När jag för många år sedan träffade min nuvarande sambo hade han en pc med turboknapp. Så här i efterhand verkar det bisarrt (även om jag vill minnas att vissa spel blev lättare när knappen inte var intryckt) men redan då diskuterade vi om man någonsin skulle vilja arbeta med knappen uppsläppt. Varför skulle man inte vilja ha maximal beräkningskapacitet på sin dator?

Ungefär samma fråga tänker jag ställa här, men kopplat till mänsklig begåvning. I intelligensdebatten antas det nästan alltid att intelligens är något eftersträvansvärt. Vi kan diskutera vad intelligens är, ifall det finns flera olika intelligenser eller bara en, och om det finns en poäng med att försöka mäta intelligens, men det grundläggande positiva med intelligensen tar vi för givet. Vad är det då som är så bra med att vara smart?

I den här artikeln kommer jag att anta att intelligens är ungefär vad som mäts i ett intelligenstest. Det innebär att fokus ligger på problemlösningsförmåga, färdigheter i abstrakt tänkande och hur snabbt vi tar in ny information. Turboknappen kan motsvaras av kraften i intelligensen, det som gör att någon som är duktig på intelligenstest är lite snabbare och starkare i tanken. Vi vet förstås en hel del om intelligens definierat på detta sätt.

Först och främst klarar sig individer med hög IQ ofta bra i akademiska sammanhang; de har bättre skolresultat och skaffar sig längre utbildning. Detta samband är inte så förvånande med tanke på att de första intelligenstesten utvecklades just för att förutsäga hur bra barn kommer att lyckas i skolan. Klart är i alla fall att det inte räcker med skolframgång för att dra slutsatsen att det är bra att vara smart. Naturligtvis finns det forskning på relationen mellan intelligens och en mängd andra faktorer, så som social status, inkomst och så vidare.

Ett problem med den här typen av relationer är dock att det är svårt att avgöra vad det är som påverkar vad. Exempelvis finner vi att personer med högre IQ tenderar att ha högre social status. Men individer med högre social status klarar sig också bättre i skolan och utbildar sig mer. Vad är hönan och vad är ägget? När man försöker reda ut den här typen av samband ser man att intelligensen i sig själv har viss påverkan på till exempel status och yrkesframgång, även om mycket annat också spelar in. Men är det här bara för att personer med högre intelligens är mer framgångsrika i det de företar sig eller är det också så att de placerar sig i situationer där de kan bli mer framgångsrika? Fattar man bättre beslut för att man är smart?

När man diskuterar intelligens och beslutsfattande verkar det ofta finnas ett underliggande antagande om att intelligens leder till bättre beslut: intelligenta individer ser fler valmöjligheter, väger dem emot varandra på rätt sätt och kan identifiera olika konsekvenser hos varje alternativt tillvägagångssätt. Ett exempel på detta sätt att fatta beslut hittar man i Charles Darwins anteckningar från 1838. Frågan för dagen var om han skulle gifta sig eller inte och beslutet blev ett ja. Eftersom giftermålet med Emma Wedgewood lär ha varit lyckligt får vi väl säga att det också rör sig om ett framgångsrikt beslut. Anteckningarna som sådana är underbara, men jag hoppas faktiskt att Emma Wedgewood aldrig såg dem. På listan med äktenskapets fördelar hittar man saker som: ”Children – (if it Please God) – Constant companion, (& friend in old age) who will feel interested in one, – object to be beloved & played with. – –better than a dog anyhow.”

På emotlistan dyker tidsbrist, släktingar och risken för bråk upp. Även om detaljerna är rätt oemotståndliga så är det den generella principen att göra en lista med de olika saker som kan tänkas inträffa om vi väljer det ena eller det andra som är av intresse här. Det verkar som om Darwin bestämmer sig för att kombinationen av potentiella barn och någon som tycker om en (och allt det andra som finns på listan) är bättre än de negativa konsekvenserna sammantaget. Längst ner på förlistan står det ”Marry – Marry – Marry QED”.

