Mitt första intryck av vad vi numera kallar genusdebatt var en föreläsning som neurofysiologen Germund Hesslow höll under min läkarutbildning vid Lunds universitet i början av 00-talet. Professor Hesslows rykte som akademisk provokatör var redan då väletablerat, och hans anförande om Könsskillnader, arv och miljö gjorde ingen besviken. Efter att raskt ha avfärdat genusvetenskap som ideologisk humbug lade den i filosofi och medicin dubbeldisputerade Hesslow metodiskt fram sina argument för att psykologiska könsskillnader var biologiskt grundade. Detta gav upphov till en mindre skandal och en kritisk insändare i studenttidningen, samt ett genmäle från Germund Hesslow. Något senare anordnades även en offentlig debatt, där Hesslow fick försvara sin sexuella biologism mot en panel av genusvetare. Även om retoriken emellanåt hettade till så präglades debatten av ömsesidig respekt, och ingen ifrågasatte Germund Hesslows avsikter eller kompetens som forskare. För oss åhörare blev affären en snackis under mången punschmiddag och förfest – ett exempel på det slags livlig och frispråkig debatt som en gång i tiden förknippades med den akademiska världen.

Dessa glada minnen väcktes till liv under min läsning av boken Testosterone. An Unauthorized Biography av genusvetarna Rebecca M Jordan-Young och Katrina Karkazis. Boken är ett försök att revidera den gängse uppfattningen om könshormonet testosteron – en uppfattning som enligt författarna har förvridits av allsköns myter, överdrifter och missförstånd. Jordan-Young och Karkazis ifrågasätter rentav testosteronets identitet som ”manligt” könshormon, och förebrår forskarvärlden för att ständigt gripa efter biologiska förklaringar för skillnader mellan män och kvinnor.

Testosterone. An Unauthorized Biography är utan tvekan en säregen bok. Problemet med populärvetenskap brukar vara övertro på halvdan forskning, vars rön tas ur sitt sammanhang och övertolkas med syfte att skapa sensation. Här är författarnas mål det motsatta – att påpeka brister i forskningen om testosteron, minimera dess betydelse, och visa hur den legat till grund för reaktionära och sexistiska narrativ. Rebecca Jordan-Youngs och Katrina Karkazis gör inte anspråk på någon heltäckande analys av ämnet testosteron, och klargör tidigt vad för slags forskning de har valt att inte inkludera. Det gäller till exempel studier som kommer fram till att hormonnivåer i livmodern under graviditeten har psykologiska och morfologiska effekter på barnet. Att strunta i dessa studier kan tyckas underligt, eftersom resultaten utgör själva kärnan i modern beteendeforskning kring testosteron, och ligger till grund för flera sentida genombrott på området. Författarna försvarar sitt beslut med hänvisning till egna skriverier. Det visar sig att en av dem, Rebecca Jordan-Young, redan har ”kullkastat” teorin om att tidig hormonell exponering påverkar ett barns sexuella identitet och personlighet. I sin bok Brain Storm från 2010 slår Jordan-Young tydligen fast att ”förnuftsmässiga idéer om kön, genus och sexualitet döljer fundamentala motsägelser” i fosterstudierna. Ett jättelikt och högaktuellt forskningsområde avfärdas alltså redan i förordet av Testosterone. An Unauthorized Biography.

Hur är det då med studier av transmän som har behandlats med testosteron? Eller av patienter som har erhållit testosteron under annan medicinsk behandling? Även detta slags forskning underkänns av författarna, emedan den har sin grund i ”personliga erfarenheter”. Problemet med personliga erfarenheter är nämligen att de ”medieras av epistemiska ramar och historiska och sociokulturella specificiteter”. Med detta menas att vanligt folk tenderar att tolka och beskriva sina erfarenheter i könsbundna termer såsom ”manligt” och ”kvinnligt” – kategorier som Jordan-Young och Karkazis inte vill kännas vid. Ståndpunkten må låta en smula extrem, men författarna vägrar bestämt att låta sin analys förgiftas av traditionella och ”förnuftsmässiga” föreställningar om män och kvinnor som distinkta kategorier. Som de själva hävdar tidigt i boken så är ”påståenden om testosteron alltid uttryck för makt”.

Rebecca Jordan-Young och Katrina Karkazis fokuserar på testosteronets eventuella roll inom sex olika områden: reproduktion, aggressivitet, risktagande, makt, idrott och föräldraskap. Varje område ägnas ett kapitel, och analyserna följer mestadels samma mönster. Författarna börjar med att presentera ett par ”myter” om testosteronets verkan, och ägnar sedan resten av kapitlet åt att vederlägga myterna. I den mån de två genusvetarna refererar till empirisk forskning rör det sig mestadels om äldre studier som försöker korrelera uppmätta punktnivåer av testosteron i kroppsvätskor med något slags beteende eller egenskap. Denna forskning brottas mycket riktigt med metodologiska problem. Precis som med andra hormoner varierar nivåerna av testosteron kraftigt under dygnet, och dess omedelbara effekt på kroppen påverkas av andra, variabla faktorer såsom förekomst av särskilda proteiner eller känslighet hos receptorer. Att studier av testosteronets korttidspåverkan genererar en hel del tvetydiga eller svårtolkade resultat är därmed föga förvånande. Det hade varit mer intressant om författarna hade analyserat studier som följer testosteronets maskuliniserande effekter över en längre tidsperiod, men sådan forskning ratas också på förhand av författarna.

