligen.

Hans egen ställning blev ohållbar i och med jakobinernas maktövertagande och klappjakt på aristokrater. 1792 anklagades Lafayette för landsförräderi och han försökte rädda sitt skinn genom att ta sig över gränsen till Österrike. Istället kastades han i fängelse och hölls isolerad i flera år. Villkoren i mörka celler med vätan rinnande på väggarna spädde på hans eget motstånd mot den typen av bestraffning. Under tiden föll hustruns mor, syster och mormor offer för giljotinen, liksom Ludvig XVI och Marie Antoinette.

Lafayette omnämns som hjälte i två världar, men hans gloria lyser klarare i USA än i Frankrike. Han kände a-l-l-a som räknades och förekommer i åtskilliga berättelser om de amerikanska vännerna Thomas Jefferson, James Madison, John Adams, Benjamin Franklin, Alexander Hamilton, John Hancock med flera. I det egentliga hemlandet var han indragen i de komplicerade turerna kring Bourbonkungarna och Napoleon med upp- och nedgångar.

Bokens styrka ligger i första hand i beskrivningen av Lafayettes militära bedrifter och av hur hans tänkande påverkades av strömningarna på amerikansk mark – och av dramatiken före och under franska revolutionen. Nästan en tredjedel upptas sedan av Lafayettes år som framsynt bonde på La Grange och fortsatta deltagande i politiken under Napoleon och de sista Bourbonkungarna fram till julirevolutionen 1830.

Givetvis följer Duncan krigshjältens årslånga triumftåg genom de nu 24 delstaterna 1824–25 och återträffarna med vännerna. Att Duncan främst kommunicerar via talspråk märks. Det vill säga: språket kunde ha varit elegantare och rensat på formuleringar som ”ett fantastiskt första steg in på historiens scen”. Å andra sidan kommer oväntat ett och annat skratt, som vid Lafayettes numera icke politiskt korrekta anmärkning om att han inte kunde förlora sin skalp i förhandlingar med indianerna eftersom inte mycket av hans hår återstod.

På ett ställe beskriver Mike Duncan Lafayettes personlighet som ”passionerad, sprittande, ivrig, intim och vänlig” med tillägget att dessa drag uppskattades i Amerika. Duncan har, som framgått, uppfyllt den uttalade ambitionen att skildra Lafayettes upplevelser efter vistelserna i USA. Avsikten var alltså knappast att spekulera i framtida amerikansk-franska relationer, men han kunde ha gjort en liten utvikning.

I flera årtionden efter koloniernas frigörelse från England tilltog motsättningarna mellan ett pro-franskt och ett pro-brittiskt läger. Det blev en definitiv seger för det senare och en – kanske fördomsfull – förklaring är personlighetsdrag och rivalitet om vem som egentligen banade väg för frihet, jämlikhet och broderskap. Åtskilliga amerikaner har Paris på sin bucketlist, men det tycks inte bidra till ökad förståelse och det gnisslar till och med när utrikesministrar som John
Kerry och Antony Blinken talar flytande franska.