Darwins sätt att besluta sig för eller emot giftermål är rätt likt de sätt att fatta beslut som brukar rekommenderas av dem som studerat beslutsfattande. Leonard Savage, till exempel, som har haft ett enormt infl ytande på psykologisk och i viss utsträckning filosofi sk beslutsforskning, rekommenderar en beslutsmetod som går ut på att beräkna hur värdefullt varje möjligt utfall är (hur negativt är det egentligen om man råkar gräla ibland?) och hur sannolikt det är att det inträffar (Om vi gifter oss, hur troligt är det att vi bråkar? Hur ofta kommer vi att bråka?).

Sedan kombineras detta för de olika handlingsalternativen (äktenskap eller inte), och den sammanvägda förväntade nyttan av varje alternativ är det som avgör valet. Man slår alltså samman sannolikheten för bråk och hur illa det är att gräla jämfört med sannolikheten för att bli omtyckt också på gamla dar, och hur trevligt det skulle vara. Om alla faktorer har tagits med, och sammanvägningen är korrekt, får man säga att beslutet är bra. Målet är helt enkelt att ”maximera förväntad nytta”.

Det är lätt att se att detta sätt att fatta beslut på borde bli bättre om beslutsfattaren är intelligent. Att kunna identifiera de olika möjliga utfallen, att vara bra på att bedöma sannolikheter och vara förmögen att väga ihop allt detta på ett korrekt sätt verkar vara egenskaper som passar bra med den intelligenta beslutsfattaren och mindre bra med den mindre intelligenta. När beslut fattas på Darwins sätt, måste det vara en fördel att kunna inhämta information snabbt, att vara bra på att tänka i flera led och kunna integrera det vi vet. Om vi antar att beslut fattas på Darwins sätt, och att de blir bäst om de fattas på Darwins sätt, kan vi alltså argumentera för att intelligenta människor har en fördel gentemot andra eftersom de fattar bättre beslut. De får ut det mesta av sina möjligheter, och genom att välja begåvat får de världen att se ut som de vill att den ska se ut.

Om intelligens å andra sidan inte har så mycket att göra med bra beslutsfattande att göra så kanske dess fördelar är av en mindre intressant karaktär. Att det går bättre i skolan för dem som får goda resultat på ett intelligenstest är i och för sig väl etablerat, men inte med nödvändighet en anledning till att intelligens är eftersträvansvärt. Snarare kan man väl ledas till att reflektera över att de som forskar om intelligensmätningar är individer som valt att slå sig på en akademisk karriär och har klarat av att överleva en sådan. Kanske det finns ett överdrivet fokus på egenskaper som gynnar den här typen av liv snarare än egenskaper som ger oss ett bra liv i största allmänhet?

Fattas då de flesta av våra beslut på ett sätt som gynnas av intelligens? Och är det så att det ”intelligenta” sättet att fatta beslut på är bättre än sätt som kräver mindre beräkningskapacitet, eller som inte kräver en intryckt turboknapp?

Det första som bör påpekas är att vi fattar mängder med beslut utan att göra överväganden av det slag som Darwin gör i exemplet ovan. Vi kan nog till och med ha anledning att tvivla på att det var Darwins lista som fick honom att besluta sig för äktenskap. När jag tittar noga på hans uppställning börjar jag misstänka att slutsatsen om giftermål inte helt stöds av de möjliga konsekvenser som finns med på listan. Det är förstås omöjligt att bevisa men när jag läser anteckningarna kritiskt anar jag att han borde ha nöjt sig med en hund och en hushållerska.

Den enda extra fördel som en hustru har jämfört med den här kombinationen är möjligheten till barn, men med dessa kommer också kostnader, oro och ansvar och dessa negativa faktorer får mer utrymme i anteckningarna än de positiva. Borde inte bilden av ”… a nice soft wife on a sofa with good fire, & books & music perhaps” enklare kunna ersättas av en trevlig lite halvfet hund på samma soffa? Jag tror nog att det inte var de faktorer som återfinns i Darwins anteckningar som fick honom att skriva QED längst ner på sidan, utan snarare en massa saker som inte står med på listan alls.