Därmed inte sagt att Testosterone. An Unauthorized Biography är helt utan poänger. Kapitlet om Makt innehåller en högst välgörande sågning av Amy Cuddy, kändisforskaren som lurade i miljontals människor att de kunde höja sina testosteronnivåer, och därmed sitt självförtroende, genom att posera som Stålmannen framför spegeln ett par minuter varje dag. Dr. Cuddys sensationella fynd har dock visat sig vara omöjliga att replikera, och hennes medförfattare har tagit avstånd från sagda forskning. Cuddys bejublade TED-föreläsning ligger dock ännu kvar på Youtube, med drygt 17 miljoner visningar tills dagens dato.

”Hur är det då med studier av transmän som har behandlats med testosteron? Eller av patienter som har erhållit testosteron under annan medicinsk behandling?”

Andra resonemang är mindre övertygande. I kapitlet om Idrott hävdar författarna att biologiskt kön är av överskattad betydelse, och inte nödvändigtvis det bästa sättet att dela in idrottare. Som bevis för denna tes anför de att sprintern Usain Bolts personbästa på 800 meter är betydligt sämre än världsrekordet på denna sträcka för kvinnor. Sådana faktasnuttar återkommer med jämna mellanrum i Testosterone. An Unauthorized Biography, och framförs för att utmana spridda myter eller fördomar. Men läsaren måste fråga sig vilken myt eller fördom som åsyftas i ovanstående fall. Tror någon verkligen att alla manliga idrottare är bättre än alla kvinnliga idrottare på allting? Skälet till att män och kvinnor inte tävlar mot varandra på elitnivå är att de bästa männen konsekvent presterar bättre än de bästa kvinnorna inom specifika idrottsgrenar, utom möjligen när hästar är inblandade. Huruvida Zlatan Ibrahimovic är en sämre skidskytt än Hanna Öberg är måhända ett kul tankeexperiment, men är av föga praktisk betydelse.

Låt säga att vi godtar bokens tes om testosteronets överdrivna betydelse. Vi måste ändå fråga oss: Varför är egentligen män mer muskulösa, våldsamma, hänsynslösa, dominanta och promiskuösa än kvinnor? Om det inte beror på testosteron, vad beror det på då? Med tanke på att skillnaderna mellan könen noterats världen över och under hela mänsklighetens nedtecknade historia får vi nästan anta att förklaringen är biologisk. De tänkbara mekanismerna är många. Plasmanivåer av hormoner som östrogen och oxytocin skiljer sig kraftigt åt mellan könen, och har central betydelse för en lång rad sociala och sexuella funktioner.

Undersökningar med PET-kamera har visat att hjärnans serotoninsystem fungerar olika hos kvinnor och män – en upptäckt som skulle kunna förklara kvinnors högre frekvens av depressions- och ångestsjukdomar. Lägg därtill hundratals kända skillnader mellan mäns och kvinnors anatomi, vars evolutionära ursprung och syfte vi ännu inte riktigt begriper. Sådana hypoteser intresserar dock inte Jordan-Young och Karkazis, som istället tycks dra följande, implicita slutsats: alla skillnader mellan könen som inte omedelbart korrelerar med punktnivåer av testosteron måste vara socialt konstruerade. Som stöd för sin outsagda tes hänvisar författarna till en lång rad akademiska auktoriteter, mestadels från discipliner som genusvetenskap, queerteori och feministiska vetenskapsstudier. Ingen av dessa tänkare sysslar med vetenskap i någon reell mening, och de gör heller inga anspråk på objektivitet. Snarare består deras gärning i att sätta riktig vetenskap under ideologisk lupp, på jakt efter sexistiska eller rasistiska överträdelser. Beskyllningar av detta slag väger förstås mycket tungt, och kan räcka för att tillintetgöra en forskares karriär. Det är därför slående hur frivolt Rebecca M Jordan-Young, Katrina Karkazis och deras kolleger smutskastar andra akademiker, ofta på mycket lösa grunder. Att producera ett impopulärt forskningsresultat kan vara nog för att ådra sig en anklagelse om transfobi, sexism eller ”white supremacy”– ett begrepp som återkommer gång på gång i boken.

Allt detta må låta tarvligt och oseriöst, och knappast värdigt en Axess-läsares uppmärksamhet. Det bör dock noteras att Testosterone. An Unauthorized Biography ges ut av Harvard University Press, världens kanske mest respekterade, akademiska förlag. Boken har hyllats i medierna, däribland i tunga, vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science. Jordan-Young och Karkazis innehar båda höga poster vid anrika universitet och citeras regelbundet som experter i New York Times. Författarna är inga utbölingar eller excentriker – de är det nya etablissemanget.

Så hur kan vi då sammanfatta debatten om biologiskt kön och socialt konstruerat genus, drygt femton år efter professor Hesslows omstridda föreläsning i Lund? Rent vetenskapligt har Hesslows biologism förstås gjort stora landvinningar. Nya radiologiska tekniker har till exempel möjliggjort allt noggrannare undersökningar av sexuellt dimorfa (för män respektive kvinnor specifika) områden i hjärnan, medan kartläggningen av det mänskliga genomet förser oss med nya ledtrådar om hur skillnaderna har uppstått. På det politiska slagfältet har biologins motståndare dock vunnit en fullständig och förkrossande seger. Det kanske mest slående med dagens genusdebatt är just avsaknaden av debatt. Snarare bevittnar vi ett slags följetong av offentlig förnedring, där oliktänkande som Germund Hesslow tillrättavisas, häcklas och censureras på rent ideologiska grunder. Om genusdebatt i själva verket bara handlar om makt, som Jordan-Young och Karkazis hävdar, så kan man bara gratulera författarna och deras gelikar för deras omfattande, politiska erövringar. Om vad för slags roll testosteron kan tänkas ha spelat i detta dominansbeteende väljer jag att inte spekulera.