från barndomen har jag burit med mig visan om kungens lilla piga som sliter som ett djur från morgon till kväll i det stora slottet och ”alltid har så brått,/ för där är så mycket stök,/ och jämt ska hon för alla vackert niga.” Beundransvärd var hon förvisso, men inte ville jag som barn ha det som hon och ständigt vara till lags med att skura trappor och springa ärenden åt drottning Suramin. Då verkade det mera givande att bli humanistisk forskare och få syssla med det sanna, goda och sköna, Iliaden, runornas mysterier, romerska rikets uppgång och fall samt filosofiska debatter om livets mening.

Så därför sökte jag mig till humaniora och blev så småningom professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, ett aktat lärosäte som på 1890-talet grundades för att förverkliga Viktor Rydbergs och andra västsvenska idealisters dröm om Den Fria Akademin – en tummelplats för mänsklighetens ödesfrågor. Viktor Rydberg, Erik Gustaf Geijer, Bertrand Russell, Torgny Segerstedt och andra stora andar blev mina humanistiska förebilder, Eddan och de isländska sagorna mina livsprojekt.

att den väg jag valde nu klassas som föråldrad inser jag som emeritus, sedan jag nyligen fått i min hand ett påkostat magasin i flerfärgstryck med titeln Humanisten, utgivet av mitt gamla universitet. Den lära som där predikas av den humanistiska dekanen Margareta Hallberg och hennes käcka stab av redaktörer är nämligen att dagens humanister bör göra sig användbara för samhällsplaneringen och näringslivet genom att bli precis som kungens lilla piga – flitiga och ödmjuka tjänare i folkhemmets tjänst. Det är de samhällsnyttiga projekten som nu lyfts fram som förebildliga i artikel efter artikel, samtidigt som man gör sitt bästa för att avskaffa gammaldags onyttiga bildningsämnen som klassiska språk, fornisländska och indoeuropeisk språkforskning.

Sålunda pryds omslaget och en stor del av magasinets insida av jättelika färgbilder föreställande ett par glada ­kvinnliga ”språkteknologer” (vad nu det kan vara) som tagit tjänstledigt från universitetet ”för att arbeta med sitt företag och ta fram ett datorbaserat verktyg och en webbtjänst som kan användas för att skriva lättlästa texter”. Målgruppen för deras projekt är ”personer med lässvårigheter”. Se där något som måhända kan bli både lönsamt och uppskattat, men uppenbarligen som pedagogiskt utvecklingsarbete för ett enskilt företag, inte som forskningsprojekt på humanistisk fakultet.

en annan ny verksamhet som får stort och smickrande utrymme i Humanisten gäller så kallad ”biblioterapi” som går ut på att studera hur ”sjukskrivna kvinnor” (varför inte män?) kan förbättra sin hälsa genom läsning av skönlitteratur. En litteraturvetare samarbetar här med en legitimerad arbetsterapeut för att utveckla sjukvården med humanistiska metoder. Detta är ett av flera exempel på så kallad ”medicinsk humaniora”, som numera blivit en specialitet för Göteborg under det av medier och politiker lovordade kolossalprojektet ”Kultur och hälsa”, som förbluffande nog leds av en teologiskt utbildad professor i ämnet ”tros- och livs­åskådningsvetenskap”. Hur många patienter som kan bli botade från sina psykiska och fysiska lidanden genom att läsa så kallade må bra-böcker framgår dock tillsvidare inte, men det löser sig förmodligen efterhand. Säkrast är nog att hålla dem borta från Kafka och andra litterära dysterkvistar, för annars vet man inte hur det kan gå.

Ännu en artikel i Humanisten är skriven av en Chalmersprofessor i bygg- och miljöteknik som generöst inbjudits av den humanistiska dekanen att finna samarbetspartner bland Göteborgs humanister för att utveckla nya projekt av betydelse för ”miljö- och hållbarhetsvetenskap”. Professorn tycks vara lite osäker på hur detta samarbete mer konkret ska gå till, men han hoppas humaniora ska kunna ”hjälpa oss att förstå hur och varför människors välbefinnande ökar eller förändras”. Denna något vaga och oklara förhoppning har av redaktionen för säkerhets skull återgivits med jättebokstäver till glädje för eventuella läsare med lässvårigheter.

