På senare år har jag sett det målat som budskap med snirkliga bokstäver på vita väggar. Jag har sett det tryckt på örngott, inristat i smycken och till och med tatuerat på armar. Inget latinskt citat tycks vara mer livskraftigt än det livsbejakande Carpe diem, myntat av den romerske poeten Horatius (65–8 f Kr) som diktar det i sitt mest lästa och älskade verk, Oden, på latin Carmina. En tredjedel av de omkring hundra odena har nu översatts av Gunnar Harding och Tore Janson (som tidigare tillsammans översatt Catullus) i Plocka din dag (Wahlström & Widstrand). Titeln är en mer ordagrann översättning av Carpe diem än det vanligare ”Fånga dagen”. Urvalet av dikter motiveras inte, men som titeln låter ana har carpe diem-motivet fått styra.

Vad är då Horatius ute efter? Avståndet till heminredningens mysiga motto är faktiskt mindre än man kan tro. Diktaren uppmanar sina läsare att under vinterns härjningar dra sig tillbaka till hemmets lugna vrå, tända en brasa och korka upp ett gott vin. Men han gör det med ett memento mori:

Bär hit parfym och vin och ett rikligt fång av vackra rosor, som blommar alltför kort. Tid finns det ännu innan ödetssvarta gudinnor skär av din livstråd.

Det gäller att i epikureisk anda ta tillvara dagen idag, att plocka den som en blomma. Också dagen blomstrar en kort tid – för att sedan försvinna. Likadant är det med det förgängliga livet. Bakom husknuten, mitt i idyllen, står den bleka döden, pallida mors och lurar (ja, uttrycket ”bleka döden” kommer från den store sentenssnickraren Horatius, här översatt med ”askgråa döden”). Människan är ingenting annat än pulvis et umbra – ”skugga och damm”. De citerade raderna ovan är tillägnade vännen och politikern Dellius, till vilken han också skriver: ”Du skall bli dödens byte.” Samma dystra utgång spår han för vännen Postumus:

Från jorden skall du skiljas och från ditt hemliksom från älskad hustru, och av de trädsom du ditt korta liv har vårdatblir blott cypressen ditt dystra sällskap.

Kekubervinet skall någon ättling ta,druvan du nogsamt gömt bakom hundra lås, och spilla ut på marmorgolvetdrycken en pontifex fester värdig.

I det latinska originalet har ättlingen fått attributet dignior, ett ord som översättarna undvikit, kanske därför att det anses svårtolkat. Ordet betyder ”mer värd/värdig”. Hur kan en slösande arvinge vara mer förtjänt av det dyrbara vin som hans döde släkting förvärvat och nogsamt vårdat? Egentligen är det inte så konstigt. Det finns ingen anledning att vara rädd för vad som händer efter döden, menar Horatius; istället bör vi tänka på vad vi lämnar efter oss. Att vakta på våra dyrgripar tjänar ingenting till. Bättre är att använda dem innan de förslösas på någon annan. Den som förstår detta är också mer värdig att njuta av livets goda. Själv tänker diktaren använda sitt ”krus med albanervinet, lagrat nio år” på en storslagen fest till sin välgörare Maecenas ära.

Vinet är centralt i Horatius diktning och förekommer i var och varannan dikt. Horatius kallas ibland för den antika poesins främste vinkännare. ”De som avstår från vin får ett hårt liv”, skriver han och listar vinets goda effekter i en dikt som för ovanlighetens skull inte apostroferar en person, utan ett vinkrus:

Du ger nytt hopp åt rolösa själar, och en fattig får ny styrka och kraft av digoch upphör efter vin att fruktakungars förbittring och knektars vapen.

Det kan tyckas vara en hedonistisk, njutningscentrerad inställning. Men Horatius är också fader till begreppet aurea mediocritas, ”den gyllene medelvägen”. Han är noga med att man inte får överskrida måttans gräns. Som ett varnande exempel på vad dryckenskap kan leda till tar han upp lapithernas och kentaurernas våldsamma strid som ödelade en bröllopsfest. Måttligheten gäller även ägodelar. För ett lyckligt liv krävs endast det nödvändiga:

Lycklig lever den som är nöjd med litet. Enkelt är hans bord, men med nedärvt saltkar. Fri från solkig girighet och från fruktan sover han rofylld.