Men alldeles oavsett hur Darwin fattade sitt beslut, är det alldeles solklart att mängder av beslut fattas varje dag utan att vi har funderat över konsekvenserna. Beslutsfattandet går helt enkelt för snabbt för att folk ska ha haft en chans att ens ta in information om en bråkdel av allt det som har relevans för valet. Dessutom finns det i även de allra mest enkla beslut så otroligt mycket som eventuellt skulle kunna påverka vilket alternativ som är det bästa att man inte ens med den bästa av viljor skulle hinna med att ta med dem i beräkningen.

Den andra frågan är ifall det är en fördel att fatta beslut på ett välövervägt sätt. Det är inte helt lätt att avgöra eftersom de flesta verkliga beslut inte har något vi kan jämföra dem med. När Darwin väl gift sig blir det omöjligt att ta reda på vad som hade hänt om han inte hade gjort det. Kanske hade han varit ännu lyckligare ogift? Mer framgångsrik i sin forskning? Levt längre? Men genom att jämföra olika beslutsstrategier med varandra, i verkliga omständigheter eller i simuleringar av olika slag kan vi iallafall börja skaffa oss kunskap om hur man bäst fattar beslut.

Tänk dig att en eftertraktad utbildning ska reformera sina intagningskrav. Söktrycket är stort och utbildningen hålls i liten skala. För att hitta de bäst lämpade studenterna har ledningen bestämt sig för att prova ett antal olika metoder för att anta studenter. Målet är att hitta de studenter som kommer att ha störst framgång (akademiskt sett) under utbildningen. Man letar alltså efter dem som kommer att gå ut utbildningen med högst betyg, och, förhoppningsvis, också mest kunskaper. En metod är att instifta en kommitté som tittar på de sökandes betyg, rekommendationsbrev, poäng på högskoleprovet, hur bra skola de sökande kommer ifrån, samt intervjuer.

Ett annat alternativ är att försöka bygga en matematisk formel som förutsäger studenternas framgångar med hjälp av delar av informationen listad ovan. Vi kan undersöka relationen mellan betyg, poäng på högskoleprovet och tidigare studenters resultat (slutbetyg på utbildningen) genom att till exempel konstruera en enkel matematisk modell som väger samman dessa faktorer.

Ett halvt sekel av forskning visar att formella bedömningsmetoder brukar förutsäga framtiden (i vårt fall vilka studenter som kommer att göra bra ifrån sig på utbildningen) bättre än antagningskommittéer och kuratorer gör. I en stor metastudie av mänsklig och formelbaserad bedömning undersökte man hundratals studier i vilka forskare jämfört människors bedömningar med formlers. I hälften av fallen var de formella bedömningarna klart bäst. I några få fall (sex procent) klarade sig människorna bäst, i övrigt blev det ungefär oavgjort. När de mänskliga bedömarna fick göra intervjuer (som i antagningskommittén ovan) kunde man nästan vara säker på att den mänskliga bedömaren skulle klara sig sämre än formeln.

Av detta kan vi lära oss åtminstone två saker. Det första är att det är bättre att vara konsekvent. Det verkar vara en av de viktigaste anledningarna till att formlerna klarar sig bättre än de mänskliga bedömarna. Ett problem med intervjuerna kan vara att de lurar oss att strunta i mer formella kriterier som betyget. Det andra vi kan lära oss av jämförelsen mellan människa och formel är att det ibland kan löna sig att strunta i information. Formlerna kan bara använda sig av kvantifierbar information om de sökande, och andra faktorer, som till exempel intervjuer, måste man räkna bort. Men detta verkar ju vara en stor fördel för den formelbaserade bedömningen. Det verkar som om det ibland kan vara bra att ha mindre information.