Man ser redan framför sig hur humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet snart kommer att bestå av idel tjänstvilliga små pigor och drängar, ivriga att vara till lags med nyttigheter i folkhemmets och näringslivets tjänst. Kanske kan man till exempel omskola professorn i konstvetenskap till klottersanering i stökiga förstadsområden? Professorn i musikvetenskap kanske kan hjälpa till att utveckla kommersiellt säljande bakgrundsmusik för varuhus och stormarknader?

Och professorn i filosofi kan möjligen förmås att skriva visdomsord på påskägg eller på små lappar som placeras inuti kinesiska fortune cookies? Såvida han inte råkar vara expert på logik, för i så fall kunde han nog komma till användning för enklare uppgifter inom databranschen.

professorn i sanskrit skulle väl till nöds kunna göra sig nyttig inom turistindustrin? Nej, förlåt, det sista går nog inte alls, för professuren i sanskrit med indoeuropeisk språkforskning är sedan länge nedlagd vid Göteborgs universitet.

Ett litet problem kan dock förutses, om den här nya humaniorapolitiken får fortsätta efter dekanens nyttoinriktade framtidsscenario. En nyligen publicerad ­uppsats i Nordisk Tidskrift (Gunnar Öquist: ”En jämförelse av de nordiska forskningssystemen”) har nämligen visat, att det inte är helt bra för den svenska högskolans internationella anseende om våra universitet förvandlas till enkla servicestationer för allsköns samhällsintressen och kommersiella krafter. Att dansk forskning numera värderas långt högre än den svenska på utländska rankninglistor tycks sålunda i hög grad bero på att Danmark fortsatt att odla gamla lärdomstraditioner vid ett fåtal elituniversitet, medan vi i Sverige anpassat våra universitet, och speciellt de mindre högskolorna, till politikers och affärsmäns uppfattning om vad som är nyttigt och säljbart. En läroanstalt som i likhet med Göteborgs universitet satsar på att humanister skall bli samhällsnyttiga riskerar därför på sikt att utomlands rankas som någonting i stil med Högskolan i Kråkvinkel eller The University of Groenkoeping.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

men å andra sidan – behöver den humanistiska dekanen i Göteborg och hennes anhängare bekymra sig om sådant? Förmodligen kan de lugnt strunta i vad snobbiga humanistprofessorer tycker långt borta i Sorbonne, Harvard, Oxford eller Uppsala. Viktigare ur deras göteborgska perspektiv är nog att bli uppskattade i det omedelbara närområdet, befolkat av västkuststadens kommunalpolitiker och lokala affärsmän – de goa göbbarnas trivsamma sällskapsklubb, på sistone riksbekant för sina mutaffärer. Man kan ju alltid hoppas att åtminstone några av göbbarna kan tänka sig att uppskatta humanisten som folkhemmets tjänst­villiga lilla piga.

Eller är detta en orealistisk förhoppning? Det är faktiskt svårt att veta, eftersom några av de humanistiska nyttighetsprojekt som hittills föreslagits verkar något osäkra och föga genomtänkta. Kanske är de i själva verket inte alls så nyttiga som man hoppas utan bara exempel på välmenande dumhet – ungefär som vissa beryktade sysselsättningsprojekt, arrangerade av arbetsförmedlingen för sådana arbetslösa som är garanterat omöjliga att anställa.

därför är det kanske inte helt givet att vi gamla avdankade humanister, som släpar på föråldrade bildningsideal och värderingar från Viktor Rydbergs dagar, måste stå med mössan i hand och buga när den nya tidens makthavare susar förbi. Åtminstone en del av våra onyttiga humanioraprojekt om Det sköna, Eddan och antikens historia kanske trots allt kan överleva och upplevas av ett fåtal eldsjälar som existentiellt meningsfulla, när de nymodiga nyttighetsprojekten har brutit samman, städats undan och hamnat i sopsorteringen tillsammans med annat skräp som kungens och folkhemmets små pigor tvingas hantera.