När den kinatrogna regeringen i Hongkong ville få slut på de protester som lamslog delar av staden i 79 dagar under hösten 2014 uppmanades demonstranterna snarare att göra skillnad i nästa val än att ta missnöjet till gatan. Men just innan valet till Hongkongs lagstiftande församling gick av stapeln i september i år förbjöds flera kandidater att ställa upp. De beskylldes nu för att bryta mot lagen genom att förespråka självständighet från Kina.

Hongkongs grundlag Basic Law, som utarbetades av Kina och Storbritannien inför överlämnandet 1997, garanterar särskilda rättigheter inklusive yttrandefrihet till år 2047. Men stadens impopulära regeringschef Leung Chun-ying hävdade att frågan om självständighet inte har något med yttrandefrihet att göra, och varnade personalen vid stadens lärosäten att de riskerar sina jobb om de ens tillåter diskussion kring ämnet i eller utanför klassrummen.

Brutna löften och illa förtäckta hot gör Hongkong alltmer polariserat. Relationen till Kina överskuggade också alla andra frågor i årets parlamentsval. Hongkongs dussintals partier delas traditionellt upp i två läger: ”pro-Kina” och ”pro-demokrater”. I år tillkom även en tredje kategori, bestående av yngre kandidater vars politiska medvetenhet sporras av obehag inför den kinesiska regimens växande inflytande.

De svartlistade kandidaterna ersattes snart av meningsfränder som avstod från att förespråka självständighet officiellt. Sex av dessa nya kandidater valdes in i parlamentet. Bland dem fanns Nathan Law, 23 år gammal, som nyligen bildade partiet Demosisto tillsammans med Joshua Wong, som var den absoluta förgrundsfiguren under 2014 års protester. (Wong själv är bara 19 år och därför för ung för att ställa upp.)

Demosisto gick till val på önskan om en folkomröstning angående Hongkongs framtid efter 2047, för att befolkningen ska kunna ”ta kontroll över sitt eget öde”. Law, som själv föddes i Kina, har sagt att han inte vill se Hongkong förvandlas till en kinesisk stad. Men för att få ställa upp i valet var man tvungen att leka med orden. Demosisto talar således aldrig om ”självständighet” (independence), utan om ”självstyre” (self-governing).

Även två aktivister från ett nytt parti vid namn Youngspiration valdes in; en 25 år gammal kvinnlig student samt en aktivist som tagit sitt engelska namn efter fotbollspelaren Roberto Baggio. Också de vill se en folkomröstning om Hongkongs framtid senast år 2020.

Med i den lagstiftande församlingen finns nu även en representant från gruppen Civic Passion, som vill se Kinas kommunistparti upplösas och öppet förespråkar våldsamma protester. Argumentationen är enkel: På grund av myndigheternas ovilja till dialog uppnådde de fredliga protesterna 2014 ingenting, och sedan dess har klimatet i Hongkong hårdnat ordentligt.

Kidnappningarna av den svenska förläggaren Gui Minhai och hans fyra kolleger – varav en rövades bort på öppen gata i Hongkong – utgör bara toppen på isberget. Times Higher Education har upprepade gånger varnat för hoten mot den akademiska friheten sedan många ämnen blivit tabu vid stadens universitet, som också förlorat makten att utse de egna universitetsråden.

Ifjol rankade Reportrar utan gränser Hongkong på plats 71 i sitt årliga index över global pressfrihet. Det kan jämföras med plats 34 bara fem år tidigare, eller plats 18 år 2002. Som anledning uppges ökat kinesiskt inflytande. Förutom hot och attacker med brandbomber mot – såväl redaktioner som privatbostäder, blir det allt vanligare att medier köps upp av aktörer med kinesiska intressen. De som uttrycker sig kritiskt mot Kina har samtidigt svårt att hitta annonsörer.

Till och med Hongkongs rättssystem, länge känt som det bästa i Asien, upplevs stå under hot. 2014 genomförde 1 800 advokater och domare en tyst protestmarsch genom stadens centrala delar, sedan Kina utfärdat ett dokument med krav på att alla inom Hongkongs administration, inklusive det juridiska systemet, måste ”älska landet”.

Och till slut bestämde sig ledarna i Peking för att inte ens hymla med ignoransen inför den grundlag som de själva varit med och utarbetat. Sommaren 2015 utfärdade Kinas statsråd en vitbok som förminskade betydelsen av såväl Basic Law som konceptet ”ett land, två system”. Man lät nu istället veta att det begränsade självstyre som Hongkong ännu har kvar sker helt på kinesisk nåder.