En av de starkaste demonstrationerna av att mindre information ibland är bra är en serie av experiment och simuleringar utförda av forskarna Gigerenzer och Goldstein. Bland dessa finns en studie utförd på amerikanska studenter i Chicago. Studenterna fick i uppdrag att försöka gissa vilken av ett par av städer som var störst. De fick långa listor med stadspar som, till exempel, San Diego och Sacramento. Ibland var städerna amerikanska och ibland var de tyska. Lustigt nog var studenterna lika duktiga på att gissa vilken av två tyska städer som var störst som de var på att gissa vilken av två amerikanska städer som var störst.

En förklaring är att de amerikanska försökspersonerna kunde utnyttja sin okunskap när de valde mellan tyska städer. När försökspersonerna skulle göra en förutsägelse hade de tre alternativ. De kunde basera bedömningen på den information de hade om städerna eller gissa. Dessutom, kunde de, i de fall då det var möjligt, helt enkelt välja det stadsnamn som de kände igen och anta att den igenkända staden var störst. Eftersom de amerikanska studenterna kände till de flesta amerikanska städer kunde de inte basera sin bedömning på ifall de kände igen en av städerna. De fick istället använda sig av sin kunskap eller gissa. Men när de valde mellan tyska städer kände de igen betydligt färre städer. Forskarnas hypotes är att försökspersonerna då använde sig av principen: Om du väljer mellan ett par alternativ och bara känner igen ett av dem, välj den du känner igen. Så länge det är mer sannolikt att vi känner igen stora städer än små, kommer principen att vara relativt framgångsrik.

Om vi tittar på just de tyska och amerikanska städerna försökspersonerna fick välja bland verkar det som om igenkänning samvarierar med storlek. Gigerenzer och Goldstein undersökte till exempel hur ofta utländska städer nämns i tyska och amerikanska tidningar (Die Zeit och New York Times) och fann att större städer nämndes oftare. I det här fallet är det alltså en bra idé att välja den stad du känner igen. Men en sådan metod fungerar förstås bara om det finns städer du inte känner igen. Okunskap, så länge den är systematisk, kan vara en fördel. Det är alltså inte säkert att den som är bäst på att hämta in information är den som fattar bäst beslut.

En sak i det ovanstående som dock talar för att den intelligenta kan vara en bättre beslutsfattare är att den som fattar många beslut på liknande grund (som exempelvis antagningskommittén) gör klokt i att vara systematisk. Och en intelligent beslutsfattare bör vara bättre på att kunna följa en abstrakt beslutsregel. Men hur svårt är det här egentligen?

Här kommer frågan om sammanvägd kunskap in. Det är ju inte bara informationsinhämtning som beslutsfattaren med högre IQ ska vara bättre på. Hon borde också vara bättre på att integrera information – att väga samman många olika faktorer. Men det finns faktiskt forskning som tyder på att man inte behöver väga samman information på något komplicerat sätt för att vara framgångsrik i sina beslut. När man försöker bedöma hur viktig en faktor som betyg är för akademisk framgång relativt andra faktorer, som till exempel poäng på högskoleprovet, kan man noga undersöka exakt hur viktiga de olika faktorerna är jämfört med varandra.

Kanske bör vi lägga lite större vikt vid betygen, eller kanske ska vi, tvärtom, fokusera på högskoleprovet? Faktum är att beräkningsmodeller som tar hänsyn till sådana vikter inte klarar sig mycket bättre i sina förutsägelser än modeller som bara summerar ihop dem och kanske föredrar en individ som har både bra betyg och höga poäng på högskoleprovet jämfört med en som bara har den ena. Det verkar som att så länge vi vet ifall en faktor är bra eller dålig (skolk kan till exempel antas vara en negativ faktor för akademisk framgång) och så länge vi hittar vettiga faktorer verkar det räcka med att bara lägga ihop fakta.

Om man utgår ifrån de här resultaten verkar det inte som att så där väldigt avancerad tankeförmåga inte behövs för att fatta vettiga beslut. Vi hittar till och med en relativt framgångsrik metod för att bedöma goda äktenskap i samma litteratur. Så länge Charles och Emma Darwin älskade oftare än de grälade kan vi vara rätt säkra på att de bedömde sitt eget äktenskap som lyckligt.