Hot och mothot
Han upplevde med andra ord i stort sett hela det ödesdigra och krigiska 1900-talet och förblev aktiv och intellektuellt oanfrätt fram till sin död. Från elva års ålder förde han närmast kontinuerligt dagbok. Nu är ett urval av denna dagbok publicerad, och det är stark tobak från en man med erfarenheter från seklets disharmoniska politik, under hela sitt liv engagerad i sin tids spänningar.
Dagbokens författare har mycket tidigt en uttalad ambition att göra ett avtryck och en förändrande insats i amerikansk politik, och kanske till och med mer än så. Ett avtryck kom han onekligen att göra. Han framstår idag som den store strategen under den epok i 1900-talets världspolitik som benämns kalla kriget. Kennan var emellertid allt annat än en sedvanligt entusiastisk kall krigare. Det visar han prov på redan i det dokument som anses vara grundvalen för hela kalla kriget, nämligen vad som går under namnet ”The long telegram” och som blir än tydligare i en artikel i den amerikanska tidskriften Foreign Affairs, undertecknad med pseudonymen X eftersom han var anställd inom utrikesdepartementet.
Som andreman vid den amerikanska ambassaden i Moskva blev han 1946 ombedd att ge en kortfattad karaktäristik av det totalitära Sovjetunionen, dess avsikter och dess hållning gentemot den västliga världen. Denna karaktäristik resulterade i det berömda ”Långa telegrammet”, som skickades till USA:s utrikesdepartement. Telegrammet är för att vara ett telegram extremt långt, men betraktad som en analytisk text är det en ovanligt koncentrerad och träffsäker redogörelse för de centrala dragen i Sovjetunionens utrikespolitik och den dåvarande regimens sätt att tänka och härska. Det fastslår att Sovjet av såväl ideologiska som politiska skäl anser sig bundet att föra en expansionistisk politik gentemot omvärlden. Ideologiskt baseras expansionismen på övertygelsen att den kapitalistiska världen under inga omständigheter kan acceptera en kommunistisk makt och i all synnerhet inte en kommunistisk supermakt.
Kriget hade utkristalliserat en världsordning där två stormakter delade på inflytandet: Sovjet och USA. Dessa båda makter hade dragit det tyngsta lasset i segern över Nazi-Tyskland. Nu när kriget var slut splittrades de tidigare allierade i två makter som kolliderade politiskt och ideologiskt. Den fråga som Kennan ombads besvara gällde hur hotet från det militärt starka Sovjetunionen skulle och kunde bemötas och hur Västeuropa kunde räddas undan sovjetiskt inflytande. På egen hand bedömdes det av kriget utmattade och ruinerade Västeuropa oförmöget att stå emot det sovjetiska hotet. Röda armén hade vid krigsslutet 11 miljoner man under vapen och en militär kapacitet som inte ens ett allierat Västeuropa på egen hand kunde bemöta.
Det Kennan framhåller i sitt långa telegram, liksom i X-artikeln, är att även om Sovjetunionen är lika totalitärt som någonsin Nazi-Tyskland var, föreligger väsentliga skillnader som bör tas som utgångspunkt för västvärldens agerande i den oundvikliga kraftmätningen mellan de båda blocken. De sovjetiska ledarna lider till skillnad från nazismens ledargarnityr inte av psykotiskt storhetsvansinne. Sovjets kommunistiska ledargarnityr är utpräglat rationalistiskt och realistiskt. Det anser förvisso att den kommunistiska segern är given. Den är bestämd av själva den historiska logiken. Tidpunkten för den slutgiltiga segern är emellertid omöjlig att förutse. Den kan lika gärna dröja som ske omgående. Den är, fastän historiskt given, också beroende av de nationella proleteriatens ideologiska medvetande och kampvilja. För även om historien gör sitt arbete sorgfälligt, så krävs att det internationella proletariatet ger den dödsmärkta kapitalismen den avgörande knuffen ned i avgrunden.
Situationen kompliceras dessutom av att kommunismen redan har segrat i ett land, nämligen Sovjetunionen, som därmed utgör inspirationskällan för den kommunistiska framryckningen mot världsherravälde. Denna kraftkälla får på intet sätt äventyras och skadas av revanschistiska och paranoida kapitalister i den omgivande världen. Det är med andra ord av största vikt för kommunismen att försvara och skydda den sovjetiska regimen, själva basområdet för fortsatt expansion.
Denna hållning hos de ryska ledarna gör dem obenägna att ta överdrivna risker, och därför kan regimens expansionistiska strävanden stoppas genom ett beslutsamt motstånd. Hot måste mötas med mothot, ideologisk propaganda med motpropaganda och politiska vinster måste omintetgöras. Kennan tänker sig att detta motstånd framförallt kan genomföras genom att den västliga världen utvecklas till en förebild för ett väl fungerande samhälle. Om väst kan genomföra en sådan strategi långsiktigt och uthålligt, kommer det totalitära sovjetiska maskineriet slutligen att bryta samman av inre spänningar och inbyggda systemfel. Det ryska folket tror nämligen inte på ledningens propaganda. Det lever i påtvingad isolation från världen, men är tvärtemot vad regimen hävdar mycket intresserat av utbyte med omvärlden. Den totalitära Sovjetmakten kan bara upprätthållas genom en hänsynslös terror utförd av den hemliga polisen. Det är en situation som i sig själv vittnar om regimens bräcklighet. Därför kan ett beslutsamt demokratiskt motstånd sluta fredligt och utan att vapnen behövt tala.