Den som alltför högt värderar det jordiska, som Postumus som låser in sitt vin, eller som den unga Chloë, som klamrar sig fast vid sin mor och inte vågar älska, plockar inte dagen. Därmed är de heller inte beredda att lämna det jordiska när den stunden väl är inne. I den epikureiska filosofi som Horatius förkunnar i sina oden bör människan öva sig i att frigöra sig från det materiella och finna sig i sitt öde. Sinnesro, grekiskans ataraxia, är målet. Den vinns inte av yttre ting. Inte heller kan vi fly från vårt inre; vi måste öva i oss att tämja och stärka själen:

Varför strävar vi efter alltför mycket i vårt korta liv? Varför reser vi tillland med annan sol? Ingen flyktväg lederbort från ditt inre.

Raderna är hämtade ur en dikt som inleds med och upprepar ordet otium, som lyckosamt översatts med ordet ”frid”:

Frid ber thrakern om under krigets vanvett. Frid ber medern om, med sitt granna koger. Friden, Grosphus, fås inte för juveler, guld eller purpur.

Ingen rikedom eller konsuls livvaktdriver ut paniken och själens ångest. Oron fladdrar kring i gemaket undertakets paneler.

Om vi har frid i själen, kan vi hålla oss lugna inför det faktum att vi skall dö. En oväntad förebild beträffande detta framhålls i drottningen av Egypten, ”kvinnomonstret” Kleopatra. Horatius fördömer hennes karaktär och gärningar, men han respekterar henne för en sak: förmågan att möta döden med värdighet och lugn, vilket hon gjorde i sitt självmord. Hon ges utrymme i den berömda hyllningsdikten till Augustus (eller Octavianus, som var hans namn innan han blev kejsare), Nunc est bibendum, ”Nu skall vi dricka”, författad efter segern mot Marcus Antonius och Kleopatra i slaget vid Actium år 31 f Kr.

Elva år tidigare hade ett annat slag stått, i Filippi. Horatius hade som tjugotreåring stridit på Caesarmördaren Brutus sida. Han skriver själv att han var nära att dö i striden och att han fegt flydde därifrån, ”när tapperhet bröts ner, och starka/ män föll till marken med hakan före”. Han tvingades göra en helomvändning och togs till nåder av Augustus och blev sedan en viktig röst i kejsarens propagandamaskineri.

Att läsa ett ode av Horatius kan kännas som att företa en vandring som till en början har höga ambitioner men tar en oväntad riktning och slutar i någon liten skogsglänta. Ett exempel på detta är dikten med inledningsorden Vides, ut alta stet, som börjar storslaget i första strofen med en vykortsscen: berget Soracte skådas i ”bländvit snö”, floderna har stelnat i sitt lopp i en vinter sänd av Jupiter. Det följs i strof två av en uppmaning att samla ved till brasan och ta fram ”vinet som lagrats i fyra vintrar” från källaren. Allt annat kan överlåtas åt gudarna.

De tre sista stroferna lyder:

Hur morgondagen blir vet du inget om; var dag som ödet ger är en vinst för dig. Och avstå inte från att älska, du som är ung, nej kom med i dansen

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

så länge gråhårsåldern är fjärran från din ungdom. Nu skall möten på torgen ske och viskningar i skymningsmörkrethöras vid överenskommen timme

och skratt som kvillrar fram från ett dunkelt hörn och röjer flickans gömställe, och som pantskall ringen rövas bort från armeneller från fingret trots låtsat motstånd.

Och där är dikten slut! Från det storslagna vinterlandskapet via hemmets trivsamma atmosfär till ett smycke på en kvinnas finger. Ett diminuendo som heter duga.

Utöver att plocka dagen och att träna sig i sinnesfrid finns ett tredje sätt att besvärja döden: att frambringa konst i världsklass. Non omnis moriar, skriver Horatius, ”Helt skall jag aldrig dö”.

Dikterna han har skapat är ett monument ”hållbarare än brons”, som ”inget frätande regn och ingen nordlig vind” förmår att förstöra. Hans storhet som diktare ligger i, säger han själv, att han såsom den förste har gjort en romersk tappning av grekisk lyrik. Han har lånat versmått och fraser av de beundrade Alkaios och Sappfo, poeter från ön Lesbos som verkade femhundra år före honom själv. Av dessa hans förebilder återstår dikter i fragment, medan Horatius monument har stått oberört av tidens tand, så som han själv spådde. Att läsa detta verk som han har lämnat åt eftervärlden är en fröjd och en verksamhet som i högsta grad plockar dagen.

Till diktarens uppmaningar om att blommor bör plockas och vin bör drickas, vill jag därför tillägga, gärna med sirligt målade bokstäver på en vägg: Carmina Horatii legenda sunt. Horatius oden bör läsas.