Samma höst började stadens fotbollsfans regelbundet att bua ut sin egen nationalsång, som sedan 1997 är March of the Volunteers snarare än God Save the Queen. ”Hongkong är inte Kina” stod det på banderollerna under en svettig kvalmatch i tropisk hetta, där staden lyckades hålla 0–0 och minska chansen för världens mest folkrika land att ta sig till fotbolls-VM.

Desto allvarligare blev det i februari i år då polis försökte stänga ner ett par gatustånd som utan tillstånd sålde nyårsmat i det luggslitna, tätbefolkade nöjesdistriktet Mongkok. Plötsligt dök ett par hundra maskerade ungdomar upp. De sade sig vilja värna om den lokala kulturen, varpå de började kasta sten och starta flera bränder. Kravallerna var de våldsammaste i Hongkong sedan kulturrevolutionens dagar och resulterade i över 100 skadade varav flera poliser.

Kinas myndigheter var snabba att fördöma ungdomarna som ”radikala separatister”, ett kinesiskt uttryck vanligtvis reserverat för grupperingar i Tibet och Xinjiang. Man har även förbehållit sig rätten att diskvalificera kandidater som inte ”älskar moderlandet” eller på något annat vis misstänks vara illojala mot Kina, när landets nya regeringschef ska väljas nästa år.

Därmed är Leung Chun-ying – som tidigare varit medlem i ”kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens”, Kinas överhus med säte i Peking – en av huvudfavoriterna. Detta trots förtroendesiffror som sjunkit under 20 procent hos hela befolkningen och ännu lägre bland de yngre.

Även Hongkongs lagstiftande församling – där Nathan Law nu blir den yngsta medlemmen någonsin – domineras fortfarande av auktoritära män i kostym med lojalitet mot regimen i Peking. Hongkongs valsystem är nämligen utformat så att endast 40 av de 70 platserna väljs av befolkningen. Resterande del utses av affärsmän och organisationer som ofta har nära band till Kina; prodemokraterna tilldelades i år endast 7 av dessa 30 platser.

Därför är det nästan omöjligt för partier och kandidater som motsätter sig Kinas ökande inflytande att tillsammans vinna egen majoritet. Målsättningen inför valet var istället att behålla den tredjedel som krävs för veto mot kontroversiella lagförslag med syfte att öka den kinesiska närvaron.

Och det lyckades man med, men valresultatet visar ändå tecken på en inre splittring till följd av det drastiskt förändrade politiska landskapet. De sex nya kandidaterna tog nämligen bara tre platser från grupperingen pro-Kina. Resterande tre togs från mer återhållsamma och lågmälda prodemokratiska kandidater som vill verka inom ramen för ”ett land, två system”. Den ökade polariseringen har förskjutit dessa partier till något slags politiskt vakuum, medan de andra två lägren blir alltmer vågade i sin framtoning.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Exempelvis var det för bara ett par år sedan närmast tabu att ens nämna tanken på självständighet från Kina. Nu innehåller parlamentet flera medlemmar som mer eller mindre öppet förespråkar denna självständighet, och som vinner mer stöd ju tuffare retorik Kinas myndigheter hänger sig åt. I slutet av augusti avslutade en liberal kandidat sin kampanj efter hot, vilket endast tjänade till att dra mer uppmärksamhet till själva valet.

Och i Kina förstod man redan på förhand vartåt det lutade, varför inhemska medier belades med sedvanlig munkavel. Av drygt 300 kinesiska tidningar som China Media Project undersökte i samband med parlamentsvalet var det bara tre som ens nämnde att något val ägde rum, och bara en av dem på kinesiska.

Detta trots att valet i lokala medier kallades för Hongkongs viktigaste någonsin, vilket det rekordhöga valdeltagandet på nästan 60 procent blev ett kvitto på. Rapporter i lokala medier visade även hur grupperingen pro-Kina lyckades minimera skadeutfallet genom att mobilisera många äldre väljare, som helt enkelt kördes till vallokalen efter lite övertalning. Mycket riktigt ökade också valdeltagandet i åldersgruppen 60 år eller äldre med över 20 procent, jämfört med drygt 5 procent totalt.

Men oförmågan att vinna de yngre invånarnas gunst fortsätter att utgöra Pekings största huvudbry. En årlig undersökning av University of Hong Kong visade i somras att 67 procent av stadens befolkning nu främst identifierar sig som ”hongkonges”. Endast 31 procent anser sig vara ”kines”, vilket är en minskning med 7 procent från året innan och den lägsta siffran sedan mätningarna började 1997.

Undersökningen visade även att andelen svarande som inte är stolta över sin ”kinesiska identitet” ökade från 56 till 65 procent. I åldersgruppen 18–29 var siffran så hög som 86 procent. Den generation Hongkongbor som vuxit upp under kinesiskt styre också är den generation som allra tydligast tar avstånd från Kina.