I olika variationer och med olika tyngd blev denna linje den dominerande under hela epoken från världskrigets slut fram till Sovjetunionens sammanbrott – en nästan fem decennier lång kraftmätning, som visserligen inte var alltigenom fredlig, men där de krigiska episoderna sköttes via ombud och en fullskalig konfrontation med vapen mellan de båda stormakterna kunde undvikas.
Kennans dagbok vittnar om hans intensiva intresse för diplomati och utrikespolitik. Han kom visserligen inte att tjänstgöra särskilt länge inom den diplomatiska kåren. Hans råd till den amerikanska administrationen blev missuppfattade, klagar han i sin dagbok. Utrikesministrarna Dean Acheson och John Foster Dulles tolkade hans så kallade inneslutnings- eller indämningspolitik (”containment”) som en väsentligen militär uppgift. De eftersträvade att kringgärda Sovjetstaten med amerikanska militära baser och utmana motståndaren till en nukleär kapprustning. I dagboken klandrar Kennan sig själv för att inte ha varit tydlig nog i sina rekommendationer. Han ansåg inte att inneslutningen nödvändigtvis skulle vara av militär karaktär, även om sådana åtgärder inte fick uteslutas. Han ansåg det självklart att Sovjet efter kriget var så utmattat att landet inte utgjorde något militärt hot. Det hade efter kriget, i Öst- och Centraleuropa, erövrat vad det mäktade och skulle göra halt där, bida sin tid och invänta historiens arbete. Kennan utmärker sig i dagboken som en genomtänkt fredsförespråkare.
Kennan blir därför en av arkitekterna bakom den Marshallhjälp som starkt medverkar till Västeuropas ekonomiska och sociala återhämtning under de tidiga efterkrigsåren. Han förblir livet igenom motståndare till alla de begränsade krig, i vilka USA blandar sig. Han är kritisk till insatserna i Korea och i Vietnam, liksom senare till anfallen mot Irak och Afghanistan, och blir med tiden en alltmer uttalad isolationist. Men en isolationist av eget märke. Han anser att USA genom sina militära engagemang ödelägger sin trovärdighet och goodwill. Han skriver om denna hållning att ”det finns två typer av isolationister: de som anser omvärlden alltför betydelselös och ondskefull och därför inte värd att bry sig om, och de som misströstar om den amerikanska regeringens förmåga […] att till någon nytta blanda sig i främmande länders affärer. Jag tillhör den senare kategorin.”
Denna för en högt placerad diplomat avvikande hållning leder till konflikter med USA:s politiska ledning, och han blir alltmer blockerad från en karriär som inflytelserik diplomat. Slutligen leder denna för Kennan frustrerande situation till att han lämnar utrikesförvaltningen för en professur vid Princeton. I denna egenskap blir han i stort sett verksam under resten av sitt liv. Det betyder emellertid inte att han är helt utestängd från insatser i amerikansk politik. Av och till inkallas han som ett slags konsult för att ge presidenter och utrikesministrar råd. Kennan var trots allt den främsta kännaren av Sovjetisk politik som fanns att tillgå, och han har också ett ovanligt säkert politiskt omdöme, som gör att han kan tala med den politiska eliten på ett språk den kan förstå.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Kennan är en udda gestalt i amerikanskt politiskt liv. I många avseenden framstår han mera som en bildad europé än som amerikan. Kanske har detta sin grund i att han under stora delar av sitt liv hade vistats i Europa och fått delar av sin utbildning där. Han talade en rad europeiska språk, inklusive ryska, och älskade det ryska folket men hatade dess totalitära regim. På ett ställe i dagboken anmärker han efter en längre tids umgänge med en grupp ryssar att han hellre ville bli förvisad till Sibirien tillsammans med dem än strosa runt på Park Avenue i New York.
Genom sitt långa liv kom han att uppleva att hans förutsägelse om Sovjets kollaps slog in. I dagboken finns dock knappast några triumfatoriska kommentarer om att han blivit sannspådd. Tvärtom bekymrar han sig för att västvärlden och Nato glupskt flyttar sina baser allt närmare den ryska intressesfären. Och han skriver: ”Jag har alltid ansett det som ett misstag att utnyttja en tillfällig försvagning av en annan stormakt för att uppnå fördelar som man inte kunnat uppnå under normala omständigheter. Att handla så […] är något som alltid hämnar sig vid en senare tidpunkt.” En iakttagelse som är värd att beakta idag när vi på nytt ser ett kallt krig med ett Ryssland som har återhämtat sig efter sitt sammanbrott och vars fiendskap knappast är önskvärd för en finansiellt försvagad och militärt överlastad västvärld.
George Kennans dagbok är en djupt stimulerande läsning som sträcker sig över mer än 80 år. Den är fylld av reflektioner inte bara om diplomati och politik, utan i lika hög grad om människans existentiella villkor byggd på omfattande läsning och ansenliga erfarenheter från ett mycket långt liv.
Historiker och författare.